Mina tankar om mitt utseende förstör mitt liv
Jag har egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Som ung sminkade jag mig sällan men trivdes med mig själv.
Jag hade sedan tonåren en rätt kvinnlig figur med timglasformad kropp och stora bröst. Kort och normalviktig. Jag fick positiv uppmärksamhet och det var ju förstås roligt. Mitt hår har allltid varit typiskt skandinaviskt hår som är fint och tunt och inte särskilt snyggt men inget som jag brydde mig så jättemycket om då. Idag är jag 30 år och har fött fyra barn. Min kropp är inte längre någon kvinnlig kropp. Jag är full med stora grova bristningar på magen överallt och lite mindre bristningar på lår och rumpa. Magen är degig och hänger över byxkanten.
Brösten...ja dom har försvunnit helt och hållet. Flera kupstorlekar mindre och bara skinn kvar. Jag har tränat och gått ner till min vikt innan graviditet men med det så försvann även brösten radikalt. Pga mitt tunna hår så kan jag inte ha långt hår eftersom det ser stripigt och fult ut och dessutom så växer det inte längre än en viss längd så jag har hållit det kortklippt. Jag känner mig extremt okvinnlig. Jag ser ut som en 12-årig pojke med min korta längd och mitt korta hår och mina icke existerande bröst. Jag har heller inga andra kvinnliga detaljer så som långa ögonfransar eller stora läppar. Detta gör att jag känner mig extremt ful.
Jag ser inte längre ur som en kvinna, utan mer som en pojke. Jag stör mig hela tiden på mitt utseende och jämför mig ständigt med andra som ser så kvinnliga och vackra ut med sina former eller sitt långa hår eller både ock. Detta gör så att jag undviker sammanhang där jag behöver gå ut och visa mig bland folk. Jag vägrar fara ut med vänner och håller mig bara hemma. Jag tänker alltid att folk ser på mig som ful och förstörd, en sådan där som tappade allt när man fick barn och slutade bry sig om sitt utseende. Jag vill känna mig vacker och kvinnlig men jag vet inte hur och det här blir bara värre och värre.
Jag googlar nästan dagligen på hur kvinnor borde se ut och vad andra anser att är kvinnligt och jag fyller sällan de kriterierna. Min man säger att han älskar mig som jag är men jag vet att han också tyckte mer om hur jag såg ut förut. Ingen annan ser ut som jag gör.
Psykolog Sofia Viotto svarar:
Jag tror många av oss kan känna igen oss i det du beskriver hur det är när man blir helt fixerad av något man saknar. Det kan egentligen handla om vad som helst: ”Jag lyckas aldrig med mina relationer”, ”Jag är för tjock”, ”Jag får aldrig de jobb jag vill ha”, ”Jag kan inte få barn”. Och så börjar man tänka på det mer och mer och börjar jämföra sig med andra som har det där man själv saknar. Man målar upp en bild där man också tänker att de just därför är väldigt lyckliga.
Vår hjärna är jättebra på sådana här jämförelser och på att grubbla över våra tillkortakommanden. Problemet är bara att vi lurar oss själva och fastnar i feltolkningar. En del andra personer må ha mer kvinnliga kroppar än du, men många av dem är fixerade vid något annat i sitt liv: ”Jag har inga nära vänner, varför har jag inte det?”. Men den delen av sig själva visar de inte upp på de där ögonblicksbilderna på Instagram. Så vi jämför oss med fantasiliv och inte med riktiga människor.
Livet är tufft och i många lägen väldigt orättvist. Vi önskar något som vi inte får. Vi blir sjuka, våra kroppar förändras, vi blir övergivna av den vi älskar, ett barn dör. Så är tyvärr livet. Men
om vi tillåter oss att känna saker runt det – sorg, smärta, frustration så kan vi leva oss igenom dessa perioder och samtidigt ha kontakt med det som ger oss glädje i livet.
Men för en del människor så har man av olika anledningar en tendens att hålla borta smärtsamma känslor. Istället är det som att man gör allt för att inte acceptera att livet är såhär. Man hamnar istället i sådana beteenden som du beskriver – att grubbla, googla runt, jämföra sig, undvika saker. Problemet med dessa beteenden är dock att de skapar större lidande. Plötsligt ägnar du massor av tid åt din kropp. Plötsligt är det allt som är vikigt. Och då börjar det också kännas så. Kanske har du tänkt tanken: ”Om jag bara fick tillbaka min gamla kropp så skulle jag vara lycklig”. Och så resonerar alla som blir fixerade vid något. Men det är aldrig fallet. Hjärnan hittar då något annat att vara missnöjd med.
Så mitt råd till dig är att ta in insikten om att du kommer se ut som du gör och möta den sorg, smärta, frustration det väcker. För precis som att förlora någon så är det en sorg att se sin kropp förändras till något man inte tycker om. Tillåt dig också att inte behöva tycka om din kropp. Det hetsas ofta så mycket runt att vi ska tycka om allt med oss själva och det i sig kan bli en press och något ouppnåerligt. Vi behöver inte tycka om allt med oss själva. Men vi kan tolerera oss själva.
Börja förslagsvis med att försöka bromsa alla beteenden som inte blir hjälpsamma utan som förstör för dig – att googla runt och jämföra dig med andra och att grubbla över ditt urseende. Dessa beteenden blockerar också ofta de verkliga känslorna runt situationen. Genom att istället säga till dig själv ”Jag ser ut såhär nu, jag gillar det inte, men det är så det är” och tillåta de känslor som kommer så kommer det så småningom att kännas lättare. Ditt utseende kommer minska i betydelse för dig och du kommer istället att mer och mer kunna känna en glädje över alla de saker i ditt liv som du uppskattar: man, barn, vänner. Men försök inte påtvingat att försöka vara tacksam för det. Det hjälper sällan. Utan ge dig själv tillåtelse att sörja och låt det ta tid.
Något annat som är bra att tänka på är att dina beteenden att undvika att visa dig ute bland folk, sluta umgås med vänner och så vidare kommer göra dig mer nedstämd. Du säger att du har tankar om att andra tänker negativa saker om dig. Och du ska veta hur vanlig den tanken är. Väldigt många människor går runt med tankar som: ”De tycker jag är korkad”, ”Tänk om människor inser hur tråkig jag är”, ”Alla tänker nog på att jag är tjock”. Så troligtvis är de flesta mer upptagna med sina egna rädslor och tankar än att tänka på hur du ser ut. Så sluta inte göra saker som tidigare har gett dig glädje.
Ibland är det väldigt svårt att bryta sådana här mönster på egen hand. Och skulle du märka att du fastnar och inte förstår hur du ska ta dig vidare så rekommenderar jag dig att söka upp en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut.
Vänligen
