Hur ska jag hantera min oro?
Jag är 38 år och är lyckligt gift, har tre snart tonåriga barn som mår jättebra och jag har snäll familj och vänner, ett roligt jobb och trivs där jag bor. Allt fungerar fint men jag känner mig som världens oroligaste människa.
Jag kommer ifrån en underbar familj och vi hade det så bra när jag växte upp men jag upplevde en svår bilolycka då jag var liten och sen förlorade jag mitt första barn i en svår sjukdom då han var baby. Helt fruktansvärt och jag saknar honom mycket.
Vet inte om det är de här upplevelserna av bilolycka och sjukdom som påverkat mig så men jag är ganska ofta rädd och orolig för att "något ska hända". Mest orolig är jag för mina barns hälsa och välbefinnande men ibland kan oron vara om ekonomin, ensamhet, framtiden, förluster och jag mår väldigt dåligt om jag tror att jag har gjort något fel . Det är såklart otroligt påfrestande att vara så orolig men jag brukar försöka bita ihop mycket. Jag känner också skuld för att jag förstör för andra med min oro.
Jag undrar om ni tror att det här är normalt efter mina upplevelser eller om jag bara är liksom extra sårbar som person? Jag känner mig i grunden stark, trygg och glad men då oron kommer är det nästan som att jag själv försvinner och inte kan se en lösning på något. Det är ju så länge sedan mina svåra upplevelser hände och nu är ju allt bra? Har ni några bra råd?
Ingrid Gråberg svarar:
Det är svårt att veta vad som beror på dina tidigare upplevelser och vad som eventuellt kan bero på en medfödd sårbarhet. Våra personligheter är alltid ett resultat av en kombination av medfödda egenskaper och det vi varit med om under livet, alltså en mix av arv och miljö.
Det är i och för sig inte orimligt att tänka sig att din oro för att det ska hända barnen något har ett direkt samband med din egen erfarenhet av olyckor och sjukdomar, men varken du eller jag vet hur mycket du skulle ha oroat dig om du inte råkat ut för en bilolycka eller förlorat ditt barn. Hur som helst är det normalt och mänskligt att oroa sig – vad som än är orsaken till oron. Ibland tar dock oron onödigt mycket tid och energi i anspråk, och så verkar det ha blivit för dig.
Tänk-om-tankar har en tendens att snurra runt i huvudet varv efter varv, på ett ostrukturerat sätt, utan att de leder till någon handling eller något beslut. Ett bra sätt att gripa sig an tankarna kan vara att skriva ner dem. Då blir de mer tydliga och då kan man lättare undersöka och ifrågasätta dem.
Steg ett är att ta reda på vad du är orolig för. Om du är rädd för att det ska hända barnen något, exakt vad är du rädd ska hända? Om det fruktade inträffar vad är det värsta som kan hända då? Steg två är att fundera över/ta reda på A. hur troligt det är att det du oroar dig för ska hända och B. hur troligt det är att utfallet av händelsen ska bli det värsta tänkbara. Skulle det mest fruktade hända så hjälper det så klart inte att risken var liten för att det skulle hända. Och du har själv sett bevis på att ovanliga saker inträffar, så vad är poängen med att fundera kring sannolikheter? Jo, om risken är hög för att något ska hända bör man skrida till handling och försöka göra vad man kan för att minska den.
Att gå över en hårt trafikerad gata utan att se sig för är riskfyllt och därför är det smart att stanna och se sig för innan man kliver ut i gatan. Att gå från sängen till köket är inte på långa vägar när lika riskfyllt, men totalt ofarligt är det inte. Teoretiskt sett så kan du snubbla eller halka på något och slå huvudet i ett hårt och vasst föremål. Det kan gå så illa att du dör eller får men för livet, men särskilt troligt är det inte. För att helgardera sig mot allt krävs i princip att du stannar kvar i sängen. Och ät för all del ingen mat, den kan vara dålig eller i värsta fall förgiftad. Problemet är att om man stannar i sängen och låter bli att äta, ja då dör man – av svält och tristess.
Hoppas du förstod poängen med mitt resonemang, så att jag inte bara gav dig tips om fler saker du kan oroa dig för. Det finns nämligen hur mycket som helst som man skulle kunna oroa sig för, men inte hälften så många saker som man kan göra något åt, eller som det är lönt att göra något åt. Därför måste man fråga sig själv om det hjälper att oroa sig eller om det är bättre att använda tiden till något trevligare.
Du skriver att du trivs med tillvaron och att alla omkring dig mår bra. Försök att njuta av detta, istället för att oroa dig för att det ska ta slut. Om situationen skulle förändras imorgon eller om 20 år, tror du då att det skulle kännas lättare för att du ägnat timmar och åter timmar åt att oroa dig för denna förändring?
Med vänlig hälsning,
