5/13/2011

Hur vet man när det behövs en diagnos?

Vi har två pojkar som går på lågstadiet. Skolan har signalerat på båda pojkarna att de har beteenden och problem som de tycker vi ska utreda. Vi känner oss dock osäkra inför detta eftersom pojkarna inte har så grava besvär och undrar om det inte riskerar att stjälpa mer än det hjälper att ha en diagnos i sin journal.

Yngste sonen har ett väldigt häftigt humör. Han har i alla år fått raseriutbrott med jämna mellanrum och över huvud taget snabbt reagerat med ilska när saker går emot honom. Han har inte intelligens/inlärningsproblem och ej heller sociala problem. Vi upplever att han tydligt blivit lugnare med åren och har delvis sett det som en mognadssak att kunna kontrollera sin ilska.

Den äldre sonen har inte heller han intelligens/eller inlärningssvårigheter, men har svårt att få något gjort i storgrupp i skolan. Sitter någon bredvid honom så går det bra, men de resurserna har ju inte skolan. Han har alltid gnagt sönder saker och verkar ha lite jobbigt att artikulera fram ord, men har ett fullgott språk och ordförråd. Inga problem med sociala kontakter utan leker gärna med andra barn.

Alltså två killar med lite egenheter, men som vi upplever inte alls uppfyller de kriterier för diagnoser som vi läser om på internet - det är för mycket som fungerar bra helt enkelt. Vi anser att man som människa måste kunna få vara lite "egen" utan att det måste sättas en diagnos. Hur ska man som förälder veta när ens barn behöver hjälp och när det är skolan som har "diagnos-hysteri"?


Ingrid Gråberg svarar:

Det finns för- och nackdelar med allt, så även med diagnoser. Att man överhuvudtaget använder diagnoser beror på att det underlättar forskning och kommunikation mellan vårdgivare. Många gånger kan en diagnos även vara till hjälp för den som får den. Att ett tillstånd eller ett sätt att fungera har ett namn innebär ju att man inte är ensam om det och det kan kännas bra. Med hjälp av en diagnos kan man också söka information om sina symtom, man kan lättare få adekvat hjälp och man kan, om man vill, få kontakt med andra människor som har samma symtom. Det blir också lättare för omgivningen att anpassa kravnivån.

Nackdelen med diagnoser är att de kan användas som ursäkt för dåligt beteenden eller som en ursäkt för att slippa undan jobbiga saker. Risken finns också att omgivningen har förutfattade meningar om en person med en viss diagnos. Det kan handla om att man har negativa förväntningar och för lågt ställda förväntningar på vad personen kan klara av. Och att man inte ser personen bakom diagnosen. Ingen människa är en diagnos, utan alla är unika personligheter, varav en del råkar ha en diagnos av något slag.

När behövs det då en diagnos? Ja, inte ska det behövas en diagnos för att få hjälp i skolan i alla fall. Däremot kan det behöva göras en utredning i syfte att förstå hur en elev fungerar och hur man bäst kan hjälpa eleven i fråga. Visst kan det finnas en tendens till diagnoshysteri ibland och brist för acceptans för barn som är lite ”egna”, men oftast när skolor börjar tänka i termer av utredning så uppvisar barnen beteenden som gör att skolpersonalen har anledning att känna sig oroliga eller frustrerade. Därmed inte sagt att eleven behöver ha någon diagnos.

Inte sällan är lärare mer oroliga för en elev än elevens föräldrar är, vilket inte är konstigt eftersom många barn som har problem i skolan kan fungera hur bra som helst hemma. Precis som du tänker så kan problembeteenden minska i takt med ökad mognad, men under tiden de pågår kan de ställa till en del bekymmer både för omgivningen och för barnet självt. Aggressionsutbrott kan innebära att saker blir förstörda och att personer blir skrämda och/eller skadade. De kan också leda till att kompisar tar avstånd ifrån en och till en negativ självbild och känslor av skam och skuld till exempel. Koncentrationssvårigheter kan leda till att man underpresterar och kommer efter med skolarbetet och så vidare.

Jag kan inte veta om skolan som dina pojkar går i har tendenser till att ha diagnoshysteri, men jag gissar att lärarna upplever att de behöver hjälp, att de känner sig otillräckliga för att de inte kan eller hinner hjälpa dina barn i den utsträckning som skulle behövas.

Min rekommendation till dig är att ta upp dina farhågor med lärarna och be dem att närmare beskriva vad de tycker behöver utredas. Vad upplever de som det största problemet? Vad är möjligt att göra utifrån den kunskap man redan har om barnen? Om aggressionsutbrotten är huvudproblemet kan man till exempel söka hjälp hos BUP och efterfråga ilskekontrollträning – utan att man behöver ha en diagnos.

Ta också reda på vad det är för typ av utredning som skolan avser. Eftersom det är främst i skolan som det förekommer problem, så kan det vara lämpligt att skolpsykologen träffar barnen som ett första steg. Skolpsykologen har inte i uppdrag att ställa diagnoser, men kan generera hypoteser som ni föräldrar sedan avgör om ni vill undersöka vidare eller inte.

Här kan du läsa mer om Psykologutredningar

Vänlig hälsning,