Inte haft vänner på väldigt länge
Jag är en man som är gift och har barn , men som saknar vänner att umgås med. Jag är anställd på en bondgård och trivs bra. Men det är ett ensamt arbete. Jag är i stort sett ensam hela dagarna, men har min chef att snacka med . Annars har jag ingen att prata med förutom min fru och barnen och mina föräldrar. Men det blir mindre och mindre att vi umgås.
All denna ensamheten började i skolan. Jag hade svårt att få kompisar eftersom jag var extremt blyg . Jag fick några som ville umgås med mig och vi lekte i skolan och så., men sällan på fritiden, där blev jag tvingad att jobba på föräldragården, så skolan gick dålig med. I högstadiet hade ingen tid att leka med mig och ingen ville umgås längre. I gymnasiet fick jag inga vänner heller, men fick vara med. Men det var ingen som brydde sig.
Lärarna märkte inget och jag mådde dåligt och jag vågade inte berätta då. Sen började jag jobba, men på ett ensamt arbete och det är vad jag fått som jobb. Inga direkta arbetskamrater som man klickat med och försökt att prata. På fritiden har jag försökt att gå på olika aktiviteter och lära känna folk . men ingen bryr sig och ingen pratar med en och jag vet inte vad jag gör för fel. Ingen kommer fram och pratar med en eller är intresserad. När nån har barn på skolan är det sällan någon ringer och frågar om det är någon som vill leka med våra barn. Är bara vi som måste höra av oss , får ofta nej och vi är upptagna idag testa en annan dag. Är jobbigt att höra detta.
Min fru har inga vänner heller och det gör en mer ensam fast vi är glada och positiva , men i grupp blir vi tysta . Vi försöker prata med folk men får inget gehör. Jag har några på fb som jag pratar med. Det är i grupper på fb som mina vänner finns , men är svårt att få dem att ses eftersom de bor långt bort. Blir både glad och ledsen att ha folk på fb. Kan ju iallafall prata med folk men blir aldrig detsamma som att ha några vänner i verkligheten. Jag vet inte hur jag ska göra för att få vänner i verkligheten ?? Jag blir mer och mer tyst och deprimerad av detta och det vill aldrig vända hur mycket man än försöker.
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Jag känner med dig i din längtan efter vänner. Om det är till någon tröst är du långt ifrån ensam om att uppleva ofrivillig ensamhet. Var 6:e person i Sverige rapporterar att de inte har någon riktigt nära vän och uppåt fyra procent av befolkningen uppger att de är socialt isolerade. En femtedel av hushållen i Sverige är ensamhushåll, vilket placerar oss på plats fyra i Europa. Män, personer i åldern 30–49, storstadsbor, låginkomsttagare och arbetslösa är de som upplever mest ofrivillig ensamhet, dvs avsaknad av vänner och någon att dela sina innersta tankar med.
Du skriver att Facebook hjälpt dig att få kontakt med andra, och det är ju positivt. Annars kan just sociala medier få en att känna sig ännu mer ensam när man kan följa så många andras lyckligt porträtterade liv. Att etablera och vidmakthålla sunda nära relationer är kanske det mest komplexa i en människas liv. Att du har en familj väljer att se som en styrka hos dig att använda dig av för att tillskapa andra nära relationer.
Ofrivillig ensamhet påverkar oss både psykologiskt och kroppsligt. Människan är ett flockdjur som är skapt för att befinna oss i gemenskap med andra. Som art är vi svag och långsam i jämförelse med andra rovdjur och det var först när vi lärde oss att hålla ihop som vi hittade en framgångsrik överlevnadsstrategi. I en tid då fler faktiska hot fanns mot oss kunde ju att mista flocken innebära död. Därför frisätts stresshormoner och vi upplever ångest och oro när vi hamnar utanför gruppen. På samma sätt är hjärnan utvecklad att frisätta välbefinnandehormoner när vi är nära andra, såsom endorfiner och dopaminer.
