2019-04-02
Hur hanterar jag min ilska?
Jag är en tjej som är 22 år gammal. Jag får höra mycket av mina nära vänner och familj att jag är aggressiv, jag använder inte direkt våld när jag är arg men när jag är så jävla arg att jag inte vet vad jag ska göra så brukar jag oftast slå på grejer, jag känner att det är det enda sättet att minska min ilska.
Jag brukar för det mesta såra personer med ord när de upprör mig, men detta förekommer bara med familjen och aldrig utanför. Jag är väldigt bra på att ha tålamod och verkligen inte visa min "arga" sida på jobbet förutom min hetsighet bland vänner, vilket de oftast inte bryr sig så mycket om. Jag vet inte varför jag har lätt för att bli arg, det kan mycket möjligt vara ett medfött beteende, vilket jag känner igen med pappa.
Mycket av varför jag blir arg kan vara att jag lätt triggas och det är när jag varit med den personen länge, inget snack om saken att mina syskon kan trigga mig och det leder till tjafs och bråk men även vänner. Jag försöker hålla mig lugn men det går inte. Problemet varför jag skriver detta är för att jag inte vill vara en sån person, jag försöker verkligen inte ta ut min ilska på andra, det kan exempelvis vara om jag haft en dålig dag på jobbet eller kommentarer som jag fått, blir bara irriterad, vill bara vara själv när det händer sånt.
Jag känner att för att kunna hantera min ilska måste jag bort från människor, jag vill liksom bli arg och sur ifred. Jag är väldigt orolig för framtiden. Hur jag kommer att vara med min partner, för jag kommer förmodligen triggas av vissa saker den gör och när jag väl triggas så kan jag inte hålla käften, vilket resulterar i att jag sårar den personen.
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Det är smärtsamma upplevelser du beskriver - att vilja vara på ett visst sätt och sedan hamna i nästan automatiska reaktioner. Sådana mönster har vi alla. För vissa handlar det om att man ständigt blir orolig och rädd, andra faller lätt in i nedstämdhet och vissa som du har en tendens att bli okontrollerat arga. Dessa mönster har vi ofta lärt in tidigt i livet, men det hoppfulla är att de går att lära om.
Det absolut viktigaste till en början är att erkänna problemet, se sitt ansvar och vara motiverad att göra något åt det. På det du beskriver så får jag uppfattningen att det är där du är. Jag ska därför förklara för dig lite runt vad jag tänker att dina ilskna utbrott beror på och ge dig råd om vad du kan göra.
Du funderar över om dina problem med ilska kan vara medfödda. Till viss del kan det absolut vara så. Vi har alla olika temperament när vi föds. Men hur vi sedan lär oss hantera och reglera våra känslor beror mycket på våra föräldrar. Dels hur de, när vi är barn, bemöter våra känslor. Men även hur vi ser att de hanterar sina känslor. Så din pappas tendens att lätt bli arg kan du både till viss del ärvt och till viss del lärt in under din uppväxt.
Att känna olika känslor: ilska, ledsnad, glädje, intresse är naturligt att göra flera gånger om dagen, ibland flera gånger i timmen. Om känslor får flöda fritt så går de ofta som en våg genom oss och lägger sig efter några sekunder. Men av olika anledningar kan vi ha lärt oss att vissa känslor inte är okej att ha och då utvecklar vi olika strategier för att döva dem. Eller så försöker vi bara snabbt bli av med upplevelsen i kroppen och agerar ut till exempel ilskan genom att skrika, slå på saker och så vidare. Detta är så väl inlärt så upplevelsen idag kan vara att det sker utom ens kontroll.
Ibland är det också så att vi i vissa lägen (till exempel när vi är på jobbet) dövar vår ilska, medan vi i andra lägen (med vår familj) agerar ut den. Men båda dessa reaktioner är egentligen vår hjärnas sätt att hålla borta den ilskna upplevelsen i kroppen. Det gör att vi tappar vi kontakt med den hjälpsamma drivkraften som ilska har – att hjälpa oss stå upp för oss själva och sätta gränser.
En del människor märker också att när de väl börjat irritera sig på något, så istället för att bara känna irritationen i kroppen så hamnar de i ältande tankar - ”Han är så himla korkad”, ”Hur kunde hon göra så mot mig”. Dessa typer av tankar eldar på ilskan, vilket gör att ett litet ilskemoment efter några minuter har eskalerat så att man känner sig rasande. Ytterligare en sak som är viktig att veta är att vissa känslor kan täcka över andra känslor. En del personer går till ilska när de egentligen känner sig rädda eller ledsna. Medan andra gör tvärt om.
Det är omöjligt att utifrån en kort beskrivning avgöra hur just din ilska fungerar. Med känslor är det ofta även svårt att göra det utforskande arbetet själv. Eftersom dessa processer är så snabba och så väl inlärda så behöver man ofta professionell hjälp (en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut) som hjälper en att förstå sina reaktioner och orsaker till dem.
Med en terapeut kan du sedan få hjälp att lära dig stanna kvar med känslan i kroppen för att tillåta känslans naturliga flöde. Detta arbete kan du börja prova på redan nu. När du känner dig arg, och gärna precis i början när du börjar känna dig lite irriterad, prova att fokusera på kroppen och beskriv för dig själv hur ilskan känns – t.ex ”Jag känner en värme”, ”Jag känner en spändhet i armarna” och så vidare. Och föreställ dig att känslan går som en våg genom dig för att tillslut lägga sig. Detta sätt att närma sig känslor brukar göra att man känner att man kan tolerera känslan och slipper att impulsivt agera ut den. Det gör även att du hindrar dig själv från att tänka ilskna tankar vilket vi ju sett eldar på den ilskna känslan.
Tills du har fått hjälp med din ilska tänker jag också att din strategi att gå undan en stund är hjälpsam. Allt för att stoppa arga utbrott som sårar andra och som du mår dåligt av i efterhand. För med känslor är det viktigt att tänka på att det är olika saker att känna en känsla och att uttrycka den. Att enbart känna sig arg skadar ingen. Och när du fått hjälp att reda ut vad din ilska handlar om och lärt dig reglera den så kommer du istället för att känna att ilskan har kontroll över dig kunna ta in värdefull information från alla dina känslor och själv kunna välja hur du ska använda den informationen. Ibland är det hjälpsamt att uttrycka en känsla och ibland inte.
Jag kan också rekommendera dig att läsa boken ”I befintligt skick: att ta sig själv på allvar”, av Katja Lindert Bergsten och Kristoffer Pettersson, som handlar om känslor.
Vänligen
