2019-10-31
Trots som aldrig tar slut
Min 8-årige son är kvicktänkt, smart, medveten och väluppfostrad. Han vet hur man ska bete sig - och hur man inte ska bete sig. Trots det är han otroligt trotsig, han gör saker han vet att han inte ska göra, och trots att man ber honom att sluta.
Detta sker jämt och ständigt och varje eviga dag leder detta till bråk i familjen. När han är hos vänner (utan oss föräldrar) så säger vännernas föräldrar att han är väldigt väluppfostrad och trevlig. När han är hemma med oss föräldrar och sin yngre syster så bråkar han jämt.
Är en förälder ensam med honom är det, i stort sett, helt problemfritt. I skolan är han en duktigt elev, han har mycket lätt för sig i alla ämnen, hans lärare som vi har mycket god dialog med, är förbryllade, de kan inte förstå sig på han "störighet". De menar att oftast beror stökighet/trots på att man har problem hemma, svårt i skolan eller liknande, men i just vår sons fall kan de inte hitta anledningen, och vi känner verkligen samma frustration som föräldrar.
Vår enda teori är att han är i extremt stort behov av uppmärksamhet och om han inte är i centrum ser han till att hamna i centrum genom att göra något han inte får. Vi har provat med olika metoder, att lugnt och stilla säga till, att "stämma i bäck" och säga ifrån direkt och att ta bort roliga saker (tex spela TV-spel eller mobilspel under en viss tid), men vi tycker inte att någonting fungerar.
Detta är otroligt jobbigt, det är till och med så att vi ibland inte orkar gå på middagar/kalas hos vänner då vi vet att vi kommer att tillbringa halva kvällen med att hålla koll på vår son så att han inte gör något dumt, alternativt skälla på honom för dumma saker han gjort. Jag vill förtydliga att han nästan aldrig slåss, det är mest enkla "regelbrott" han gör, tex svär, kastar bollar inomhus, är småtaskig och retsam mot kompisar och skriker.
Det kanske låter småsint av oss, men dessa saker sker trots att han vet att han inte ska, och efter en, två och tre tillsägelser ändå fortsätter. Han har varit så här ända sedan han varit liten, det är ingen kortvarig trotsperiod. Har ni några råd?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Jag håller med om att de diametralt olika beteenden som er son uppvisar beroende på om ni föräldrar är närvarande eller ej ter sig som något av ett mysterium. Men mysterium är till för att lösas. Det kan jag inte göra via ett mejl, men en psykolog som får träffa er och er son några gånger och utreda alla möjliga aspekter av hans liv skulle kunna göra det. Dock tror jag att ni kan komma en bit även på egen hand, om ni börjar med att fundera kring de olika hypoteser och tillvägagångssätt som jag kan tipsa er om.
Det jag tycker är mest överraskande i det du skriver är att er son verkar kunna uppvisa sina negativa beteenden även för främlingar, men bara då ni föräldrar är med. Jag tolkar det som att det skulle kunna vara så att han hälsar på hos era grannar ena dagen och är lugn och trevlig, bara för att ställa till med en massa bråk och stök när han sedan hälsar på hos dem tillsammans med er dagen därpå?
Det här skulle jag vilja uppmana er att utforska lite närmare. Det är t ex så att de flesta människor ogärna framför kritik gällande andras barn till deras föräldrar. Prata med vännerna och säg att ni verkligen vill ha deras uppriktiga beskrivning av hur ert barn beter sig hemma hos dem – när ni inte är med. Om det framkommer något problematiskt; fråga om de ser något mönster, t ex om det är vissa situationer som är mer problemskapande än andra. Fråga också era vänner om hur de upplever er son när ni hälsar på tillsammans med honom. En annan möjlig förklaring bakom era upplevelser är att ni föräldrar har andra referensramar kring vad det innebär att uppföra sig väl. Det skulle kunna vara så att ni upplever situationen som mycket värre än dem ni besöker gör.
Jag funderar också över din beskrivning av att det är i stort sett helt problemfritt om bara en förälder är hemma, medan problemen kommer som ett brev på posten om hela familjen är hemma. Är det verkligen så ”antingen-eller”? Jag frågar, för det är genom att upptäcka de små nyanserna som ni kommer kunna närma er de förklaringar ni söker. Är den stora förändringen i hans humör kanske snarare kopplad till om lillasyster är hemma? Eller till vissa tider på dygnet? Eller något annat?
Ett annat område som ibland kan förklara varför problem uppstår främst i kontakten mellan barn och föräldrar är vilka anknytningsmönster man har med sig ifrån den tidiga barndomen. Sådant som kan skada anknytningen – och leda till exempelvis ett omättligt behov av uppmärksamhet – är sådant som om hela familjen hade en tuff start med sjukdom eller andra bekymmer under er sons tidiga barndom. Finns det något sådant i ert förflutna, som ni kanske behöver få hjälp med att bearbeta och reparera?
Jag tänker också på skolans beskrivning. Av det du skriver så verkar skolan lägga störst fokus vid er sons inlärning och skolprestationer. Inget hindrar att man fungerar väldigt bra i det pedagogiska arbetet trots att man har känslomässiga, eller relationsmässiga, problem. Om skolan menar att de inte ser någonting av er sons ”störighet”, så kanske det ändå finns annat i hans beteenderepertoar som de kan ha haft undringar kring. Skolans uppdrag är inte bara att se till att barn går ut med godkända betyg. Den ska också uppmärksamma om barn behöver hjälp med exempelvis det sociala samspelet eller att hantera sina känslor. Känner ni att ni vill gå vidare med detta så är det skolans elevhälsa som har störst kunskaper, och ni ska alltså inte nöja er med ett möte enbart med sonens lärare.
Den viktigaste ledtråden av alla är dock vad er son själv säger om det ni tycker är problematiska beteenden. Ser han själv något problem med dem? Och vad är det i så fall som är problematiskt ur hans synvinkel? Barn brukar, om de får lite hjälp i samtalet, vara bra på att förklara sådant. Ångrar han sig och vill ha hjälp med att sätta stopp för sina impulser? Eller är det något ni vuxna gör som gör honom ledsen eller arg? Om det t ex handlar om att han inte tycker sig få tillräckligt med uppmärksamhet så kan man tänka sig att han skulle kunna uttrycka det som att ni är orättvisa, att ni aldrig har tid för honom eller något liknande.
Prata med sonen när det är lugnt, det vill säga inte just när något har hänt. Ge honom många ledtrådar på vad som kan vara orsaken, och om han nappar på någon så spinn vidare på den. Ett möjligt resultat av detta skulle kunna vara att det blir tydligt att er son har en för sin ålder bristande självinsikt. Det kan visa sig genom att han håller med om alla era förslag, eller att han pratar om problemen i väldigt förenklade, stereotypa eller motsägelsefulla ordalag. Om det är så, så har ni fått en viktig ledtråd att gå vidare med, för då handlar det ju faktiskt om att han inte alls ”vet vad han ska göra” (mer än kanske på ett ytligt, teoretiskt plan) utan att beteendena bottnar i någon slags oförmåga hos honom. I det läget rekommenderar jag er att gå vidare med en psykologisk utredning.
Vänliga hälsningar
