6/21/2011

Ska vi skaffa ett femte barn?

Jag (34 år) och min man (44 år) har tillsammans fyra barn 6, 8, 10 och 12 år gamla. Nu när minstingen ska börja skolan har tanken på en sladdis blivit allt mer lockande. Problemet är att vår äldsta dotter absolut inte vill ha fler syskon. Vår yngste son har varit ganska krävande. Bråkar mycket och är omogen för sin ålder - dock har han ingen diagnos, vi gick på en utredning för säkerhets skull. Men jag tror att det är detta som gör att äldsta barnet är så negativt inställd till fler familjemedlemmar.

Vad ska vi göra? Det är naturligtvis inte barnens beslut, men vårt val innefattar ju deras vardag också. Sedan har vi min mamma som redan tycker att vi har för många barn. Och att en stor barnaskara inte kan få sina individuella behov uppfyllda. (Hon är själv femte barnet i en skara på fem och har aldrig tyckt att det var bra). Min åsikt är snarare att en stor familj kan vara en trygghet, där det alltid finns någon att vända sig till - även om man ibland får dela mammas knä. Vi skulle tacksamt ta emot ett professionellt råd i denna för oss så viktiga fråga!


Jenny Klefbom svarar:

Det finns inget facit för vad som är rätt när det gäller familjebildning. Vare sig när det gäller antal barn, eller kombinationer av åldrar eller annat. Det som var jättebra i en familj fungerade mindre bra i en annan. Det här beror förstås på att vi människor inte är stöpta i likadana mallar. Det som är viktigt är alltså inte objektiva mått, utan våra helt unika och individuella omständigheter och personligheter. Och när det gäller ett barn som bara är på ”planeringsstadiet” så vet man förstås inte någonting. Kanske är det den osäkerheten som är den egentliga grunden för din fråga?

Jag ser i ditt mail att du försöker väga in flera andra människors uppfattningar i den här frågan. När det gäller din äldre dotter tycker jag att det är klokt och respektfullt att ta hänsyn till hennes uppfattning (även om jag håller med dig om att det ändå är ni vuxna som ska fatta beslutet). Men när det gäller din mammas uppfattning förstår jag inte riktigt varför du väger in den i ert beslut. Om det inte är så att ni förlitar er mycket på henne för hjälp med barnen? I annat fall har hon väl knappast att göra med hur många barn ni skaffar?

Men för att återvända till din äldre dotter, så tycker jag att det är mycket viktigt att ta reda på varför hon tycker som hon gör. Barn i hennes ålder kan ha ganska så egoistiska, kortsiktiga eller detaljstyrda motiv för sina önskningar. Det är så det ska vara när man fortfarande är barn. Men barn är också ofta insiktsfulla och observanta. Därför undrar jag om din dotters uppfattning är en signal på någonting som ni föräldrar inte riktigt har uppmärksammat. Är det så att de äldre barnen har fått stå tillbaka väldigt mycket på grund av sin stökiga lillebror? Och beror det i så fall på att ni föräldrar inte räckt till för att tillgodose alla barnens behov när lillebror pockat på?

Om det är så, så undrar jag lite hur ni tänker att detta kommer att påverka familjen i framtiden. Man brukar ju säga ”små barn - små bekymmer”, vilket förstås inte alltid stämmer. Men faktum är att det mycket väl kan vara betydligt mer krävande att vara tonårsförälder än småbarnsförälder. Hur tänker ni kring er minste son och hans skolgång och tonårsperiod? Känns det som att utvecklingen nu är på rätt väg och att situationen är under kontroll?

När man ska fatta ett avgörande beslut som det ni står inför (även om man med utgångspunkt i era åldrar sannolikt kan tänka sig att ni har ganska gott om tid på er för detta beslut), är det klokt att först och främst noga analysera motiven bakom sina önskningar. När man gjort det, och kommit fram till att motiven är vettiga, är det en god idé att i sitt beslut väga in både känslomässiga och mer rationella faktorer.

Det kan ibland upplevas som att känslorna drar åt ett håll, medan förnuftet säger ett annat. Då har man ofta inte bearbetat problemet tillräckligt. Den dag man verkligen har tagit in alla praktiska argument – både för och emot – brukar känslor och förnuft vara mer samstämmiga.

Det är så länge man kanske bortser ifrån vissa omständigheter, övervärderar viss information eller lyssnar för mycket på andra som man inte känner någon samklang mellan känsla och förnuft. Så börja med att prata med varandra; du och din man. Resonera fram och tillbaka. Gör upp plus- och minuslistor. Prata med er äldre dotter och försök att på djupet förstå vad det är hon upplever som hotfullt med ett syskon till.

Försök också att måla upp olika framtidsscenarion, med ett till barn, och utan. Vad är det värsta som kan hända? Och hur stor risk är det att just detta inträffar? Genom att bearbeta frågan på det här sättet är jag övertygad om att ni till slut kommer fram till rätt beslut.

Med vänlig hälsning,