Ofrivillig ensamhet och isolering riskerar ge ett lågintensivt, kroniskt påslag av kroppens stressystem, vilket till slut kan en hel del symtom. Ensamma människor har högre risk att utveckla hjärt-kärlsjukdomar, stroke, missbruk, tidigare utveckling av demens och ökad smärtproblematik. Att känna sig utanför kan dessutom väcka känslor av övergivenhet, otrygghet, ångest, nedstämdhet och skam. Känslor som dessvärre får oss att dra oss undan ännu mer. Därför är det lätt att hamna i en ond spiral där man bli allt mer ensam.
Med allt detta sagt, nu till din fråga om vad du kan göra åt din situation.
Då dina svårigheter att etablera vänskapsrelationer varit genomgående genom livet och dina försök att ändra på detta ej gett resultat kanske du faktiskt behöver professionell hjälp för att komma vidare. I terapi kan du få hjälp hur du överbrygga din blyghet och lära dig nya strategier att närma dig andra. Du kan även få hjälp med de svårigheter du hamnat i som är kopplade till ensamheten, såsom din nedstämdhet som du beskriver. Ibland kan våra lösningsförsök på ett problem utvecklas till själva problemet. Det är just analyser av sådant slag psykologer är experter på. Jag vill på inget sätt lägga skuld på bördan men eftersom du gjort så många försök att få kontakt med andra genom åren kanske det finns något i sitt sätt att närma dig andra som stöter bort dem. Ibland hamnar man i dåliga mönster fastän man har de bästa av intentioner, det är allmänmänskligt.
Om du inte vill söka professionell hjälp eller om du vill försöka ett varv till själv först så följer nedan lite råd på vägen.
• Öka de sociala kontaktytorna och gör dig tillgänglig för nya relationer. Sök dig till sammanhang där kontakt uppstår såsom en ny hobby eller sport, volontärarbete, förening eller församling. Våga bjuda in till kontakt i små steg, som att föreslå en promenad eller bjuda hem någon på fika. Numer finns även Facebookgrupper där man ses i verkliga livet för aktiviteter, exempelvis nyårsfester och midsommarfiranden öppna för vem som helst att anmäla sig till.
• Sträck ut en hand och kanske faktiskt berätta om din ensamhet och hur du upplever den. Chans finns att din sårbarhet väcker empati hos den du möter och en vilja att bjuda till. Vidare kan det vara så att du upptäcker att du inte är ensam om att sakna vänner, utan att fler har det som du.
• Satsa på att skapa färre djupa kontakter framför många ytliga. Andra kan känna av om din intention med kontakt främst är för att du vill bort från din ensamhet. Rikta in dig på dem som du känner dragningskraft till och som väcker din genuina nyfikenhet. Alla tycker vi om att känna oss utvalda och vi har lätt att tycka om de som visar intresse för oss och vill lyssna på vår berättelse.
• Våga tro och hoppas att andra vill dig väl. Det är lätt att bli på sin vakt när man har negativa erfarenheter av kontakt såsom du har. Träna på att uppmärksamma om skam, tillbakadragenhet eller andra rädslor väcks i mötet med andra. Exempelvis är det lätt att tolka in ett avvisande som inte finns där och hellre förekomma än förekommas genom att själv dra sig undan.
• Använd din tid i ensamhet till konstruktiv reflektion. Ju mer bekväm du blir i din ensamhet med dina tankar och känslor desto mer lär du känna dig själv. Ju mer självreflexiv du är desto bättre blir du i samspelet med andra. Förmågan att trivas i närvaron av bara sig själv är hälsofrämjande i sig. Det finns många som har ett stort socialt umgänge men som ändå upplever existentiell ensamhet.
Jag vill tro att det finns någon för alla. Jag hoppas verkligen att du lyckas bryta din ensamhet och får kontakt med någon genuint bra person som vill vara din vän. Hen finns där ute, det är jag övertygad om.
Varma lyckönskningar
