Jag kan inte tycka om min mamma

Psykolog Therese Anderbro svarar:

Det finns många myter om relationen mellan barn och mamma; ”Man måste älska sin mamma”, ”Man måste förlåta henne – oavsett vad hon gjort”, ”Det finns ett unikt band mellan mamma-barn” etc. Myterna leder ofta till skuld och skamkänslor hos personer som inte känner igen sig i dessa beskrivningar av relationen. Man dömer sig själv och tänker ”det måste vara något fel på mig som inte känner kärlek för min mamma”, ”jag är en dålig person” eller ”jag har inte försökt tillräckligt”. Negativa tankar och känslor kring föräldern blir förbjudna och måste tryckas undan vilket ofta kan leda till en kamp med mycket lidande som följd.

Är det så att även du kämpar med dessa tankar och dömer dig själv för att du inte känner kärlek för din mamma? Jag tycker mig ana det när du skriver att ”..de flesta andra verkar älska sina föräldrar oavsett hur dåligt de behandlats..”. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer, att oavsett hur illa behandlad man blivit så finns kärleken automatiskt där. Istället tror jag det är många som befinner sig i en liknande situation som du, som har svårt att minnas positiva händelser och ofta känner ilska, sorg och besvikelse istället. Vad som däremot stämmer är att de allra flesta vänder ut och in på sig för att försöka få relationen till sin mamma att fungera, precis som du verkar ha gjort. Få personer ger upp sina föräldrar på ett lättvindigt och bekymmerslöst sätt. Det beslutet är snarare förenat med en lång process och stor sorg och smärta.

Så, vad menar jag med detta? Att du ska ge upp dina försök att känna omsorg och visa kärlek för din mamma? Nej, inte alls, däremot vill jag säga att du på inget sätt har en skyldighet att förlåta din mamma, du måste inte bry dig om henne. Och det är inget fel på dig och det du känner. Du kan inte tvinga dig till att känna kärlek för henne. Samtidigt hör jag att du har en önskan om att kunna bry dig om och förlåta henne. Jag tänker i mitt svar försöka ge dig förslag på vad du kan göra för att undersöka om det är möjligt för dig att göra detta.

Det framgår inte riktigt av ditt brev hur din process har sett ut tidigare, om du och din mamma har pratat om din uppväxt och om er relation? Du skriver att din barndom inte var lycklig vilket jag tolkar som att det finns en hel del som du är missnöjd med både i din uppväxt och senare i er relation. Har du uttryckt detta för din mamma och hur har hon i så fall bemött dig?

Om inte, vad tänker du om att prata med henne idag? Du skriver att hon är gammal och sjuk. För mig låter det som att du tänker att du inte vill ta upp er relation med henne igen, av omtanke om henne. Det tycker jag i så fall låter väldigt kärleksfullt, att du tänker att hon mot slutet av sitt liv bör få förlåtelse och inte ska behöva riva upp gamla sår. Samtidigt låter det som att det finns saker kvar hos dig som du inte kan släppa.

Jag tror därför att du behöver börja med att utforska vad som är svårt i relationen till din mamma. Vilka tankar och känslor dyker upp när du tänker på henne och när du tänker att du ska förlåta henne och minnas de positiva stunderna? Tvinga inte dig själv utan låt de negativa känslorna och tankarna få finnas och var istället nyfiket utforskande kring dem. Om du kan tillåta dem att finnas tror jag att det blir lättare för dig att komma vidare oavsett vad du beslutar dig för att göra i relation till din mamma.

Ett alternativ till att prata med din mamma kan vara att du skriver ett brev till henne, ett brev som du inte postar. På så sätt kan du i lugn och ro få formulera dig och dina tankar på hur er relation har påverkat dig. Det kan göra det lättare att släppa taget om det som varit, oavsett hur du väljer att gå vidare i relation till din mamma.

Om du efter detta fortsatt tycker att det är viktigt för dig att förlåta henne och visa att du bryr dig om henne tänker jag att du ska fundera på vad det skulle innebära rent konkret. Om du älskade din mamma, hur skulle du agera då? Vad skulle du göra annorlunda som du inte gör nu? Utan krav på att du ska känna kärlek för din mamma, testa att agera på det sättet, till exempel ring eller besök henne.

När du gör de här kärleksfulla handlingarna försök att notera vilka tankar och känslor som dyker upp, utan att försöka trycka undan eller fastna i dem. Det kan vara så att dina tankar och känslor fortsatt mestadels är negativa. Låt dem få vara det i så fall. För det är ok att göra kärleksfulla saker utan att först känna kärlek. Ge det lite tid, kanske kommer du kunna känna att du älskar henne, kanske gör du det inte. Du kan tidsbegränsa beslutet exempelvis ge det några månader och bestämma dig för att utvärdera det först efteråt.

Fundera först då på om, och i så fall hur dina känslor och tankar kring din mamma har förändrats och hur det har blivit för dig att agera omsorgsfullt? Om du kommer fram till att det inte har blivit bra för dig, att det känns som att du gör våld på dig när du agerar som om du älskar din mamma, ja då kanske du behöver ompröva ditt beslut. För det kan du göra. Du måste inte älska din mamma.

Slutligen, om du vill läsa mer om detta tema kan jag varmt rekommendera boken ”Jag och min mamma. Om att hantera en viktig relation.” av Liria Ortiz. I boken finns många kloka tankar om hur man kan förhålla sig när relationen till ens mamma är svår.

Vänliga hälsningar