11/27/2009

En 5-åring som inte lyssnar!

Jag har en dotter på snart 5 år och en son på 3,5 år. För det mesta leker de bra och är vänner, ett problem är att vår dotter kan vara så himla retig och slå på honom när han inte gör som hon säger. Det gör att jag blir en tjatig mamma, och det vill jag absolut inte vara.

De är världens underbaraste barn men det tar mycket energi på en när de inte lyssnar. Jag behöva säga till henne flera gånger att hon inte ska slå honom. Varför gör hon så? Det är lite så på dagis också, hon lyssnar inte alltid på vad fröknarna säger. Hon är annars ganska blyg och tillbakadragen när hon möter nya människor.

De sa på dagis att hon kan vara lite retig och tjuvnypa de andra barnen ibland. Det är inte kul att höra. Hon har ju kompisar på dagis och leker bra och så men man är ju rädd att hon blir utanför om hon fortsätter. Vad ska jag göra?

Jag har pratat lite med henne om att man måste lära sig att lyssna och så vidare och då förstår hon. Det känns lite som att vi har misslyckats i uppfostran, ändå tycker jag själv att jag haft och har ett bra tålamod med barnen och älskar att vara med dem och vi hittar på mycket roliga saker tillsammans.

Kommer detta att vända. Vad kan vi göra för henne? Det kanske är helt naturligt att en 5 åring inta alltid lyssnar det förstår jag men jag hatar att behöva gnata och tjata!


Malin Alfvén svarar:

Tyvärr! Det finns inga bra föräldrar som kan undvika att tjata. Det ingår i föräldrarollen att vi tjatar och gnatar och på vissa barn behöver vi tjata mer och på andra mindre. Det kan finnas olika skäl till att barn inte lyssnar. De kan vara i sin egen värld, de sitter och drömmer och funderar och därför hör de inte, de tar inte in förmaningar och tjat. Eller de är arga och irriterade eller fokuserade på en konflikt och lyssnar därför inte. Barn befinner sig dessutom mycket mer i nuet än vi vuxna gör.

Om vi verkligen vill att våra barn ska lyssna. Då ska vi vuxna gå i närkontakt. Det räcker inte att hojta något från köket utan man måste gå fram till barnet, kanske ta i det, titta det i ögonen och sedan prata med det. Men självklart kan vi inte göra så varje gång, ibland blir det tjat och skrik på håll.

Vi föräldrar vill ju gärna att syskon ska vara vänner. Vi avskyr syskonbråken. Men de flesta syskon bråkar. Ofta behöver man inte ingripa som förälder. Barn kan ofta lösa sina konflikter själva, om vi avvaktar en stund. Men när din dotter slår sin lillebror bör du sätta stopp så ofta som möjligt och göra det ”handgripligt”. Ta tag i henne och gör som när du vill få dom att lyssna.

Du kan ju också försöka förebygga bråk genom att t.ex. dela på barnen i situationer då det brukar bli bråk. Som när de är trötta och hungriga. Det är ju då de flest bråk uppstår.

Att din dotter är retig och ger de andra tjuvnyp på dagis är inte konstigt. Så gör många barn fortfarande i hennes ålder och du behöver inte vara orolig att hon ska bli utanför av den anledningen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att hon retas och nyps av en anledning. Det finns alltid anledningar till att vi gör sådana här saker.

Prata med henne på kvällen om du vet att hon varit retig under dagen. Säg att du förstår att det hänt något och be henne berätta vad som hände. Ni kan kanske diskutera det som hänt och du kan ge din syn på saken. Kanske kan du ge henne råd som att gå till en fröken nästa gång i stället för att nypas eller något liknande.

I och med att ni pratar om konflikterna får din dotter en chans att hejda sig nästa gång, att sätta stopp innan hon retas eller ger någon ett tjuvnyp. Det är inte säkert att hon alltid kan berätta vad som ledde fram till bråket men när du säger att du vet om bråket och ni tillsammans försöker komma på vad som hände, gör du henne uppmärksam på orsak och verkan och hon kan tänka vidare själv.

Du skriver att ni känner er lite misslyckade som föräldrar. Det låter inte så tycker jag. På mig låter det tvärtom som att du är just så som en bra mamma ska vara. Du har tålamod, ni har roligt och du tjatar och gnatar. Precis som det ska vara

Hälsningar