Min man behandlar sin tonårsdotter som en glasprinsessa
Jag lever tillsammans med en man sedan sex år tillbaka. Han har sedan innan en dotter som blir 15 i år, hon var alltså 8 (skulle fylla 9) när vi träffades. Jag gillade henne från början även om jag tyckte att hon verkade vansinnigt "curlad" (i brist på bättre ord). Men jag kände inte då att det var ett problem.
Nu är då den här tjejen 15 år och oerhört osjälvständig. Min man lever fortfarande i rädsla för att hon ska välja bort honom för att börja bo mer hos mamman (vilket jag vet att hon vill egentligen) så han har så oerhört svårt att sätta gränser, visa irritation, låta henne få konsekvenser eller ställa krav på henne.
Han är jättesnäll men det retar mig till vansinne att han springer och plockar efter henne och på något sätt låter henne komma undan med allt.
Vi har två gemensamma barn som har tydliga regler och gränser, men 15-åringen får man inte säga något till, hon har som sin egen värld här hemma. Han blir jättearg på mig om jag ber henne ta undan något efter sig etc och hon börjar ofta gråta om man ber henne t.ex. städa efter sig på toaletten. Hur gör jag utan att flytta ifrån honom?
Han kan inte ändra sig (tydligen) och jag blir mer och mer irriterad. Dessutom är han två helt olika pappor till henne och våra gemensamma barn som han är rätt hård mot medan han behandlar 15-åringen som en glasprinsessa.
Jenny Klefbom svarar:
Av din beskrivning förstår jag att både du och din man lever i oerhört pressade lägen. Du frågar hur du ska göra utan att flytta ifrån din man. Av det förstår jag att du verkligen överväger skilsmässa från din man och fadern till era två barn som en sista utväg för att lösa detta problem.
Din man å sin sida verkar leva i tron att gör han inte allting rätt så kommer hans dotter att överge honom. Det är också ett oerhört starkt hot för en förälder.
När jag tänker över din fråga så ser jag att det är lite av två frågor i en. I grunden handlar din fråga om din mans och ditt förhållande. Men en andra frågeställning ligger som en skugga bakom era relationsproblem: hur ska man behandla barn? Är det okej att ”skämma bort” någon så mycket? Och hur blir det för småsyskonen när de blir utsatta för denna ständiga orättvisa i sitt eget hem och av sin egen pappa?
Om vi börjar med frågan om din och din mans meningsskiljaktigheter så är de i grunden ett vuxenproblem. Det handlar om hur ni kan samarbeta kring det som är ert gemensamma projekt; er familj. Jag tycker därför att det finns all anledning för er att söka familjerådgivning, eller kontakta en psykolog med parinriktning. Din man behöver på djupet förstå hur er relation påverkas av hans sätt mot sin dotter. Han behöver få klart för sig vad som faktiskt står på spel om han inte tar till sig det du har att säga.
Men han behöver också bättre se sambanden bakom att det har blivit som det har blivit mellan honom och hans dotter. Han behöver också få veta mer om hur hans och dotterns relation kan komma att utvecklas, och hur det påverkar en tonårsflicka, om han fortsätter att inte sätta några åldersadekvata gränser för henne. Inte heller skulle det skada om han försökte ta sina yngre barns perspektiv. Risken finns ju att han i sin iver att binda tonåringen till sig faktiskt stöter bort de yngre.
Sen funderar jag också över om det finns något hos dig som skulle behöva förändras. När du tar upp hemproblemen så gör du det ur din synvinkel, men det brukar oftast vara så att båda har sina roller i en konflikt. Rannsaka dig själv redan nu: Finns det någonting du har gjort eller gör som bidrar till problemen? Finns det något hos din mans dotter eller honom själv som ändå motiverar den här särskilda behandlingen och som du behöver ha överseende med? Är problemet så stort som du beskriver det, eller har du ”problemglasögon” på dig, som gör att du missar det positiva i situationen?
Genom att förstå varandras ståndpunkter och beteenden så blir det mycket lättare att närma sig varandra, och på så sätt komma ifrån de polariserade roller som långvariga konflikter ofta har lett till. Om det däremot är som du säger; att din man inte kan eller vill ändra sig. Ja, då har du två alternativ: Att stanna kvar i relationen och acceptera de orättvisor du upplever - som en del av livet. Eller att lämna din man. Att bara gå och bli mer och mer irriterad och bitter är knappast något som gynnar vare sig dig, din man eller något av barnen.
Vänlig hälsning,
