10/26/2011

Mitt barnbarn gråter hela dagarna på förskolan

Barnbarnet som är 2 och ett halvt år började på förskolan i höstas. Det tog lite längre tid att skola in honom på "dagis"än vad som var tänkt från början. Efter drygt en månad gick det bra för honom och han verkade trivas bra, lekte och åt bra, och sov tillsammans med de andra barnen.

För 2 veckor sedan har han varit väldigt ledsen när föräldraran lämnat honom och vissa dagar har personalen ringt och sagt att han är otröstlig, gråter hela tiden så att föräldrarna har fått hämta honom tidigare på dagen.

Nu har han varit sjuk i influensa 1 vecka och föräldran är mycket oroliga hur det ska bli när de ska lämna honom på "dagis" igen. Finns det något att göra för att underlätta för honom med vistelsen på "dagis"?


Jenny Klefbom svarar:

Barn är olika. En del är mycket utåtriktade redan från födseln, medan andra är mer försiktiga och föredrar sammanhang med färre personer och helst sådana man redan känner. Det låter som att ditt barnbarn är av den sistnämnda sorten?

Det tog tid med inskolningen på förskolan, men efter en månad gick det ändå bra för honom i gruppen av nya barn och vuxna. Han gav intryck av att trivas. Men sedan, efter ganska många månader, händer nu detta. I det läget tycker jag att det finns anledning att ta sig en ordentlig funderare över vad det är som har hänt. Är det något i hemmet som har förändrats? Har det hänt något på förskolan som skulle kunna förklara den plötsliga förändringen?

Det är inte alltid lätt att förstå vad ett så litet barn har upplevt, så förutom att försöka prata med honom själv om varför han är så ledsen, behöver ni vuxna; personalen och föräldrarna i första hand, diskutera igenom vad det kan vara som han reagerat på.

En möjlig förklaring är att han faktiskt varit sjuk hela tiden (exempelvis är det mycket svårt att upptäcka när små barn har ont i halsen, men vi vet alla hur plågsamt just detta kan vara). Kanske har han gråtit för att han haft ont, mått dåligt eller varit trött, helt enkelt.

Hur man ska tänka kring detta är alltså att först och främst försöka generera hypoteser kring förklaringen. Men en lika viktig sak är att inte själv, som vuxen, gå in i den oro som pojken uppenbarligen haft den senaste tiden. När våra barn reagerar starkt är ofta botemedlet just att vi vuxna lyckas behålla lugnet och det mer långsiktiga vuxenperspektivet.

Man ska alltså aldrig som vuxen börja ta ut sorger och problem i förskott. Tvärtom har man mycket att vinna på att tänka att det här nog kommer att gå bra/gå över/vara något tillfälligt, när det ju faktiskt är frågan om någonting tillfälligt efter en lång period av lugn och trivsel. Risken är stor att barnet känner av de vuxnas oro, och då har man skapat en självuppfyllande profetia.

Kanske är det lättare för de vuxna att behålla lugnet om de ser till att ha ordentliga marginaler och alternativa planer. Finns det till exempel någon möjlighet för dig att erbjuda dig att stötta om det nu skulle uppstå problem igen? Genom att vara med på förskolan, hämta tidigt eller rent av ha honom hemma några dagar? Finns det möjlighet för föräldrarna att göra samma sak?

Löser sig inte problemet, och pojken fortsätter att gråta dagarna i ända under flera veckor behöver föräldrarna gå till botten med problemet. Då kan det vara vettigt att söka hjälp på BVC som ofta har psykologer knutna till sig, eller höra med förskolan om de har en förskolepsykolog som kan gå in och observera i barngruppen, och ge råd till personalen kring vad er pojke behöver för att åter kunna trivas på förskolan.

Vänlig hälsning,