Hur vet jag om jag vill ha barn?
Jag och min man gifte oss för ett år sedan och frågan om nästa steg i livet, barn, har blivit betydligt mer närvarande. Men jag vet inte om jag vill.
Jag har aldrig längtat men alltid föreställt mig ett liv med familj och tänkt att det kommer falla på plats när tiden är inne. Nu är jag 34 och tanken att det är dags grundar sig snarare i tidspress än barnlängtan. Min man är redo och jag är övertygad om att han skulle bli en underbar pappa, men jag är inte där.
Jag har ingen erfarenhet av barn utan känner snarare en osäkerhet tillsammans med dem. Jag tror inte att den känslan kommer finnas inför egna barn, men den står ju helt klart i vägen för min vilja att bilda familj. Det gör även tanken att ha någon som är helt beroende av mig och kommer kräva hela mig, dygnet runt från det ögonblick jag blir gravid och lång tid framöver. Jag har haft några väldigt tuffa år och varit extremt nära total utmattning och blotta tanken på krav gör att det knyter sig i bröstet. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar med någon mer än mig själv.
Jag tvivlar egentligen inte på min förmåga att vara en bra mamma om eller när jag får barn, utan mer på om jag är villig att göra de totala uppoffringar som krävs. Jag känner allt som oftast att tillvaron är ett trist maskineri som bara tuggar på. Jag saknar min man, även om vi träffas hela tiden så är det bara trött vardag och sällan kvalitetstid. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, träna, äta bra, göra roliga saker. Jag är mest trött och vill sova. Ett barn kommer ju knappast ge mer tid eller ork till något av det.
Min man är lagd åt det bekymmersfria hållet, när jag tar upp tankarna med honom säger han att ingen kan vara redo för barn på riktigt, det är bara att kasta sig ut så löser det sig. Men för mig är det mycket svårare än så. Jag är rädd för vad det skulle innebära för vår relation om jag kom fram till att jag inte vill satsa på en familj. Det är en känslig fråga som vi inte pratar så mycket om, men den gnager i mig varje dag. Han förstår inte hur orolig jag är. Hur delaktig han än kommer vara ställer graviditet och barn ofrånkomligen andra krav på mamman än på pappan.
Samtidigt som jag är rädd för vad det skulle innebära med barn är jag lika rädd för att motsatsen och att ångra mig när det är för sent. Hur ska jag komma fram till och förstå vad jag egentligen vill?
Psykolog Therese Anderbro svarar:
Vad bra att du funderar över om du vill skaffa barn eller inte och försöker reda ut vad du egentligen vill. Jag säger det eftersom det är ett stort beslut som oundvikligen kommer påverka resten av ditt liv. Att skaffa barn är en stark norm i vårt samhälle och därför tror jag att det är många som inte tänker särskilt mycket på vad det innebär att ha barn och varför man egentligen vill skaffa barn. Det är bara självklart att man ska göra det, att det är ”meningen med livet”.
Jag funderar på hur mycket du också är påverkad av denna norm? Du skriver till exempel att du aldrig har längtat efter barn men alltid föreställt dig ett liv med familj. Kanske är normen en del i svårigheten för dig att fatta ett beslut? Det är inte alltid så lätt att sortera i tankar och känslor och identifiera varifrån de kommer: ”Vad vill jag och vad är det jag tror förväntas av mig?” Jag tänker att jag längre fram i mitt svar ska ge dig förslag på vad du kan göra för att utforska detta men tänkte börja med att adressera dina farhågor kring barnfrågan eftersom du i ditt brev nämner flera saker du oroar dig för.
