Varför kan jag inte lämna en destruktiv relation?

Jag är en tjej på 25 år som varit ihop med en kille i två år. Han har tidigare missbrukat droger som amfetamin/thc, men under vårt förhållande har han lagt av och även tagit bättre hand om sig själv och även fått sig ett jobb.

Vår relation har varit väldigt destruktiv och han har alltid haft humörsvängningar och haft dagar då han varit jättekär, snäll och omtänksam, men sen kommer de dagarna då han stirrar på mig och säger att min närhet stör honom, utan någon som helst provocering. Han är väldigt annorlunda, vi bråkar och är kära osv osv.

Jag har misstänkt att han har nån personlighetsstörning som borderline då det är mycket som lutar åt det hållet. På grund av mina egna problem med ångest, separationsångest och en rädsla för att bli övergiven lyckades jag inte gå ifrån honom, utan han har gjort slut med mig för att han anser att han gått igenom mycket och att det förstör honom.

Vi har gjort slut ett par gånger de senaste veckorna och när han blir orolig eller nojig över något kan han ringa mitt i natten för att han blir så galen av svartsjuka och demonerna i hans huvud, jag svarar så fort jag kan å försöker lugna ner honom. Men när jag mådde dåligt och vaknade i panik mitt i natten ringde jag honom då jag var orolig över oss, och blev helt enkelt avvisad. Han hade ingen empati för mig och klarar inte längre av vår relation, våran relation som han vände upp och ner på. Och jag ville bara att han skulle må bättre, att hans svartsjuka skulle släppa.

Det är han som lämnar mig  vilket gör att jag känner mig totalt värdelös, efter allt JAG gått igenom för honom..

Varför kan jag inte förmå mig till att lämna en sån här relation som jag vet inte är bra för mig? Det här har varit ett problem för mig länge och jag har just nu hamnat i en depression med massa frågor i mitt huvud, mycket om hur det kommer gå för honom också. Hur ska jag tänka här, och vad kan jag göra för mig själv och min rädsla för att bli övergiven? Jag har länge känt mig annorlunda när det kommer till relationer och skulle verkligen vilja ha en förklaring på varför jag är som jag är..?


Psykolog Sofia Viotti svarar:

Det låter som att du är i en verkligt tuff period, men att du också känner igen detta från andra perioder. Det är jobbigt när man märker att man har ett problem och inte förstår varför eller vet hur man ska bryta problematiska mönster. Då är det lätt att hamna i oro, grubbel och självkritik som ofta kan leda till nedstämdhet eller depression. Jag ska därför hjälpa dig att tänka lite runt vad ditt problem kan bero på.

Vi börjar med själva relationen frånkopplat vad du har med dig för erfarenheter innan. Just stormiga relationer där det är mycket av och på och starka känslor åt båda håll har en tendens att bli beroendeframkallande. Du upplever starkt obehag när ni bråkar och det tar slut, och sedan blir det en ångestlindring när ni blir ihop igen och när han är kärleksfull. För varje gång det händer så lär sig din hjärna att koppla ihop återföreningen med honom med ångestlindring och så har det skapats en form av beroende. Kontrasten mellan bra och dåligt blir också större i stormiga relationer än i mer trygga relationer, vilket gör att de härliga känslorna kan upplevas starkare. Därmed är det lätt att tänka att relationen är bättre än vad den är.

Men precis som du skriver så är det ju så att inte alla människor fastnar i destruktiva relationer. En del skulle kanske uppleva de första stormarna men sedan lämna en relation som man upplever att man inte mår bra av. Så varför blir det svårt för dig? Jag tror vi skulle kunna hitta många av svaren i din uppväxt. Eftersom du inte skriver något om den så blir detta spekulationer, men jag ska beskriva vanliga erfarenheter som kan leda till separationsångest, rädsla för att bli övergiven och tendens att stanna kvar i situationer man inte mår bra av i vuxen ålder. Så får du se om det stämmer in på dig.

Rädslor för att bli övergiven handlar ofta om att det funnits en känslomässig otrygghet i uppväxten. Kanske har det funnits stora uppbrott i din uppväxt – dödsfall eller skilsmässor – med en avsaknad av föräldrar som kunnat trösta och förklara så att du kunnat reglera dina känslor. Eller att du som barn inte fått hjälp att reglera känslor vid små uppbrott – när föräldrarna lämnat på dagis, rest bort osv. Känner du igen det?

En annan orsak till rädsla för att bli övergiven är också om man haft oförutsägbara föräldrar som haft liknande mönster som din pojkvän. Att någon av dem ena stunden varit tillgänglig och kärleksfull för att i nästa stund varit avvisande eller likgiltig (inte för att föräldern menat illa, utan på grund av egen oförmåga att hantera känslor och relationer). Sådana beteenden ger reaktioner av ilska och ledsenhet hos en som barn, men med oförutsägbara föräldrar så är det inte tryggt att uttrycka dessa känslor. Och istället för att tänka att det är något fel på föräldrarnas beteenden börja man tänka att det är något fel på en själv. Det leder i sin tur ofta till att man börjar ha full koll på föräldern för att anpassa sitt eget beteende så att mamma eller pappa ska vara glad och finnas där, och inte överge en. Sådana mönster finns sedan kvar i vuxen ålder – man har koll på andras beteenden och anpassar sig efter dem av rädsla för att annars bli ensam, men på bekostnad av sina egna behov och sitt mående. Ofta utvecklar man också självkritik och tänker att problemen i en relation främst beror på en själv.

Ytterligare något som kan inträffa om man har haft otrygghet i uppväxten och blivit dåligt behandlad på något vis är att man blir van att bli behandlad dåligt. För en person med många positiva och trygga relationer i uppväxten så blir kontrasten större när man blir dåligt behandlad än för den som är van vid att ofta bli behandlad med avvisande eller ogillande. Därför är det för den som är van lättare att stanna kvar i en dålig relation, hoppas på att det löser sig och tänka ”om bara jag gör detta lite bättre så kanske det vänder”.

Känner du igen dig i något av det jag beskrivit? Det är som sagt bara generella beskrivningar eftersom jag inte vet något om din uppväxt. Men oavsett om du känner igen dig eller inte och vill bryta dina mönster så skulle jag rekommendera dig att söka upp en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut för att få hjälp att förstå hur det ser ut just för dig och för att få hjälp att bryta dessa mönster.

Vänligen