Har jag Borderline?

Jenny Klefbom svarar:

Borderline är en personlighetsstörning, och alltså inte någon sjukdom. Men symtomen som finns vid Borderline personlighetsstörning kan också utgöra, eller vara en del av, en psykisk sjukdom. Nu för tiden har man börjat gå ifrån Borderlinebegreppet, och diagnosen kallas ofta för ”emotionellt instabil personlighetsstörning”, vilket är en bättre beskrivning av vad tillståndet innebär.

Grunden i Borderlinediagnosen är alltså att man har svårt att hantera känslor och att känslorna växlar och svänger på ett sätt som både man själv och omgivningen kan uppleva som ganska oförutsägbart och okontrollerbart.

I forskning har man sett att man ibland kan se de personlighetsdrag som senare i livet utvecklas till en personlighetsstörning redan hos barn. Men personlighetsstörningsdiagnoserna får inte sättas på barn, utan bara på vuxna. Anledningen till det är att man inte har utvecklat någon stabil personlighet förrän man är vuxen. I synnerhet i den ålder som du befinner dig i är det mycket vanligt att man har drag av olika personlighetsstörningar. Inte för att man faktiskt är personlighetsstörd, utan för att dessa drag är en del av utvecklingen mot den vuxna identiteten.

I tonåren är det till exempel helt naturligt att man upplever starka och dramatiska känslosvängningar. Ofta drabbas man av den första kärleken i livet – och det ska kännas starkt! Ofta lever man också (helt naturligt) ett turbulent liv, där kompisar och partners byts ut, man byter skola, kanske flyttar hemifrån och så vidare. Då är det också naturligt att kastas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, på ett sätt som man kanske inte gör på samma sätt när man sitter i sitt radhus, med sitt fasta jobb och sitt äktenskap.

Men tonårens turbulenta känslor får inte innebära att man bara känner förtvivlan och sorg. De positiva känslorna måste också finnas där för att det ska handla om en sund och normal tonårsutveckling. Och du beskriver en jobbig tillvaro i ditt mail. En tillvaro där svåra och tunga känslor och beteenden helt tycks ha tagit överhanden.

Du skriver inte så mycket om hur ditt liv ser ut, förutom när det gäller dina symtom. Det blir därför svårt för mig att spekulera i vilka orsaker som ligger bakom att du mår som du gör. Men jag har träffat andra tonåringar, vars symtom inte varit någonting annat än en helt normal reaktion på en outhärdlig livssituation. Ett symtom behöver alltså inte handla om att det är något ”fel” på en själv, utan kan lika gärna komma sig av att någonting inte är bra i ens omgivning. Även då kan man uppfylla kriterierna för en diagnos av något slag, men i sådana fall handlar det inte om störningar i personligheten.

Vad man än ska kalla dina problem, för det är ju just det en diagnos är: ett namn på ett tillstånd, så behöver du självklart få hjälp för dem. Det är inte okej att känna sig deprimerad för jämnan när man är 16 år. Inte heller är det okej att kräkas upp sin mat, skada sig själv eller gå omkring i dagar och vara uppriven eller irriterad på grund av stress.

Jag tycker därför att du självklart ska ta kontakt med barn och ungdomspsykiatrin; BUP, där du bor. Det allra bästa är förstås om du kan tala med dina föräldrar och be dem om hjälp med att boka tiden, men du kan också göra det själv.

Vänlig hälsning,