Missförstånd med min psykolog
Jag var på samtal hos min psykolog som jag träffat i några månader. Senare samma kväll slog det mig att hon totalt missförstått mig. Fattade inte riktigt det när jag var där då det var så mycket känslor. Hon måste tyckt att jag var jättekonstig. Jag borde fattat att hon missförstått mig på hennes frågor, men var liksom inte tillgänglig för det just då.
När det slog mig att hon trodde att det var mycket värre än vad jag menat fick jag panik. Vill inte att hon ska tro att jag är helt knäpp. Kändes också jättejobbigt att jag ska gå tillbaka och förklara att det inte alls är som hon trott. Kändes som att hon kommer att tycka att jag bara hittar på saker och sen ändrar mig. Eftersom jag känner mig själv så visste jag att den här ångesten kommer växa och min spontana reaktion var att jag måste avboka alla mina tider.
Har varit hos flertalet psykologer och äntligen hittat en jag trivs med och behöver verkligen hjälp. Så för mitt eget bästa och för att våga gå tillbaka så bestämde jag mig för att skriva ett kort mejl till henne och förklara att jag tyckte att det var jobbigt att det blev så fel men att jag fattar att det blivit ett missförstånd och att vi får diskutera det nästa gång.
Nu har jag istället ångest för att jag skrev mejl till henne, känner mig som en jättejobbig kund. Vi måste ju kunna klara av att hålla oss till den samtalstid som jag betalar för. Hon bryr sig ju egentligen inte om det här, för henne kan det ju förstås vänta tills nästa gång. Nu känner jag igen att jag inte vågar gå tillbaka, jag förstår ju att det var jättedumt av mig att skriva till henne. Vad ska jag göra? Är det vanligt för psykologer att ha så här jobbiga kunder? Bör jag be om förlåtelse eller ska jag bara avboka alla tider, jag skäms så fruktansvärt mycket. Vad kan jag förvänta mig att hennes respons är?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Vilken tur att det var just i relationen till en psykolog som detta dilemma uppstod, tänker jag. Hade du i stället träffat t ex en jurist, eller en revisor, så skulle det kanske vara ett problem om ni helt hade missförstått varandra gällande exempelvis ett brotts allvarlighetsgrad, eller de exakta siffrorna i din bokföring. Med psykologer är det ju precis tvärtom; det finns ingen absolut sanning som man måste redogöra för. Samtalen ska handla om just dina subjektiva upplevelser. Skulle du i stället anstränga dig för att hela tiden uttrycka dig objektivt och se saken ur andras perspektiv så vore hela behandlingen ganska förfelad.
Först vill jag bara sätta ett ord på det du tar upp i ditt mejl; nämligen din instinktiva impuls att boka av alla fortsatta samtal och avsluta er kontakt. På vårt psykologiska fackspråk så kallas detta för ”undvikande”. Att undvika är kanske det allra vanligaste sättet att hantera sina svårigheter. Och det är också just den inrotade vanan att tackla livet med undvikandemekanismer som utgör roten bakom många problem. I många behandlingar ligger alltså fokus på att ersätta undvikandet med nya, mer konstruktiva, metoder att hantera sina problem – så att man på sikt kan bli av med problemen. Jag funderar därför över om denna impuls hos dig i själva verket är en ganska central del av det du har sökt hjälp för hos din psykolog?
Du beskriver dig som kund. Det är inte så vi psykologer vanligtvis ser på dem vi träffar för att hjälpa. Och även om du nu vore en kund så är det inte riktigt kunders sak att vara trevliga och lätta att ha att göra med i alla lägen; tvärtom säger man ju att ”kunden har alltid rätt”. Men nu tänker nog vi på dem vi träffar som ”klienter” eller ”patienter” och underförstått i detta är att de behöver hjälp med något. Hela utgångsläget för er kontakt är alltså att det finns saker hos dig som inte är ”perfekta” eller ”fullkomliga”, för om så var fallet; varför skulle du då behöva gå till en psykolog? Du kan alltså lugnt räkna med att vi psykologer är vana vid att det uppstår missförstånd, att våra klienter ibland kan bete sig på lite oväntade sätt eller att kontakten inte alltid flyter på i största harmoni helt utan komplikationer. För vad vore det då för mening med vårt arbete?
Det är psykologens sak att bedöma om det finns tid för att mejla mellan sessioner, och om det inte gör det så kommer psykologen att skriva till dig att ni får prata om saken nästa gång ni ses. Dock skulle jag, som psykolog, i alla lägen tycka att det var väldigt positivt om en klient försökte reda ut ett missförstånd i stället för att utebli eller boka av tider. Sådant tycker vi däremot är jobbigt, eftersom vi inte skulle ha erbjudit tiderna om vi inte trott att patienten skulle ha någon glädje och nytta av att gå i behandling.
I det avslutande stycket i ditt mejl framträder den konflikt som du kämpar med just nu väldigt tydligt. Å ena sidan skriver du att din psykolog förstås inte upplever vare sig missförståndet eller ditt mejl som lika allvarligt som du gör. Och så är det nog; det är ju du som har reagerat känslomässigt. Å andra sidan drar du slutsatsen att du har gjort så mycket fel att du måste be om ursäkt, eller till och med boka av alla dina tider och avsluta er kontakt. Ser du själv det motsägelsefulla i detta?
Hur blir det om du i stället tänker att det är en psykologs jobb att hantera problem? Att det är just detta vi har utbildning för? Och att era roller i er relation är väldigt olika, där det i din psykologs roll inte alls ingår att bli arg, upprörd eller kränkt över någonting. För det blir man inte om man har ett professionellt förhållningssätt. Medan det i din roll tvärtom nog är en förutsättning för att din behandling ska ha någon effekt att du känner starka känslor, får starka reaktioner och även ibland beter dig lite irrationellt.
Vänliga hälsningar