En stor oroshärd är hur din relation till din man kommer påverkas av ditt beslut: Kommer ni ha tid för varandra om ni får barn? Och vad händer med relationen om du inte vill ha barn eftersom han vill? Kommer din man att vilja fortsätta leva med dig då? Frågan om barn kan för många vara så viktig att relationen inte kan fortsätta om ens partner vill det motsatta. Det här gör förstås ämnet väldigt laddat och svårt att prata om. Eftersom din man är säker på att han vill ha barn med dig är han kanske inte så sugen på att höra dina tveksamheter utan försöker istället släta över dina rädslor och lugna dig när du vill diskutera ämnet och därför har samtalen inte hjälpt dig vidare. Istället har det snarare blivit så att din oro ökat liksom din känsla av att inte kunna nå fram till honom med dina farhågor.
Därför tänker jag att det kanske skulle kunna vara bra för er att ta hjälp av någon professionell, exempelvis en psykolog eller en familjerådgivare som kan guida er i samtalen. De flesta kommuner har familjerådgivare som erbjuder samtal till ett lågt pris (eller helt kostnadsfritt i vissa fall). Det kan verkligen vara en stor fördel att ha en utomstående som kan hjälpa en att komma framåt i svåra frågor, så om du tror att du behöver hjälp med att prata med din man tycker jag att du ska föreslå det för honom. Hans tankar och känslor i frågan är såklart en viktig pusselbit i din process att fatta ett beslut.
En annan oro du har är om du kommer orka ta hand om ett barn eftersom du har haft flera jobbiga år bakom dig och fortfarande har bristande ork. Det låter i ditt brev som att du inte är helt nöjd med hur ditt liv ser ut just nu och jag undrar därför om det är så att du också skulle behöva hjälp för egen del med din trötthet och orkeslöshet? Inte bara för att kunna fatta beslut i barnfrågan utan framförallt för din egen skull. Kanske kan det vara hjälpsamt för dig själv att gå i terapi och jobba på att hitta ett liv som du trivs med och som är hållbart för dig? Självklart kan du också på egen hand fundera över dessa saker men jag tänker att det ofta kan vara en utmaning att komma igång och göra de förändringar som behövs för att må bra och i det fallet kan en psykolog ofta vara en god hjälp.
Du är också rädd för att du ska ångra dig längre fram, att du kommer ändra dig och vilja något annat. Och det är klart om du har skaffat barn så är det svårt att ändra det, liksom det efter en viss ålder inte kommer att fungera för dig att skaffa egna, biologiska barn. Hur du kommer känna längre fram är dock något du inte kan veta idag, hur gärna du än vill. Däremot kan du utforska dina tankar och känslor kring barn så som de är idag. Fundera på hur du vill att livet ska se ut framöver, vad det ska innehålla och hur du vill leva, vad som är viktigt för dig.
Ett sätt att undersöka dina tankar och känslor kan vara att du frågar dig själv vad det är du tror du skulle få ut av att skaffa barn? Vad hoppas du att det skulle ge? Och vad skulle det innebära för uppoffringar? Likaså kan du fundera på hur ett liv utan barn skulle te sig. Vad skulle det innebära för för- och nackdelar? Många gånger kan det vara hjälpsamt att skriva ner detta för att få se det svart på vitt och då lättare kunna urskilja vilka faktorer som är viktigast. För inget alternativ är enbart positivt eller negativt. Om det hade varit så hade du redan fattat ett beslut.
Den här processen kommer troligen ta lite tid men jag tänker att det är viktigt att du ändå påbörjar den nu. Än så länge har du tid att skjuta ett permanent beslut framför dig det men vid någon punkt kommer så klart du behöva bestämma dig och jag tror att det är bättre att du fattar ett aktivt beslut än att tiden fattar beslut åt dig. För det kan öka risken för att du faktiskt ångrar dig.
Så det jag skulle vilja råda dig till är att försöka ta bort vad du borde känna och vilja och fokusera på att undersöka vad det är du vill just nu. Kanske kan det också vara en hjälp här och nu, liksom längre fram att du skriver ett brev till dig själv där du beskriver dina tankar, känslor och skäl till ditt beslut. Detta för att du ska kunna påminna dig själv längre fram att du faktiskt fattade rätt beslut under de omständigheter som rådde just då.
Lycka till!
