Hur hjälper man barn som förlorar en förälder?
Jag lever i en relation sedan några år tillbaka, min partner har två barn som nu är 10 och 13 år och jag har ett barn i samma ålder. Vi har valt att inte flytta ihop eftersom där är ett visst geografiskt avstånd mellan oss och barnen har bott varannan vecka.
Mamman till min partners barn gick nyligen bort i sömnen väldigt hastigt och helt oförberett. Barnen var själva hemma med henne och kunde inte väcka henne på morgonen. Detta har givetvis inneburit veckor i chock och kaos för alla. Min egentliga fråga blir hur man nu hanterar detta på bästa sätt. Hur hanterar man föräldrarrollen när man är den föräldern som är kvar.
Det känns som om denna roll blir väldigt komplex då man ska vara den som stöttar och hjälper samtidigt som man måste fortsätta sätta gränser, hålla struktur och faktiskt uppfostra barnen. Jag tänker att det är lätt att man hamnar i att man tycker så synd om barnen så det blir svårt att sätta gränser för dem.
Ska man ställa krav på barnen i en sådan här situation eller ska man låta dem göra det som de tycker känns bäst? Ett exempel är att de tycker det är jobbigt att gå i skolan eftersom de så klart blir ledsna och har svårt att koncentrera sig. Hur hjälper man dem med det, låter man dem vara hemma eller gör man dem en björntjänst då? Hur länge är rimligt att man anpassar omgivningen efter deras önskemål? Hur hjälper man dem igenom detta på bästa sätt? Var kan man vända sig om man känner att det blir för svårt?
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Tack för ditt brev och vad sorgligt att höra om dina bonusbarns skrämmande och tragiska erfarenhet. Du tar upp en mycket viktig fråga; hur förhåller man sig som förälder till sina barn när de varit med om något sånt här? Svaret är varken enkelt eller entydigt men jag ska försöka ge några reflektioner som jag hoppas du och ni kan ha nytta av i er situation.
I många fall när en förälder går bort sörjer även den andre föräldern vilket i sig kan göra föräldrarollen svår. Att stå kvar som förälder och finnas för sina barn i deras sorg när man själv är mitt i samma stora sorg kan vara både svårt och krävande och man kan behöva mycket stöd från nära och kära. Hur det är i just ert fall vet jag ju inte då din partner och barnens mamma var separerade. Är det så att din partner inte själv upplever sorg tänker jag att hans möjlighet att finnas där för sina barn i detta skeende sannolikt är god vilket ju kan vara oerhört viktigt för dem. Förhoppningsvis orkar han se dem, trösta dem och stötta dem och de i sin tur slipper ta hänsyn till honom och hans sorg utan kan faktiskt våga ta den plats de känner att de behöver just nu.
Man brukar tala om barns sorg som att den är randig och med det menar man att barn kan vara väldigt ledsna en stund och sen ganska snabbt vända och bli glada igen. Även andra känslor som ilska kan komma i vissa stunder. Det kan ibland göra det svårt att följa med dem i deras mående och veta hur de egentligen har det och vad de klarar av, men det är bra att veta att det är helt normalt. Som vuxen får man försöka hänga med i svängarna och se att det som ena stunden känns möjligt nästa stund blir helt fel.
Barn som befinner sig i sorg kan behöva en tid av avbrott från vardagen men ofta mår de ganska snart bra av någon form av rutiner och återgång till ett vardagligt liv. Däremot kan de vara kravkänsliga och även den känsligheten kan gå i vågor, vissa dagar fungerar de bra och gör det som förväntas av dem och andra dagar känns allt övermäktigt. Här tänker jag att det är viktigt att följa barnet och vara lyhörd för dess behov, dagsform och mående. Kan man tala med barnet om det här, vilket jag förutsätter att ni kan då barnen är så pass gamla, underlättar det naturligtvis oerhört mycket.
Om barnen upplever skoldagen som påfrestande tycker jag att man ska tala med lärarna om hur man kan lägga upp det för att stötta dem. Kanske kan de få gå ifrån lektioner om de behöver, kanske kan de ha en specifik person på skolan som de kan vända sig till om de behöver. Man kan också behöva fundera på hur man talar med de andra barnen då en del barn upplever det jobbigt att kompisarna behandlar dem annorlunda efter att de förlorat en förälder. Åter andra kan känna sig lite övergivna om kompisarna och klasskamraterna inte vill tala om det som hänt eller verkar skrämda av det som hänt. Hör med barnen hur de tänker i den här situationen och försök tillsammans med dem och personer ni har förtroende för på skolan att hitta bra lösningar. De lösningarna behöver säkerligen förändras över tid i takt med att barnens sorg förändras.
Om man känner sig osäker som förälder på hur man bäst stöttar sina barn kan man vända sig till primärvårdspsykiatrin för stöd. En del kyrkor erbjuder också samtalsstöd just i sorgehantering. Jag kan också tipsa om en bok skriven av psykologen Maria Farm Larsson som riktar sig till barn i sorg och som heter ”Sorgboken”. Vill du höra en intervju med Maria om barns sorg kan du göra det i podcasten ”Barnpsykologerna”, avsnitt nr 17.
Vänliga hälsningar
