Mormor lägger sig i
Jag blev mamma för första gången för drygt sex månader sedan. Jag håller såklart fortfararande på att lära mig känna mitt barn och hitta mig själv som mamma.
Men min mamma har från start ifrågasatt mig/tillrättavisat mig. Allt från att jag ammar för ofta, till att jag bär för mycket på mitt barn, att han somnar i min famn och har fått sova där för han vaknar ifall jag lagt ner honom, hon har blivit irriterad för att jag ammar på ena bröstet istället för båda. Jag har läst en del om bebisars utveckling, för att jag intresserar mig för det och vill försöka förstå hur en bebis kan fungera i olika stadier osv, det har hon stört sig på.
Hon kan fråga mig tex, "använder du åkpåse nu när det är så kallt ute"? Det kan anses som en vanlig fråga men jag vet att hon frågar för att kolla så jag är medveten om att det är kallt nu och att min bebis måste ha på sig tillräckligt. Hon kan fråga hur ofta jag badar honom, när han äter, vad han äter osv. Det känns som att hon vill försäkra sig om att jag tar hand om mitt barn så som hon vill/tycker. Det känns som hon försöker lära mig vara mamma. Jag vet att jag känner min son bäst, men jag har hela tiden fått försvara mig när jag till exempel ska ge honom mat, och han smååt bara och blir hungrig snabbt igen och jag då ska ge mat igen men får höra att han åt ju nyss.
Detta är bara vissa exempel men allt detta har gjort mig osäker, där jag börjar ifrågasätta mig själv fast jag vet att jag kan och känner mitt barn bäst och ger honom det han behöver. Han mår bra! Men ändå så får min mamma att känna mig som en dålig mamma. Vad ska jag göra?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Det problem som du tar upp är verkligen inte ovanligt. Att få sitt första barn innebär en slags rollförskjutning i hela familjesystemet. Från att ha varit minst och yngst så går man som nybliven förälder till att plötsligt bli ”jämställd” med sin egen förälder vad gäller ansvar och förväntad kompetens. Det kan man ibland själv uppleva som svårt; att man drunknar i allt ansvar och alla det lilla barnets behov. Men så är det faktiskt inte för dig: Du känner att du har koll och kompetens. Du förstår ditt barn, kan tolka hans signaler och tillgodose hans behov. Allt borde alltså vara frid och fröjd, men det är det inte.
Jag kan se (minst) tre olika områden som skulle kunna spela en roll för hur din mamma beter sig mot dig och ditt barn. Vi börjar med dig.
Om det är så att du har fått barn vid ganska unga år, så kanske problemet bottnar i att din mamma bara inte riktigt har hängt med. Om hon känner att det var alldeles nyss som hon gick på utvecklingssamtal, hjälpte dig med läxor och förmanade dig att ta på dig vinterstövlar när det var kallt ute så kan det vara begripligt att hon nu överför dessa beteenden på ditt barn av bara farten. Jag skriver begripligt, men jag menar med det inte att det är acceptabelt. Det är hennes sak att förstå att situationen nu är en annan, även om du kanske får hjälpa henne på traven med detta.
Det andra området gäller din mamma själv. Handlar det hon säger egentligen mest om henne själv och hennes egna lite problematiska personlighetsdrag? Är hon väldigt oroligt lagd av sig, även gällande helt andra saker? Var hon t ex likadan mot dig när du var liten och överbeskyddade dig? Har hon ett stort kontrollbehov? Har hon jättesvårt att delegera någonting alls till andra, och känner en konstant misstro mot att andra kan få saker gjorda på ”rätt” sätt?
Det tredje området gäller er relation, såsom den har formats under hela ert liv tillsammans. Där undrar jag över om det är så att din mamma faktiskt, på ett generellt plan, inte riktigt litar på dig. Det kan finnas många olika anledningar bakom bristande tillit. En är förstås om det någon gång har funnits skäl att inte lita på dig, kanske under någon turbulent period i tonåren. Vanligare är dock kanske att bristen på tillit bottnar i djupare aspekter av relationen, såsom problem kring anknytningen. Jag tänker t ex att om din mamma själv upplevde den första tiden med dig som svår, exempelvis till följd av att hon fick en förlossningsdepression, var väldigt ensam i vården om dig eller något annat, så kan det finnas en benägenhet hos henne att nu föra över känslorna från dessa erfarenheter på dig och ditt barn. Jag undrar över hur du upplever er relation i övrigt; känner du att ni tidigare har stått varandra nära och kunnat prata igenom problem, eller har det alltid funnits lite gnissel er emellan?
Om det är så att er relation känns svår även sedan tidigare, så skulle det du upplever nu kunna bottna i att ni inte når varandra riktigt. Kanske att din mammas dominanta och kontrollerande sätt är hennes tafatta försök att visa omsorg. Eller finns det hos dig en beredskap för att alltid läsa in bakomliggande motiv hos din mamma, så att du faktiskt miss- eller övertolkar hennes kommentarer?
Hur det än är med allt detta, så behöver ni prata ut om den här ohållbara situationen. Och det kommer inte att förbättra något att ni fastnar i diskussioner kring mat och kläder för din bäbis; det riskerar bara att spä på problemen genom att ni hamnar i ett ständigt ställningskrig kring detaljer. Det ni i stället behöver göra är att ta ett helhetsgrepp kring vilka roller ni nu har, och vilka gränser som måste råda. Jag skulle föreslå att du söker hjälp hos familjerådgivningen, om du känner att det blir för svårt att ta detta samtal helt själv med din mamma. Förbered dig och skriv upp de övergripande frågor du vill ta upp, såsom att du upplever att hon inte litar på dig, inte tillmäter dig någon kompetens som mamma och inte respekterar dina gränser, så minskar risken att ni fastnar i detaljresonemang.
Det finns förstås en liten risk att din mamma känner sig påhoppad om du tar upp de här sakerna. Men det är en risk du måste ta. Ditt barn är här för att stanna och du kommer inte att plötsligt sluta vara hans förälder. Det är viktigt för både dig, din son och din mamma att ni får fungerande relationer i familjen redan nu.
Vänliga hälsningar
