Hur vet man om man borde skilja sig?!
Allt oftare funderar jag på att skilja mig, men hur vet jag att det är det rätta?
Tänk om det bara rör sig om "gräset är grönare på andra sidan"? Eller att det faktiskt är mig det är fel på, inte min relation?
Min fru mår dåligt av att leva med mig som jag är och jag känner mig ständigt påhoppad och fjättrad. När jag talar om hur jag ser på saken och hur jag prioriterar är jag en egoist som bara ser till sig själv ...
Jag är en kreativ person och älskar mina hobbys där jag skriver, tecknar, målar och skapar på olika sätt. Dessa får jag inte prioritera. För min fru går städning, tvättning, matlagning och dylikt före mina projekt, drömmar och idéer. För mig är dessa vardagsfrågor bara nödvändigt ont som man gör när man måste. De är för mig ovidkommande och jag tänker aldrig på dem för det finns ingenting i dem som gör mitt liv rikare och mer intressant.
För min fru ska de istället prioriteras högt och göras när hon vill, som hon vill. Varför har jag inte gjort det, varför har jag inte gjort si, varför skiter jag i ditt och datt ... När jag inte lever upp till hennes ordning mår hon dåligt och jag är en lat egoist som aldrig hjälper till där hemma.
Mina intressen kostar ibland pengar, och då är det också fel. Jag borde lägga pengarna på vad familjen gemensamt kan göra och inte några egna nöjen och intressen — enligt min fru tänker jag även här alltid på mig själv och prioriterar inte på rätt sätt. Hon köper alltid saker åt mig och barnen och sparar till vårt gemensamma medan jag delvis gör detta men även göder mina projekt och intressen som ger mig driv och livslust.
Är jag en stor egoist eller är detta normalt?
Jag får heller inte umgås med vem jag vill när jag vill. Jag har en jätteskön kollega på jobbet som jag har väldigt mycket gemensamt med, men jag får inte umgås med henne som kompis för att hon är kvinna och min fru blir svartsjuk.
Jag kan heller inte umgås med min familj i den utsträckning jag skulle vilja då min fru tycker att min familj är jobbig och avskyr min bror och hans familj. Det är så jobbigt att få skäll jämt och att jämt göra fel. Skäller jag tillbaka får jag även det vänt mot mig så det funkar heller aldrig att bli förbannad i sin tur. Det känns som att jag bara gör fel om inte kan leva så som jag vill leva.
Samtidigt tycker jag om min fru och den familj vi har tillsammans och vet inte hur jag skulle må utan den. Samtidigt är jag så jävla trött på att hela tiden försök vara till lags och försöka hålla humöret uppe för att slippa klagomål och kiv. Och visst försöker jag ... Jag försöker hålla intressena på halster i den mån jag kan utan att bli deprimerad, jag har inga egna vänner, jag träffar min familj rätt så sällan och undviker allt för påtaglig kontakt och jag försöker att behärska mig och svälja för att inte kasta bensin på elden. ...
Hon säger att jag får göra som jag vill och vara med vem jag vill, fast det är ju inte sant eftersom hon blir arg när jag prövar att göra på det viset.
Så, jag funderar som sagt allt oftare på att skiljas för att få vara ifred och vara mig själv och leva som jag vill — men hur vet jag om det är rätt, att jag inte bara är egoistisk som hon säger, och att det är egoisten inom mig som talar när jag tänker så?
Vad ska jag göra?!
Psykolog Therese Anderbro svarar:
Tack för ditt brev och dina frågor. Ska du och din fru fortsätta leva tillsammans och i så fall, vem av er ska ge upp sina önskemål och acceptera den andres prioriteringar? Och är det rimligt att kräva detta av sin partner eller är det egoistiskt? Så uppfattar jag att dina funderingar går. Som du kanske redan har gissat kommer jag inte kunna tala om för dig om ni ska skilja er eller inte utan det måste du (och din fru) själv komma fram till. Däremot kan jag dela några reflektioner som kanske kan hjälpa dig framåt i dina funderingar kring relationen.
