7/20/2011

Min fru hindrar mig från allt

Jag har ett på ytan ganska "bra" liv, med fru och en liten son, bra relation till släkten och en liten gård på landet. Jag har ett bra jobb och är mitt i livets "bästa" period.

Trots allt detta så känner jag mig ständigt otillräcklig och förminskad, och känner stora förväntningar från min omvärld. Detta har gjort att jag vantrivs på jobbet och längtar hem, för att sedan vantrivas hemma och längta bort. Mycket av detta känner jag själv att jag beskyller min fru för. Hon vill gärna att jag ska göra "annorlunda", vilket kan vara allt från att jag borde löpträna istället för kampsporta, till småsaker som att prioritera matlagning framför städning.

Någonstans på vägen har detta gjort att jag inte längre gör något av det jag förr tyckte om att göra. Jag har inte längre några hobbies eller intressen eftersom dessa var "fel", och jag har slutat att umgås med ett stort antal vänner för att snarare nu befinna mig i ett socialt vakum. Jag finns bara där för att "vara till lags" och jag känner mig oinspirerad och samtidigt stressad över att jag inte räcker till, samtidigt som jag aldrig hinner göra något som känns roligt eller spännande.

Livet känns som ett ekorrhjul som bara går och går tills man lägger näsan i vädret och slipper ifrån allt.

Jag vet inte var jag ska börja med att ändra på detta, eftersom alla försök till att leta upp orsaken leder tillbaka till min fru, och jag vill innerst inne inte att det ska spricka mellan oss.


Jenny Klefbom svarar:

Låt mig börja med att tala om att jag är imponerad över ditt insiktsfulla sätt att beskriva dig själv, dina känslor och dina relationer. Inte många människor skulle klara av att i några korta meningar ge en så fullödig och begriplig beskrivning av sin livssituation.

Det tycks alltså som att du har god självinsikt. Men ändå känner du dig så låst och fångad i den situation du befinner dig i. Kan det handla om att insikterna är på det intellektuella planet, och att de inte riktigt nått ner till känslonivån? För trots att du tycks veta vad som är fel, så saknar du förmåga att göra någonting åt saken.

Det är fullt begripligt att du klandrar din fru för det sätt som hon har begränsat ditt liv på. Det jag reagerar på i ditt sätt att beskriva detta på är dock den totala avsaknaden av känslor i dina resonemang. Du skriver att du känner dig oinspirerad och stressad av att ha tvingats avstå från allt som var betydelsefullt i ditt liv. Jag tänker att den mest naturliga känslan i en sådan situation skulle vara att vara jättearg. Hur skulle någon människa kunna behålla sitt jämnmod i en situation där ens partner klagar på allt man gör, och inte nöjer sig förrän man gett upp alla sina behov och intressen?

Så långt är jag med dig i ditt resonemang om att alla dina försök att leta upp orsaken till dina känslor leder tillbaka till din fru. Men jag ser också en annan sida av saken. Det som för mig ter sig mest underligt i din situation tycker jag inte är din frus önskan att vilja bestämma över dig, utan tvärtom din beredvillighet att acceptera hennes krav.

Kanske är det så att din fru är oerhört styrande och envis, och har starka påtryckningsmedel för att få sin vilja igenom. Kanske känner du att det skulle kosta mer än det smakade att gå emot hennes önskemål. Men ser man saken ur en annan synvinkel så är det ganska naturligt att man delger sin partner sina uppfattningar i olika frågor. Och kanske är det i stället så att du har tagit allt din fru har sagt som obönhörliga krav som det bara är att lyda. När hennes åsikter ursprungligen mest syftade till att få till stånd samtal med dig.

Alla vi människor tycker innerst inne att det känns ganska bra att bestämma över andra, och möter man aldrig något motstånd är det lätt att glida in i en styrande och kontrollerande roll även om man innerst inne känner att det inte är helt rätt. Kan det vara så er gemensamma situation har uppstått?

Du skriver att du känner stora förväntningar från din omvärld, och det är inte bara hemlivet du beskriver som krävande, utan även när du är på jobbet så längtar du bara därifrån. Det får mig att undra över om problemen inte trots allt har sin grund ganska mycket i dig själv, och ditt förhållningssätt till andras krav och önskemål. Snarare än att allting handlar om din fru.

Vad jag tänker att du behöver göra, är att börja göra utrymme för dina egna önskemål om hur du vill ha det, både på jobbet och hemma. För att kunna driva igenom din vilja, och börja sätta ner foten när andra inkräktar på ditt område för mycket, tror jag dock att det är väsentligt att du får fatt i de känslor som nu tycks vara dolda till och med för dig själv. Kanske hindrade att visa sig av någon gammal föreställning som du bär med dig från förr.

Hjälp med att plocka fram känslorna och förstå dem bättre kan du få genom att gå i psykoterapi. Med tanke på hur du beskriver ditt liv, så kanske möjligheten finns för dig att själv betala för en sådan, hos en privat psykolog eller psykoterapeut.

Du beskriver ju inga tydliga psykiatriska symtom, och det är nog därför svårt för dig att få en terapi som finansieras av vården. Sök efter en psykolog i närheten av där du bor på Psykologiguiden.

Om du däremot väljer att fortsätta i dina destruktiva relationsmönster, så är risken stor att du på sikt utvecklar psykiatriska symtom. Eller att din relation går i stöpet. Så ta tag i problemen innan de vuxit sig helt över huvudet på dig.

Vänlig hälsning,