Min vuxna son vill inte betala hemma
Har en son på 20 år som bor hemma och går på jobbgaranti. Har en praktik just nu. Men det känns lite jobbigt just nu, nu är vi 3 vuxna i familjen. Han vill inte betala hemma. Anser att han inte har råd, ändå begär vi inte mycket.
Han har 2 st extrajobb som kan ge 4000 kr + att han har aktivitetsbidrag på 3000 kr. Han kan gå och köpa en bil fast vi inte tyckte att det var en bra ide. Men han måste ju inse själv nu, eller?
Om man säger godmorgon på morgon så muttrar han eller så säger han inget. Börjar pappan prata med honom så blir det bara skrik. Han är ganska egoistisk. Det börjar bli jobbigt för oss och han kan ju inte flytta heller eftersom han har inget jobb. Är detta normalt i familjer, han borde väl mogna nu när han är 20?
Jenny Klefbom svarar:
Du skriver ”han måste ju inse själv nu, eller” och ”han borde väl mogna nu när han är 20?”. Jag får av det intrycket att du och din man går omkring där hemma och väntar och väntar på denna förändring som ska komma, och ge er alla ett harmoniskt liv tillsammans. Men insikter och mognad kommer sällan helt av sig själv, och i synnerhet inte isolerat från andra människors ageranden. Känslomässig utveckling är alltid en produkt av samspel med andra människor. Detta leder fram till frågan om er roll i er sons liv. Och till vad ni gör i förhållande till honom, och vad det leder till.
Om vi gör ett tankeexperiment, och tänker oss att vår hyresvärd skulle säga: ”okej då, jag tycker inte att det är en jättebra idé, men om du hellre vill köpa en bil än betala din hyra resten av året så får jag väl acceptera det”. Hur tror du att de flesta människor skulle agera? Själva inse det moraliskt förkastliga i att utnyttja värden på det här sättet? Eller tänka att det var ju schysst, på det här viset får jag både lägenhet och bil utan att det kostar mig ett öre mer?
Tyvärr är det nog inte så många människor som är så moraliska att de självmant skulle se till att allt gick rätt och riktigt till i en sådan situation, och avstå från bilen och betala in hyran i stället. När jag dessutom läser ditt mail lite noggrannare så noterar jag att din son tycks ha både aktivitetsbidrag eftersom han ”är arbetslös”, och två stycken extrajobb. Mig veterligen kallas detta för bidragsfusk, och vittnar inte om någon stark moral. Jag undrar också hur ni föräldrar ställer er till detta faktiskt kriminella beteende? Det blir ju extra svårt att kräva moral på ett område, om man har en tillåtande attityd kring omoral på andra områden.
Er son är vuxen, och han tycks också ha en god förmåga att se om sitt hus och ordna det bra för sig. Jag tror följaktligen inte att ni behöver oroa er så jättemycket för honom. Vad ni däremot behöver göra är att sätta upp tydliga gränser för vad som gäller hemma. Vad man ska betala hemma är ingenting som han har någon bestämmanderätt över. Det är ni som sätter de villkoren.
Är ni ansvarstagande och kärleksfulla föräldrar så kräver ni förstås inte mer än han förmår betala, men man gör inte heller sina barn en tjänst om man låter dem leva i en låtsasvärld där de slipper ta ansvar för vuxenvärldens realiteter.
Det är inte heller så troligt att er 20-åring kommer att vidta några som helst åtgärder för att flytta hemifrån, så länge alternativet att bo hemma innebär så starka ekonomiska fördelar för honom som det gör i dagsläget. Swedbank ger årligen ut skriften Ungdomsekonomen, som är en ekonomiguide för ungdomar mellan 16 och 25 år. Där kan du hitta riktlinjer för hur mycket det kan vara rimligt att betala hemma. Med vänlig hälsning,
