6/29/2011

Jag håller på att gå under av min brors sjukdom

Min 3 år yngre bror lider sedan många år av depressioner. Han går med jämna mellanrum in någon slags vanföreställningsvärld där han ofta tror att polisen är efter honom eller att han ska bli utsatt för olika hot eller övergrepp eller hamna i fängelse. Han har gjort 3 självmordsförsök som impulshandling varav 2 mycket allvarliga. Direkt efter ångrar han sig då han varit driven av rädsla för vad han tror han skall bli utsatt för.

Vår mor dog för 2 år sedan och då försvann ett stort stöd för honom då kontakten med fadern är utan förtroende. Min roll har då blivit alltmer stödjande i samband med detta och pga att jag upplever att han inte får adekvat stöd från psykiatrin. Han går på samtal hos en sjuksköterska men det är ganska glest och han får recept på mediciner.

Han har ingen missbruksproblematik och är mycket ansvars- och plikttrogen vilket gör att han oftast följer överenskommelser osv. Han har stora problem med att klara hygien och städning. Han är oerhört krävande och jag är helt utmattad efter att ha varit i kontakt med honom. Det är som om han lägger över hela sin existens i mina armar. Han lyssnar inte på mina råd, och han ältar små saker hela tiden. Han tycker hans liv är meningslöst och vet inte hur det ska bli med arbete, partner osv. Han är oerhört självcentrerad och det är lätt att reta upp sig på honom.

Problemet är att jag inte orkar med detta längre. Har själv 2 små barn och vår familj är pressad. Hur kan jag agera för att hjälpa honom och mig själv?


Jenny Klefbom svarar:

Det innebär ofta en oerhörd press att ha en nära anhörig som är psykiskt sjuk. Inte bara måste man hjälpa till rent praktiskt med en massa saker som den sjuka släktingen inte klarar själv. Man måste också stå ut med känslostormar, telefoner som ringer alla tider på dygnet och att hantera vanföreställningar eller andra psykotiska symtom så gott man kan. Jag förstår därför att din situation med din bror faktiskt är oförenlig med ditt eget familjeliv. Visst ska man ställa upp på varandra, men du har ju även två små barn som behöver dig, och som också far illa om du blir överbelastad.

Att man är psykiskt sjuk är inget man kan rå för. Men ett visst ansvar har man även som psykiskt sjuk över sin situation. Jag tror därför att det är helt nödvändigt att du tillsammans med din bror sätter ord på hur situationen ser ut. Din bror måste få klart för sig vilka behov han faktiskt har. Och vad du hittills har gjort för att stötta honom. Du måste också vara tydlig med att du måste kunna leva ditt eget liv, och ta hand om din egen familj, hur mycket du än älskar och bryr dig om din bror. Och detta leder fram till att ni tillsammans måste se till så att han kan få hjälp, åtminstone delvis, från annat håll än från dig.

Jag förstår att det är mycket svårt att ta upp de här sakerna med honom. Därför kan det vara bra att ha en plan. Kanske kan det till exempel vara mindre hotande om du börjar med att lyfta de rent praktiska saker han behöver hjälp med, som städning och annat i vardagen. Det kan också vara klokt om du själv funderar över hur du skulle vilja att kontakten med brodern ska se ut. Detta så att du i stället för att bara ta upp problemen kan presentera ett förslag till lösning för honom. Kanske kan du till exempel tänka dig att prata i telefonen med honom ganska ofta, men med villkoret att telefonsamtalen bara har en viss längd, så att det inte lämnas för mycket tid till ältande. Det går utmärkt att göra upp en överenskommelse kring sådant, så att det faller sig mer naturligt när du säger att du behöver avsluta samtalet.

Faktum är att psykiskt sjuka människor ofta mår bra av tydliga gränser och rutiner. Så det är inte alls självklart att din bror skulle må dåligt av att du gör upp fastare ramar för ert umgänge. Men sen återstår ju frågan om vem som ska ta hand om honom, när du inte längre sköter allt. Det troliga är att det behövs insatser från flera håll. Kanske behöver han till exempel praktiskt stöd i hemmet av en boendestödjare från socialpsykiatrin. Och sannolikt skulle han väl också vara behjälpt av en tätare samtalskontakt. Kanske också att du behöver få råd om hur du ska hantera din brors psykotiska symtom, och vad du ska göra i en akut situation.

När du har pratat med din bror om att ni inte kan ha det som nu, eftersom det riskerar att förstöra er relation helt på sikt, kan du be honom om att få följa med på ett möte med psykiatrin. Där kan du förklara hur hans behov ser ut, och vad du sköter i dagsläget men inte längre orkar med att sköta. Det är inte säkert att alla behov kan fyllas, men det brukar bli mycket lättare att förhålla dig till det (och kanske kan du också hjälpa din bror genom att driva frågorna för hans räkning) när du vet vad som gäller.

Om din bror väljer att inte låta dig följa med på ett möte, så har han också samtidigt i någon mån valt bort din hjälp. Ingen människa kan förvänta sig av en annan att han bara ska ta ansvar, utan att ha några rättigheter.

Vänlig hälsning,