Min treåring gör mig orkeslös och nedstämd
Jag har ett barn på snart tre år som är mycket krävande och jag känner mig orkeslös och nedstämd.
Hon har varit väldigt krävande från start. Hon är väldigt skrikig och missnöjd med många saker. i I övrigt är hon väldigt verbal; pratar/skriker och rör sig i stort sett oavbrutet. Hon blir uttråkad direkt av saker. Man kan sällan leka samma lek två gånger. Hon hade första månaderna kolik och sov väldigt dåligt. Jag fick aldrig någon paus. Hon bara skrek och var missnöjd hela tiden. Hon ville aldrig ligga i vagnen, skrek överallt vi gick och inget gjorde henne riktigt nöjd.
Jag var redan slut och nedstämd efter ca 4-5 månader. Kände mig otillräcklig och trött på det stresspåslag som hennes ständiga skrik och missnöje gav mig. Sedan har hon i alla sina faser varit krävande konstant. Vardagliga saker som en snabb vända i mataffären slutar med utbrott och hon springer vilt runt. Jag vågar knappt gå med henne någonstans.
Hon har alltid varit extremt kräsen med mat och vägrar äta annat än mosad mat numera fortfarande (varje matning tar normalt minst 1h) och väldigt begränsad repertoar. Hemma flyger hon runt överallt och gör saker hon inte får eller farliga saker och jag hinner inte med att göra saker hemma vilket stressar mig mycket. Hon lyssnar aldrig och får ofta utbrott. Tar man med henne till en lekplats blir det oftast spektakel och utbrott när man efter lång lektid behöver gå hem. Jag vet inte längre vad jag ska göra.
Allt är en kamp kring henne. På förskolan fungerar det delvis bra, men det är mycket problem kring hennes energinivå och att hon inte äter något, bland annat. Det hela jag beskrivit påverkar vår relation negativt för jag känner att det är svårare att ta henne till mig känslomässigt. Jag blir överväldigad av allt och har allt lägre tröskel för hennes krävande situationer, jag blir numera helt matt och trött nästan direkt. Jag vill bara gå därifrån. Jag har blivit mycket stresskänslig för all typ av stress.
Det börjar gå ut över mitt arbete och all stress totalt gör mig så trött. Jag är ofokuserad och känner mig stirrig. Känslomässigt känner jag mig väldigt avtrubbad. Jag känner stor skuld och skam kring mina känslor och oförmåga att hantera henne. Jag kan inte se något slut på alla dessa prövningar. Hon har inga syskon och vi bor ihop hennes pappa och jag. Han är också trött men reagerar inte med de symptom som jag får. Jag har konsulterat en barnpsykolog som inte reagerade särskilt på beskrivningen kring henne och jag har rådgjort med BVC. Jag antar att det handlar om mig och att jag behöver hitta sätt att må bra i min situation.
Just nu vill jag bara isolera mig och vara ensam. Ingen vila gör mig återhämtad längre. Jag skulle vara väldigt tacksam för era tankar och råd om vad jag ska göra kring mitt mående och vad orsaken kan vara.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
I ditt brev ger du en beskrivning av en mycket påfrestande situation som tar mycket på dina krafter men också påverkar din relation till din dotter. Det är svårt att utifrån ditt brev ha några åsikter om vad detta kan bero på eller vilka åtgärder ni kan vidta, men jag tycker att det låter klokt att du valt att söka hjälp. Du skriver att du kontaktade en barnpsykolog, var det via BVC? Om inte skulle jag råda dig att åter ta upp detta med BVC igen och denna gång be att få träffa en psykolog knuten till dem. Går inte det kan du kontakta BUP där ni bor. Den onda cirkel det låter som att ni hamnat i behöver, oavsett hur den uppkommit, brytas och att göra det på egen hand är ofta väldigt svårt, då behövs hjälp utifrån av någon som både kan se lite mer klart på situationen och ge stöd.
Inför ett möte med en psykolog kan det vara klokt att skriva ner vilka situationer du upplever som problematiska. Du kan skriva ner vad som föregår de svåra situationerna, vilka beteenden du då ser hos dig själv och hos din dotter och hur situationerna brukar sluta både när det slutar väl och mindre väl. Om flickans pappa gör detsamma utifrån de situationer där han är inblandad kan det ge värdefull information som gör att man kan jämföra era respektive beskrivningar. Vissa saker ser ni kanske båda två, andra gånger skiljer det sig åt. Skillnaden i era bemötanden av dottern kan också bli tydliga när man gör den här sortens registreringar och även det kan ge värdefull information. Genom att förbereda er på det sättet kan det bli lättare för psykologen ni möter att förstå er situation och ert behov av stöd.
Eftersom förskolan upplever att det är vissa problem även där är deras bild också intressant. Kanske kan även de skriva ner sina iakttagelser och erfarenheter baserat på situationer de tycker fungerar bra med er dotter och andra där det fungerar sämre? Hör också med förskolepersonalen om de har en psykolog knuten till sin verksamhet och om den psykologen kan vara behjälplig på något sätt. Kanske kan hen hjälpa till att samla information, observera er dotter i förskolemiljön eller ge stöd och råd till förskolepersonalen.
Om du känner att du inte blir hörd när du söker hjälp tänker jag att du behöver insistera på ditt behov då det är viktigt både för dig, din dotter och er relation att ni får hjälp att lösa den situation ni befinner er i. Oavsett vad orsaken är till att ni har det som ni nu har det så skulle ni båda bli hjälpta av att du får tips och råd om vad du kan göra för att hjälpa din dotter liksom för att hjälpa dig själv.
Vänliga hälsningar
