Terapi för dementa

Ingrid Gråberg svarar:

Tyvärr är det få psykoterapeuter som är inriktade på att arbeta med äldre och ännu färre som jobbar med dementa. Det råder alltså brist på lämpliga terapeuter och dessutom råder det brist på forskning och kunskap. Jag kan alltså inte ge dig en hoper forskningsartiklar att hänvisa till när du ska argumentera för att din mamma ska få terapi. Däremot tycker jag att du kan be de vårdansvariga att ge dig hållbara argument för varför man inte ska erbjuda psykoterapi till dementa.

Ett krasst argument kan förstås vara att det inte finns någon behandlare att tillgå i närområdet, men i övrigt kan jag inte på rak arm komma på någon vettig anledning till att neka dementa psykologisk behandling. Det är ju inte så att alla behov upphör i samband med att diagnosen ställs. Tvärtom är det väl rimligt att utgå ifrån att tillståndet gör att minnen från förr gör sig påminda samtidigt som försämrad kapacitet leder till frustration och sorg.

I Psykologtidningen nr 3 2011intervjuas neuropsykolog, fil dr och leg psykoterapeut Marie Sjöberg Altemani under rubriken ”Demenssjukdom – vad händer i själen?”. Hon har gjort en utvärdering av enskilda terapeutiska samtal med 39 patienter, varav 12 var dementa. Hon konstaterar att varje terapi ser olika ut för varje individ – oavsett om personen har en demenssjukdom eller inte. Ramarna för terapin kan dock behöva anpassas för den dementa. Det kan handla om att ha korta sessioner eller förlägga samtalet utanför terapirummet.

När Marie Sjöberg Altemani undersökte innehållet i samtalen med de dementa så utkristalliserades tio huvudteman: ”Nära relationer, andra sjukdomar, sjukdomsmedvetenhet, arbete, förklaringar/information, sorg, moderskap/faderskap, göra upp med sitt förflutna, utsatthet/stigma/otrygghet, samt kritisk självbild.” Det fanns med andra ord flera angelägna samtalsämnen. Nu vet jag inte hur långt gången demenssjukdomen var hos de patienter som Marie Sjöberg Altemani träffade och inte heller vet jag i vilket tillstånd din mamma befinner sig. Eller varför du tänker att musikterapi skulle passa bra.

Mitt råd till dig är att diskutera med behandlingsansvariga och ta reda på vilken eller vilka olika typer av psykologisk behandling som överhuvudtaget finns i närområdet för den här patientgruppen. Ta sedan reda på vad som krävs för att komma i åtnjutande av behandlingen ifråga. För inte kan det väl vara så att det enda de kan erbjuda patienterna, när obehagliga minnen och ångest gör sig påminda, är piller?!?!?

Vänlig hälsning,