Vår dotter stjäl och ljuger.
Jag och min dotters mamma är väldigt oroliga för vår dotter. Hon är 12 år och bor växelvis hos oss, dock mer hos mamman.
Vi har jättesvårt att få henne att sköta skolan, komma i tid och göra läxor. Hennes mamma är lärare och hjälper henne/ stöttar henne med studierna. Men så fort vi slappnar av så fuskar hon och gör dåligt ifrån sig i skolan. Har hon möjlighet att skriva av läxor ifrån någon annan så gör hon det, eller väljer genvägar. Hon har t.o.m gått så långt att hon stulit nationella prov för att underlätta för sig själv.
När hon åker fast eller blir konfronterad så ljuger hon ofta och hittar på historier. Hon blir alltid sen efter skolan eller träning , och påstår då varje gång att hon missat bussen eller att den överhuvud taget inte kommit. Efter träningen vill hon hänga kvar på träningen och umgås med äldre killar. Efter incidenten med nationella provet fick hon som straff att hon blev av med mobilen och fick surfförbud hemma. Det resulterade först att hon i smygg loggat in via min telefon på Snapchat. När hon blev ertappad så visade hon knappt någon ånger, dock lovade att hon skulle bättra sig.
Samma kväll stjäl hon en reservtelefon hemma hos oss och tar med den till sin mamma. Dagen efter ringer jag till mamman och efterlyser telefonen. Vår dotter blånekade och påstod att hon inte sett den telefonen på länge. Två veckor senare hittar mamman telefonen och konfronterar henne. Även den här gången säger hon att hon är ledsen och att hon ska bättra sig. Både jag och mamman hotar nu henne att skriva ut henne ifrån spelarakademin och att hon kommer att få sluta spela basket. ( Vilket hon älskar och bara pratar om). Vår överenskommelse från början var att hon skulle få ha kvar basketen i utbyte mot att hon sköter tider, skolan, och på eget initiativ gör läxor och sköter läsning varje dag.
Vi har förklarat för henne att basketen är väldigt dyr och om hon ska få fortsätta så förväntar vi oss att hon sköter sig. Återigen lovar hon att hon ska bättra sig. Någon dag senare lyckas hon låna en telefon av en av basketkillarna som hon dessutom har mycket kontakt med på Snapchat. Han är 17 år! Så hon är beredd att gå hur långt som helst och förlora allt istället för försöka att sköta det lilla vi kräver av henne. Vi har fortfarande inte lyckats att få henne att på eget initiativ städa sitt rum eller bädda sängen. Det projektet har pågått i snart tre år. Hon struntar i allt! Hon vill inte att vi ska vara nöjda någon gång eller ge henne beröm.
När hon är hemma själv ett par timmar så vräker hon i sig sötsaker som hon sen låtsas inte veta någonting om.. Häromdagen hittade jag en tändare i hennes väska. Det känns som att vi håller på och förlora henne helt.
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Min första tanke när jag läser ditt mejl är: ”vad är det som ligger bakom allt detta?”. Jag får många tankar och hypoteser och kanske är det dessutom så att det finns flera samverkande faktorer bakom att ni har hamnat där ni nu befinner er.
Ett barn som inte sköter skolan t ex, gör ofta så för att det har någon typ av oupptäckt svårighet. Det kan handla om kognitiva svårigheter såsom läs- och skrivsvårigheter, koncentrations/uppmärksamhetsproblem eller specifika inlärningssvårigheter. Att göra läxor, hålla ordning på sitt rum och passa tider är också sådant som kan vara svårt om man t ex har bristande uthållighet, initiativförmåga eller tidsuppfattning.
Andra saker som är kopplade till vår personlighet och vårt sätt att fungera är hur lätt/svårt vi har för att leva oss in i andra människors tankar och känslor, vår benägenhet att känna skuld och ansvar och hur pass viktigt det är för oss att få andras beröm och uppskattning. Du har själv reagerat över att er dotter inte verkar bry sig så mycket om huruvida ni föräldrar är nöjda med henne och hon värderar inte ert beröm. Det är onekligen ganska ovanligt för en 12-åring. Visserligen är det inte ovanligt att barn redan i 12-årsåldern kan ha utvecklat en attityd som man kanske mest förknippar med tonåren av att ”jag bryr mig inte”, men den attityden brukar i den här åldern mest vara en tunn fasad. För nästan alla barn är det i grund och botten väldigt viktigt att vara respekterad och omtyckt av sina föräldrar – och av andra människor också för den delen.
Om man avviker väldigt mycket ifrån vad som är vanligt vid en viss ålder så kan det handla om ett psykiatriskt tillstånd av något slag, eller om en funktionsnedsättning. Men då brukar å andra sidan problemen vara synliga i fler miljöer än bara hemma. Så mitt allra första råd till er är att boka ett möte med er dotters lärare och skolans elevhälsa och diskutera hur de ser på er dotter. Detta kanske kan kompliceras lite av att flickans mamma jobbar på skolan, så där tror jag att det skulle vara bra om du som pappa klev in och tog både initiativet och huvudansvaret.
