Hur ska jag hjälpa min mamma i hennes sorg?

Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

När jag läser ditt brev tänker jag på ett citat från Thomas Sjödin, författare och pastor: ”Den som inget annat kan göra än att sitta en liten stund hos någon som är ledsen och rädd, den människan har gjort något stort”. 

Det är ganska talande för vad som är viktigt i mötet med någon i sorg – att kunna stå ut i smärtan, lyssna utan att ge goda råd eller uppmuntrande kommentarer. I litteratur om kris och sorg benämns de centrala delarna i stöd ibland som 4H: 

• Håll om
• Häll i (erbjud mat och dryck)
• Håll tyst (lyssna)
• Håll ut 

Ofta väcker dock en annan människas lidande impulsen ”jag måste göra något”. Men när det värsta har hänt, såsom att ens älskade gått bort, finns inget man kan göra för att ta bort smärtan. Då är det läkande med någon som vågar dela det svåra. 

Tystnad är överordnat ord och viktigast är att signalera närvaro, engagemang och vilja att stödja. Ni kan hjälpas åt att skapa utrymme för sorgen. Tillåter man sig att stanna i känslan över hur ledsen man är brukar det kunna lindra lidandet. Här kommer den ordlösa konversationen till sin rätt. Att bara sitta tillsammans i tystnad, sucka högt ihop eller ge varandra en kram. 

Jag förstår att det sliter hårt på dig att ge din mamma stöd i sorgen. Du är ju själv i sorg! För att orka stödja andra behöver man också själv få stöd. Du har rätt att sätta gränser för din ork. Man kan göra det på ett empatiskt sätt genom att först bekräfta det lidande och de behov man ser. 

Du kan till exempel säga: ”Jag ser att du är ledsen, mamma, och det gör så ont i mig. Men jag måste åka hem nu/till jobbet”. Du kan också hitta överenskommelser med henne där du bestämmer utgångsvärdet men samtidigt bjuder in henne till delaktighet: ” Jag har utrymme att komma förbi tre dagar nästa vecka, vilka dagar skulle vara bäst för dig?” 

Omedvetet kan man pressa sig själv över sin ork för att man helt enkelt inte står ut med vanmakten i att se den man älskar lida. Du kanske känner att du ”måste rädda henne”. Men det finns ett värde i att inte frånta din mamma hennes eget ansvar för sitt liv. 

Tvärtom kan du stärka hennes känsla av egenmakt med ett bemötande i stil med: ”Jag hör att du är förtvivlad. Vad kan du göra för att det ska kännas lite bättre just nu?” 

Du kan även fråga din mamma på vilket sätt du kan vara ett bra stöd för henne: ”Du vet att jag vill ditt bästa, vad är det viktigaste jag kan göra för dig just nu?” Eller: ”Var det här till någon hjälp för dig?” 

Finns det vänner och anhöriga runt er som du kan aktivera som stöd både för dig och mamma? Jag har ju väldigt lite information om er situation, men om det sociala nätverket är otillräckligt finns ju även sorgegrupper, svenska kyrkan och kuratorer på vårdcentral eller företagshälsovård som kan ge stöd i ett sådant här läge. 

Ibland glömmer vi att praktiskt stöd med vardagliga bestyr kan vara nog så stödjande och uppskattat när handlings- och problemlösningsförmåga är nedsatt, vilket är vanligt hos sörjande. 

Ett sorgearbete är en tids- och energikrävande process som saknar exakta tidsramar. Det underlättar återhämtningen om man får stöd i att återuppta centrala hälsosamma rutiner runt mat, motion, dagsljus, sömn, arbete, fritidsintressen och sociala aktiviteter. 

Avslutningsvis, för att komma igenom sorg krävs i regel att man ägnar utrymme för förlustorienterade aktiviteter som sätter en i kontakt med saknaden, sorgen och känslan av övergivenhet. Parallellt med detta bör det finnas utrymme och energi i en framtidsorienterad riktning – mot det som ger värde, meningsfullhet och livsglädje. Båda dessa processer är lika viktiga för återhämtningen, och här kan ni ju hjälpas åt att ge dem utrymme i era respektive liv. 

Tillsammans kan ni hålla minnet av pappa levande. Saknaden kanske aldrig går över, men smärtan mildras med tiden. 

Här kan du läsa mer om sorg 

Varma hälsningar