Temat för era konflikter, ansvar hemma vs egna intressen är mycket vanligt i en relation, särskilt om man har barn eftersom familj och hem då naturligt nog tar mer tid och pengar i anspråk och därför gör att det finns mindre utrymme för egna intressen. Det är som upplagt för konflikter om vilka prioriteringar som ska göras och vems behov som är viktigast.
Du reflekterar i brevet över dina behov och konsekvenser av att uppfylla dem. Det är viktigt för dig att få ägna dig åt dina hobbies, annars blir du deprimerad, samtidigt som du också är medveten om att din fru mår dåligt när du prioriterar dina intressen framför hemmet och familjen. Så hur du än vrider och vänder på detta mår någon dåligt och det verkar inte som att era olika behov går att förena.
Jag tänker att båda era önskemål är befogade. Det är absolut inget fel att vilja ägna sig åt sina intressen och vänner. Tvärtom låter det rimligt att du vill få tid att göra det du tycker om och att få träffa de människor du trivs med. Att odla egna intressen kan ofta stärka en relation på olika sätt. Samtidigt är det högst skäligt att vilja prioritera familjen och att vilja dela det jobb det innebär att hålla den och hemmet rullande, precis som din fru uttrycker. Det går också att förstå att hon känner viss olust och svartsjuka inför att du ska umgås med en kvinnlig kollega.
Kanske är det så att ni vill för olika saker med era liv att ni inte kan må bra tillsammans, men jag tänker också att det kan vara så att ni har hamnat i ett destruktivt kommunikationsmönster runt dessa frågor där ert sätt att försöka lösa konflikterna bara leder till att ni kommer längre ifrån varandra. Din fru försöker få dig att prioritera hemmet och familjen genom att anklaga dig för att vara självisk när du vill prioritera dina intressen. Det får henne i dina ögon, att framstå som bestämmande och kanske som tråkig. Du försöker allt mer att få henne att se hur viktiga dina intressen är i jämförelse med hushållssysslorna. Ju mer du drar åt ditt håll desto mer drar hon åt sitt håll. Det blir en polarisering mellan er där era försök att påverka varandra gör att ni troligen verkar stå längre ifrån varandra än ni faktiskt gör. Jag gissar nämligen att din fru liksom du gillar att göra annat än att städa och att du också kan uppskatta att det är rent hemma och finns mat att äta? Kanske är ni inte varandras motpoler i dessa frågor även om ni prioriterar olika?
När vi börjar anklaga varandra slutar vi tyvärr att lyssna på vad den andra har att säga och försvarar oss själva, ibland med en motanklagelse. Anklagelserna leder till att negativa känslor inför den andre ökar och därmed minskar troligen också viljan att kompromissa och göra något omtänksamt för den andre.
Jag tror alltså att ni har hamnat i en ond cirkel när det gäller att prata om hur ni ska leva ert liv. Ni har blivit fiender istället för partners som hjälper varandra. Kanske är det möjligt för er att hitta lösningar och kompromisser på det som nu leder till fiendskap och negativa känslor er emellan om ni kunde prata om dessa saker på ett annat sätt? För att undersöka om det är görbart tror jag att ni behöver börja lyssna på varandra och försöka se saker och ting ur varandras perspektiv istället för att försöka vinna en strid. Så istället för att övertala din fru om att dina intressen är viktiga tänker jag att du kanske ska försöka förstå hennes synvinkel. Vad är det som gör att hon mår dåligt av din prioritering och hur kommer det sig att hon har andra önskemål? Vad är det som gör att hon reagerar starkt på att du ska träffa din kvinnliga kollega?
Om du försöker ställa dig i hennes skor går det att acceptera att hon prioriterar annorlunda? Kan du leva med att kompromissa med vissa behov om det skulle leda till en bättre relation mellan dig och din fru? Givetvis gäller samma sak för henne, lyssnandet, acceptansen och kompromissandet måste vara ömsesidigt om det ska vara möjligt att åstadkomma en förändring. Jag undrar om det kan finns en väg där ni båda kan känna er accepterade och sedda i det ni behöver? Det kräver i så fall att ni båda vill göra ett försök att få tillstånd ett annat klimat. Jag tror också att ni i så fall skulle behöva ta hjälp av en psykolog eller familjerådgivare med den processen.
Vänligen
Therese Anderbro
leg.psykolog, leg.psykoterapeut, Med.dr
