Ligger det någon sanning i begreppet högkänslig (HSP)?

Hej. Du som psykolog... ...jag måste ställa en fråga. Begreppet "HSP" (högkänslig) som många använder idag. Ligger det sanning i begreppet eller är det någon som bara hittat på det?


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Begreppet HSP – Highly sensitive person – myntades av psykologen Elaine Aron på 1990-talet, och det är alltså inte ett begrepp som har uppstått som en följd av vare sig mångårig vårderfarenhet eller forskning. Elaine Aron menade sig ha sett att ca 20 % av befolkningen var känsligare än andra.

Inom psykiatrin pratar man om begreppet syndrom då man inom forskningen har upptäckt att vissa drag eller symtom ofta förekommer tillsammans hos många olika patienter. För att ställa en syndromdiagnos har vi legitimerade vårdgivare tillgång till detaljerade diagnosmanualer där vi kan gå igenom inte bara vilka symtom som måste föreligga, utan också hur allvarligt dessa symtom ska påverka mående och funktionsförmåga för att en diagnos ska kunna ställas. Om man är HSP eller inte är tvärtom upp till den som själv upplever sig vara högkänslig att avgöra, kanske med hjälp av ett ovetenskapligt ”test” på nätet. Det gör hela begreppet väldigt godtyckligt.

Ett problem med HSP är alltså att det inte finns någon tydlig definition. Så vad är det? För det första kan man konstatera att olika personer och intressegrupper beskriver begreppet lite olika, och lägger olika mycket tonvikt vid olika aspekter av känsligheten. Man tar gärna upp att HSP inte är en diagnos eller störning av något slag, utan ett personlighetsdrag, men vid en närmare genomgång kan man konstatera att det är ganska många olika personlighetsdrag som nämns som exempel på högkänslighet.

Elaine Aron själv lade stor vikt vid överkänslighet för sinneintryck som en viktig grund för att vara en högkänslig person. Att vara just detta är dock också ett av flera symtomkriterier vid Autismspektrumtillstånd och är även vanligt vid andra neuropsykiatriska tillstånd. Vidare har man lyft att en oförmåga att reglera (rätt anpassa styrkan på) sina känslor är en del av högkänsligheten. Även detta är ett vanligt problem vid såväl neuropsykiatriska som andra psykiatriska tillstånd.

Många som definierar sig som HSP tar upp sin exceptionella förmåga att känna av andra människors känslolägen, men hur kan man egentligen veta att man tolkar andra rätt? Andra lyfter att de är ovanligt känsliga för stress, vilket även till exempel personer med höga inre krav eller människor som har svårt att skapa struktur i tillvaron kan vara. Att vara så känslig att man tar åt sig väldigt lätt av andras negativa kommentarer har också lyfts som tecken på högkänslighet, men kan också kopplas till en svag självkänsla, eller en tendens att på ett lite tvångsmässigt sätt haka upp sig vid saker.

Slutligen kan man konstatera att många som menar sig vara HSP lyfter detta just för att de inte klarar av lika stor belastning eller lika höga krav som andra, att de lättare än andra mår dåligt även vid smärre påfrestningar, det vill säga ungefär samma sak som personer som har en sårbarhet för depression eller ångest lider av.

Ett annat problem med begreppet HSP är att det som brukar anges som tecken på högkänslighet är väldigt allmängiltiga personlighetsdrag och upplevelser, som nästan alla kan känna igen sig i, i alla fall under perioder av livet. Vem kan inte från och till tycka att det känns jobbigt med alla intryck och all information vi måste ta in, att livet är alltför stressigt eller att vi kan bli väldigt berörda av konst eller musik, eller sorgliga människoöden.


Nu råder det alltså inte något samförstånd kring exakt vilka drag som ingår i begreppet HSP, men man kan lätt konstatera att många av de personlighetsdrag som jag nämner också skulle kunna vara tecken på psykisk ohälsa av något slag, och som man då skulle göra bäst i att söka behandling och lindring för.

Människan har av naturen ett starkt behov av att sortera och kategorisera, och det är kanske så man ska se på HSP, som ett försök att förstå våra egna upplevelser. För visst är det säkert så att vissa människor stämmer bättre in på de olika beskrivningar som ges än andra. Och visst är det alltid skönt att få bekräftelse på att man inte är ensam om det man går igenom och att det inte är ”onormalt”.

Men det finns lite allvarligare aspekter av ”personlighetsdraget” HSP också. För det första kan HSP i värsta fall användas på ett sätt så att man inte går vidare och utreder verklig psykisk ohälsa som alltså förblir obehandlad. Det enda syftet med psykiska diagnoser är ju att man ska kunna sätta in rätt behandling och därmed förändra tillståndet.

HSP, till skillnad från psykiatriska tillstånd, används vanligtvis inte främst i syfte att komma till rätta med problem och lidande, det vill säga att försöka bli lite mindre högkänslig i de situationer där personlighetsdraget ställer till med problem. Att vara HSP blir ofta något av ett konstaterande. I bästa fall leder konstaterandet till att man bättre kan acceptera och lära känna sig själv, för att på sikt kunna anpassa sina livsbetingelser till sina genuina behov.

I sämsta fall leder konstaterandet till att man anammar en självbild av sig själv som svag och oförmögen, vilket i de flesta fall får konsekvensen att man begränsar sitt liv.

Vänliga hälsningar