Känner krav att hälsa på släktingar
Jag är snart 40 år och bor med man och barn på en idyllisk ö i Sverige. 120 mil norrut bor mina gamla och krassliga föräldrar, även min syster med man och barn bor där uppe i norr.
Jag har periodvis i mitt liv lidit av depressioner och ångest och har behandlats med Venlafaxin. Just nu går jag på 75mgx2 vilket gör mig gott. Jag trivs med mitt arbete och har det bra med min familj.
Mitt problem idag är att jag har så svårt i mina beslut. Min syster vill att jag ska komma upp till norr i sommar och går på hennes sons konfirmation. Jag har sagt att jag inte kommer upp. Jag orkar inte (men det har jag inte sagt). Jag tycker det är jobbigt att resa dit och att lämna vår ö på sommaren. Jag vill vara hemma med min familj. I julas var vi där.
Hon nöjde sig inte riktigt vid mitt beslut utan ringde några dagar senare och tyckte att jag skulle fundera på om jag inte ska komma upp i juli på konfirmation och samtidigt fira pappas födelsedag.
Jag vaknar varje dag med detta som maler i mitt huvud. Ska jag åka? Vem åker jag för? För hennes skull? För att jag vill? Ärligt talat så vill jag inte åka upp i sommar. Kan jag vara så egoistisk? Mina föräldrar har ställt upp för oss ekonomiskt under många år. Borde jag åka? Saken är den att mina föräldrar har inte sagt något om att jag ska komma. Det är min syster som vill detta. Det känns som att hon "kräver" att jag ska komma. Är det denna känsla som gör att jag ställer mig lite på tvären? Varför kan jag inte ta beslut?
Jenny Klefbom svarar:
Du skriver att du har svårt för att fatta beslut, men det tycks inte vara hela förklaringen till ditt nuvarande dilemma. Du uttrycker till exempel mycket tydligt vad du vill och vad du inte vill. Du tycks även vara på det klara med varför (att du faktiskt vill ägna din tid åt din familj, och vara kvar hemma där det är som vackrast på sommaren).
Vad som däremot verkar vara ett problemområde för dig är att stå emot andras viljor och behov. Det ter sig nästan som att andras vilja är lite av en lag för dig, och som att din egen vilja liksom blandas upp med vad andra tycker och vill. Du har svårt att stå på dig, och letar efter förklaringar till varför det blir som det blir och argument för att tycka som du gör, i stället för att stå fast vid vad du tycker.
Jag tror att väldig många människor, och kanske i synnerhet kvinnor, kan känna igen sig i ditt sätt att fungera. Vi kvinnor är ju i många fall uppfostrade till att ”vara till för” andra, och till att sätta våra egna behov åt sidan. Det är just detta som ligger bakom att så många kvinnor har svårt att hantera arbetssituationer där det inte finns några tydliga gränser för vad som förväntas. De anstränger sig mer och mer för att leva upp till kraven (som ibland är just deras egna inre krav på hur perfekt allt ska göras) ända tills de når väggen, och går in i en utmattningsdepression. Är det möjligen just svårigheter med att hantera omvärldens krav och förväntningar som ligger bakom dina problem med ångest och depression?
I ditt fall är det dock din systers krav som utgör det stora problemet just nu. I alla familjer finns gamla relationsmönster och roller som på något sätt alltid har funnits där, men som man kanske inte alltid är medveten om. Det är sällan så enkelt som att någon är krävande och hård, medan en annan är utnyttjad och skör. När man går igenom alla gamla mönster på det viset som man gör i en familjeterapi så ser man tvärtom att rollerna ofta skiljer sig ganska mycket från hur man faktiskt är som människa, och de fyller ofta någon slags funktion för alla inblandade. Det är som att man i sin ursprungsfamilj plötsligt förvandlas till en karikatyr av sig själv, som man ibland kan känna sig djupt otillfreds med.
Det låter som att din syster väldigt gärna vill att du ska komma upp till henne i sommar. Kanske bottnar detta egentligen i kärlek; att hon vill träffa dig och ha dig nära, och att hon vill att du och era föräldrar och du och hennes barn också ska ha levande relationer. Men ur ditt perspektiv så blir det bara till glupande krav som äter upp dig. Det är förstås jätteviktigt att du, som faktiskt också står under behandling för en psykiatrisk problematik, i första hand ser till dina egna grundläggande behov. Samtidigt skulle jag önska för dig att du lyckades förmedla till din syster, och även dina föräldrar, att du håller av dem och att beslutet att inte åka upp inte har med dem att göra. Utan att det är någonting som du behöver i ditt liv just nu.
Finns det någonting du kan göra för att kompensera den uteblivna resan? Skulle det till exempel vara möjligt för dig att i stället bjuda in dem att komma och hälsa på er på er vackra ö? Eller att redan nu planera för kommande träffar efter sommaren?
I förlängningen tycker jag också att du, om du inte redan gjort det, ska ta itu med dina problem på annat sätt än genom att äta medicin. Som du själv ser – i och med din fråga - så hjälper ju inte medicinen mot allt i livet. Se till att få gå i en ordentlig psykoterapi, där du kan bringa mer reda i hur du har fått den roll du nu har i din ursprungsfamilj, och även hitta nya och bättre sätt att hantera alla små meningsskiljaktigheter som uppstår i alla familjer från och till. Att klara av att sätta rimliga gränser kring sig själv och stå för dessa är faktiskt i längden en förutsättning för att man ska kunna må bra.
Vänlig hälsning,
