18 år och orkar inte att ha ett liv
Jag har social fobi och har haft det i flera år. Jag är 18 år nu och i princip hela min tonårsperiod har gått till spillo på grund av min rädsla att vistas bland folk, speciellt bland folk jag känner.
Jag har inte alls mycket vänner och de jag "kan" umgås med på fritiden är typ två stycken, men jag gör aldrig det ändå. Det har bara blivit så eftersom situationen har varit en av de saker som triggat min ångest, att jag får för mycket negativa tankar om mig själv och att jag inte räcker till som kompis, mina svårigheter att vistas på offentliga platser bidrar till att det känns jobbigt att ses ute, och jag är inte bekväm med att någon kommer hem till mig, speciellt när mina föräldrar är hemma eftersom det inte känns som man riktigt får vara ifred då. Men också för att jag får något slags prestationskrav att jag måste vara den som "håller låda" hela tiden eftersom vi är hemma hos mig,
Jag gillar inte heller att åka hem till någon, speciellt om dens föräldrar är hemma för då känner jag mig orolig över det, att jag inte ska veta vad jag ska säga osv... I skolan går der numera ganska bra, för jag kom till en klass med få elever och där jag känner mig mer accepterad, men vissa saker gör att jag stannar hemma fortfarande, eller att jag blir väldigt orolig och spänner mig mycket på dagarna, vilket gör att jag blir väldigt trött, som leder till att jag ofta är hemma från skolan.
Jag har haft ett uppehåll från skolan under ett halvår och gått till en psykolog och en psykoterapeut, men jag tycker inte att det har gett något. Har även ätit antidepressiva men har också slutat med dom för att jag inte tyckte att dom hjälpte något. Har ingen aning om hur jag ska få ordning på mitt liv och har ingen ork och motivation att utsätta mig för jobbiga saker, ingen frågar hur jag mår och jag känner mig så fruktansvärt ensam och nedgången.
Jag känner mig arg på alla runtomkring och vill bara ha hjälp snabbt effektivt, jag har säkert någon mer diagnos, inte vet jag, men jag är så trött på allt och vill bara ha en person som hjälper mig med allt genom livet, jag vill inte att saker ska vara jobbiga, varför ska man leva ett liv som är jobbigt? Har ingen jag kan prata med och vill egentligen inte att min familj ska få reda på hur jag egentligen mår för tror dom skulle tycka jag överdriver och att jag ska skapa ännu mer ångest till mamma som redan dricker mycket alkohol och själv äter ångestdämpande.
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Jag vill börja med att säga att det är tråkigt att höra att du träffat både en psykolog och en psykoterapeut senaste året och ändå inte känner att det hjälpt dig. Självklart hoppas man på att få bra hjälp när man väl har tagit steget och bett om hjälp, något som inte alltid är det lättaste att göra.
Det finns ju dock många olika terapimetoder och många terapeuter med varierande kunskap, erfarenhet och kompetens. Så även om du än så länge inte blivit hjälpt så skulle jag råda dig att inte ge upp med att hitta någon som du kan samarbeta bra tillsammans med, så att ni tillsammans kan hjälpa dig ur den situation du befunnit dig i under lång tid. Om du fortfarande träffar någon av dessa terapeuter så är det också en bra idé att tala om för personen hur du upplever terapin, om du inte redan gjort det. Ju ärligare man är som klient ju lättare brukar samarbetet bli.
Med det sagt så ska jag ge dig mina tankar runt det du skriver. Du beskriver en lång historia av att känna dig otrygg tillsammans med andra. Och att när du umgås med andra så dyker det upp tankar runt att inte duga som du är. Sådana tankar och föreställningar om sig själv har sitt ursprung i att man under sitt liv i relation till föräldrar eller andra människor, speciellt när man är barn, upprepat har blivit bemött som om vissa delar av en själv inte är okej. Det kan vara att man blivit bemött med ogillande eller avvisande när man till exempel varit ledsen, arg, rädd eller tagit plats. Och eftersom du säger att du tror att dina föräldrar ska tycka att du överdriver om de visste hur du mår så kan vi ana att det är en upplevelse du haft under din uppväxt – att du överdriver när du är som du är och känner det du känner. Föräldrar bemöter inte sina barn på sådana sätt för att vara elaka utan på grund av egen oförmåga att hantera vissa känslor.
När man lärt in detta så börjar man sedan ofta tänka att detta gäller för alla relationer – ”Människor kommer inte gilla mig om jag är som jag är. Jag måste anstränga mig för att bli omtyckt. Människor kommer tycka att jag överdriver om jag säger hur jag mår”. Och utifrån det börjar man med en massa beteenden för att minska risken att bli avvisad. Du nämner några sådana beteenden – att undvika kontakt med människor och att försöka ”hålla låda” när du har vänner över. Kommer du på fler?
Problemet med detta är att du kommer fortsätta känna dig otrygg. Du får nämligen inga nya erfarenheter som gör att din hjärna kan lära om. För att kunna känna dig trygg med andra behöver du erfarenhet av att ha vågat vara precis som du är och känna alla dina känslor och erfarit att människor inte stöter bort dig. De kanske till och med skulle gilla dig bättre.
Ett sätt att börja närma sig detta kan vara att i situationer när du blir otrygg ha en inre dialog med dig själv där du påminner dig om att tankar som ”du måste vara på ett visst sätt” bara är inlärda varningssignaler. Och börja prova att till exempel vara hemma hos dig utan att pressa dig själv att ”hålla låda”.
Detta kräver så klart att du utsätter dig själv för en del jobbiga saker, något som du skriver att du inte vill. När man mått dåligt ett tag så är det lätt att bli nedstämd, hamna i hopplöshet, känna sig ensam och tappa energi. Och i det läget är det också lätt att önska att någon bara snabbt skulle fixa allt åt en. Men det är tyvärr en omöjlighet.
Det är du som måste hjälpa dig själv trots att det är kämpigt. Att ta sig ur invanda mönster är ofta en smärtsam process. Men smärtan att inte ändra dessa mönster är ofta värre på sikt. Och när du tagit dig igenom det jobbiga i förändringsprocessen så kommer ditt liv bli rikare. Du kommer såklart fortfarande uppleva jobbiga känslor, men även mer glädje och energi. Och du kommer kunna ha relationer som ger trygghet och glädje istället för att göra dig otrygg och ångestfylld.
Eftersom du skriver hit så visar det att en del av dig har kvar den där viljan att kämpa för dig själv. Det är en bra start. Du behöver dock inte göra detta jobbet ensam eftersom det ofta är väldigt svårt. Så mitt tips är att fortsätta att försöka hitta en psykolog eller psykoterapeut som du får förtroende för och som du kan samarbeta med för att ta dig ur din situation. För terapi är ett samarbete där både du och terapeuten behöver jobba hårt.
En annan rekommendation är att läsa litteratur om hur vi människor fungerar. Att må dåligt och dessutom inte förstå varför är ofta väldigt stressande. Att börja få en förståelse för varför man mår dåligt är ofta en första lättnad. Du kan till exempel leta bland böcker som handlar om social ångest och/eller om självmedkänsla. Men se till att böckerna är skrivna av en psykolog eller psykoterapeut.
Vänligen