Det jag har skrivit ovan handlar mycket om att identifiera – eller utesluta – att er dotters beteendemönster handlar om mer grundläggande svårigheter hos henne. Svårigheter, som om de föreligger, innebär att ni måste anpassa hennes liv efter att hon inte är lika mogen i vissa avseenden som en normal 12-åring. Men det förekommer förstås också att lögner av det här slaget bottnar främst i relationsmönster, eller i att man har hamnat i negativa cirklar, det vill säga i miljöfaktorer. Det ena utesluter inte heller det andra.
Om vi utgår ifrån att de här beteendena trots allt går att påverka genom att ni bemöter er dotter på nya sätt så handlar det även här om att man får pröva sig fram, men med en viss systematik och konsekvens. Ni har hittills prövat att låta lögnerna får konsekvenser i form av straff. Straff behöver inte vara fel, men är en ganska vansklig och svår metod att använda sig av för att förändra någons beteende. För att ett straff ska ha någon effekt så krävs det till exempel dels att straffet har en tydlig koppling till det ”fel” som har begåtts. Det är också avgörande att barnet känner till och förstår vilka konsekvenser som väntar på förhand.
Straff som däremot upplevs som lösryckta ur sitt sammanhang, oförutsägbara, godtyckliga, oproportionerliga eller orättvisa får precis motsatt effekt mot det man som förälder hoppades på; de lär barnen att ljuga, smyga och dölja ännu mer. I ert fall verkar ni ha informerat er dotter om era avsikter vad gäller basketen så att hon visste vad som stod på spel. Men vilken är kopplingen mellan att tvingas sluta utöva en sport som man älskar och är duktig på och att man ljuger? Hårdrar man det lite så riskerar kanske straffet att få den negativa bieffekten att det drar bort er tjej ifrån en hälsosam och socialt positiv aktivitet, och lämna ännu mer tid öppen för att begå norm- och regelbrott.
Ni har också motiverat ert straff med dess ekonomiska betydelse för er. Det i sin tur riskerar att styra bort hennes uppmärksamhet ifrån det som verkligen borde utgöra grunden för ett gott uppförande, nämligen att hon respekterar er och er vilja och vill vinna er uppskattning och ert förtroende åter. Det vill säga en stark och tillitsfull anknytningsrelation, vilket är grunden för att barn utvecklar goda relationer även till andra och blir goda samhällsmedborgare. Att ”betala” ett barn för att uppföra sig väl är knappast något som får långsiktigt positiva effekter på moral och ansvarstagande, utan sådant måste bygga på att man bryr sig om varandra och förstår bakomliggande motiv till regler.
En annan svår sak med straff är att om negativa konsekvenser ska få någon verkan, så krävs det att man verkligen gör som man sagt. Så om ni redan tagit till hotet om basketen, men hon fortfarande får gå kvar, så kommer hotet inte att betyda så mycket för henne nästa gång det framförs, allt i linje med sagan om ”Peter och vargen”.
Det jag tänker att man skulle kunna satsa på i er situation är att ersätta straffen med ökad kontroll. Det är inte alltid lätt att skilja de två åt, för kontroll kan ju innebära att man t ex inte får vistas på vissa platser vid vissa tider. Kontroll kan också innebära övervakning, men den bör alltid vara ”öppen” så till vida att man berättar för sitt barn vilka appar man installerar, att man kommer ringa och kontrollera saker osv. Att i smyg kolla upp och spionera riskerar bara, precis som omotiverade straff, att öka på misstron och benägenheten att ljuga och fuska sig fram. Ett konkret sätt att kontrollera i just er situation skulle kunna vara att aldrig lämna mobiler obevakade hemma, precis som man kanske väljer att låsa in spriten när ens tonåring bevisligen har stulit av den.
En annan sak som utgör ett starkt motiv till förändring är om barnet mycket snabbt märker att det har något att vinna på att sköta saker på ett annat sätt. Det innebär att ni måste vara mycket snabba med att tydligt belöna även små förändringar i rätt riktning. Och belöningarna måste förstås upplevas som belöningar av just er dotter.
Vad ni än gör så måste det i alla lägen vara fullständigt tydligt och uttalat för er dotter att ni gör det med hennes bästa för ögonen. Att ni gör det av kärlek och omtanke om henne.
Utöver de här aspekterna av era relationer, som jag alltså tycker att ni kan ha som utgångspunkt i era samtal er föräldrar emellan, så tonar det också fram en annan riskfaktor i det du skriver om din dotter. Hennes intresse för så pass mycket äldre killar tyder på att hon kanske har kommit ganska tidigt i puberteten. Det utgör rent statistiskt en riskfaktor för unga tjejer att göra det. För att den tidigare puberteten driver dem att göra ”farligare” saker än sina jämnåriga, men mest för att de gör dessa farliga saker utan att alls ha den mentala och kognitiva mognaden som de som kommer i puberteten lite senare har hunnit utveckla.
Unga tjejer som är tidigt fysiskt utvecklade är också i riskzonen för att bli utnyttjade, eller till och med brottsoffer, i högre grad än vad killar i samma situation är. Kanske är det just denna omognad som gör att ni häpnar över hennes sätt att hela tiden sätta väldigt mycket på spel för till synes obetydliga saker. Hon förmår helt enkelt inte ta in konsekvenserna i dess fulla vidd, och inte heller att göra en enkel kalkyl om huruvida det ”är värt” att bryta mot en viss regel.
Vänliga hälsningar
