Min mamma projicerar sina känslor på mig

Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Tack för ditt brev till oss. Jag lider med er alla tre. Alzheimers är verkligen de anhörigas sjukdom, och det är vanligt med krisreaktioner i en situation som er. Din far har en sjukdom där hans förmågor försämras varje dag och ni tvingas att bara förhålla er till det. Det är lätt att känslor av vanmakt, förtvivlan, sorg och ensamhet drabbar en i ett sånt läge. Att se en älskad person försämras och samtidigt stödja och hjälpa hen tar mycket kraft och energi. Därför är det även vanligt att känna sig trött, håglös, emotionellt skör, uppleva nedsatt koncentration och minne.

Kanske kan det hjälpa att tänka att din Mamma lever under konstant lågfrekvent stress. Man kan bli empatiskt utmattad av att leva som anhörigvårdare som hon de facto är. Mot bakgrund av det kan man inte räkna med att hon ska bete sig rationellt och omsorgsfullt alla gånger. Det är förståeligt, men såklart inte okej, att hon beter sig både opedagogiskt och elakt mot din pappa.

Du undrar varför hon projicerar sina egna känslor på dig. Innerst inne känner hon säkert själv att det är oacceptabelt att hon är elak mot din Pappa, men hon klarar inte bättre alla gånger. Jag tänker att hennes frustration går ut över dig för det är mot dem vi känner oss trygga med som vi vågar uttrycka våra känslor. I familjerelationer finns inte alltid lika tydliga gränser som i exempelvis en vänskapsrelation. Vi kan alla till mans omedvetet eller medvetet utnyttja de faktum att våra närmaste finns kvar hos oss även när vi inte beter oss som vi bör.

Det bästa du och din Mamma kan göra är att söka stöd hos varandra, i anhörigföreningar och i de vård- och omsorgssammanhang som finns runt dementa i er kommun. I bästa fall kan ni få hjälp med ”hur ni har det”, dvs någon form av avlastning. I annat fall kan ni förhoppningsvis få hjälp med ”hur ni tar det”. Dvs tips, råd och strategier hur ni kan bemöta er far och förhålla er till er egen sorg.

Du och din Mamma behöver hjälpas åt att få vila och återhämtning för att orka. Men även prata med varandra om det som är svårt. Börja med att ställa öppna frågor till Mamma om hur hon mår och har det. Exempelvis: ”Hur känns det?” ”Hur upplever du det nu med…” ”Jag ser att…..vill du berätta?” Jag tycker du ser ledsen ut….stämmer det?”
Successivt kan du ta mod till dig att också ta upp det svåra som du skrivit om i brevet. Här är jag-budskap viktigt. Exempelvis: ”Jag upplever att du ibland är elak mot Pappa, det gör mig så ledsen…..vad tänker du om det?” ”För mig känns det som att du tror att Pappa kan skärpa sig…..stämmer det?” ”Hur tänker du då…berätta!”

Ni kan också hjälpas åt att skapa utrymme för sorgen. Det är lätt hänt annars att man lägger sin energi på förändring, åtgärder, ältande och frustration. Sorg förkläds lätt till ilska om man inte klarar av att stå ut i den. Men tillåter man sig att stanna i känslan över hur ledsen man är över att den är och låter den smälta brukar det kunna lindra lidandet. Här kommer den ordlösa konversationen till sin rätt. Att bara sitta tillsammans i tystnad, sucka högt ihop eller ge varandra en kram.

Jag vill tipsa dig att börja med meditation och/eller övningar i självmedkänsla för att hantera de svåra känslorna. Det finns bra material att läsa och ljudfiler att öva på i självhjälpsböcker. I självmedkänsla tränar man på att uppleva och vara närvarande i smärtsamma känslor, att omfatta det som känns svårt, ge värme och omsorg till sig själv samt att dela med sig av det som är svårt med andra.

Självhjälp och ansvar för det egna måendet är viktigt för att man ska vara hållbar som anhörig och för att ni ska kunna behålla medkänslan till din Pappa. Varmt lycka till och ta hand om dig, Mamma och Pappa! //