Varför känner jag mig ensam både själv och med vänner?
Jag är 20 år, har ADD och har flyttat till en ny stad och börjat plugga. Jag bor i ett kollektiv, där jag känner en kompis bra.
Allt har gått bra hittills, men sedan några månader tillbaka har jag börjat känna mig ensam.
I början av skolåret var jag väldigt socialt utåtriktad, och jag kände mig trygg i mig själv. Jag är utåtriktad som person och har ett stort socialt behov, med en stor bekantskapskrets.
På slutet av en lång dag vill jag helst varva ned ensam, men om jag är pigg och ensam får jag djup ångest, t.ex. helger. Jag känner mig isolerad och som att saker är meningslösa. Ungefär som att det inte spelar roll om jag går ut och gör någonting själv, jag gör det ändå bara för att slippa vara ensam, det känns patetiskt och öde.
Denna känsla har jag haft under flera år, men sällan behövt vara ensam när jag bodde hemma med min familj.
Jag vet att jag är en person som har svårt att vara ensam, men har sällan varit i den situationen när jag fortfarande bodde med min familj. Vid ungefär 18 års ålder upptäckte jag detta.
Meningslöshet känner jag också när jag är uttråkad och rastlös en längre tid, då kommer tankarna om att ingenting faktiskt spelar roll, allt är bara tidsfördriv.
De senaste månaderna har jag också börjat känna mig ensam när jag är med mina vänner. Jag känner att jag inte är rolig längre, jag känner mig inte trygg och att jag inte är bra nog. Samtidigt kan det finnas stunder då jag känner samma självklarhet som förut, där allt är roligt och lätt. Jag kan ibland känna mig avundsjuk på de som har en mer självklar plats i kompisgänget.
När jag är ute och träffar mina vänner sitter jag och väntar på att få gå hem, men hemma sitter jag och väntar på att få träffa mina vänner.
När det varit lov känns det som att jag mest sitter och väntar på att terminen kan börja igen, det känns tomt. Men i skolan känns det som att jag bara vill träffa min familj igen.
Jag tror att jag inte hittar det jag söker.
Varför känner jag så här? Hur ska jag må bättre?
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Det låter som att du har fastnat i en negativ spiral och inte vet hur du ska ta dig ur. Sådant är ofta väldigt frustrerande. Jag ska ge dig några tankar om vad det skulle kunna handla om och några idéer vad du kan göra för att må bättre.
För det första vill jag säga att det skapats några konstiga idéer i vårt samhälle idag om att vi ska ”njuta av att vara själva”. Jag ser ofta beskrivningar runt att det är viktigt att kunna umgås med sig själv och att om man inte trivs ensam så är det något som är fel. Det är en stark norm. Men om man tänker på hur vi människor har levt fram till bara några decennier sedan så har vi i stort sett aldrig varit själva. Under den tid som vår hjärna är mest anpassad efter (ca 200.000 år sedan) så levde vi i grupper där vi jobbade och bodde tillsammans och hade mycket tid för socialt umgänge. Och resten av historien fram till rätt nyligen så har vi bott trångt och ständigt haft människor runt oss. Så rent evolutionärt så är det naturligt att inte gilla att vara själv eller att till och med känna sig otrygg av det. Sedan finns det såklart människor som gillar att vara själva – vi är helt enkelt olika.
Men det låter som att du tänker att det är något fel på det du upplever och börjar grubbla över problemet. Grubbel och självkritik skapar ångest och nedstämdhet. Så till en början skulle jag rekommendera dig att prova att ta in denna förståelse av att du reagerar helt normalt när du inte gillar att vara själv och se om upplevelsen då blir lite annorlunda.
Men du beskriver även att du när du är med vänner börjar grubbla och får självkritiska tankar om att du inte är rolig och inte bra nog. Sådana tankar skapar olust och otrygghet. Ofta när det finns grubbel och självkritik så är det några känslor som trycks undan. Du är säkerligen inte medveten om det då vår hjärna är bra på att trycka bort information som den tror inte är hjälpsam för oss baserat på tidigare erfarenheter i vårt liv. Har det till exempel inte varit okej att känna irritation, ilska, ledsenhet, nyfikenhet när man är barn så lär sig hjärnan att trycka undan sådana känslor. När de sedan uppstår i vuxen ålder i situationer så upplever man istället bara ett diffust obehag. Olika människor hanterar detta obehag på olika sätt – en del har strategier av att fly, andra att anpassa sig, en del börjar grubbla eller blir självkritiska.
Det är ofta svårt att bryta dessa mönster på egen hand så därför skulle jag rekommendera dig att söka dig till en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Men du kan också prova om du kan börja lägga märke till känslor som väcks hos dig både när du är ensam hemma och när du är med dina vänner. Kanske har du även bara genom att läsa detta svar känt igen dig i att det är vissa känslor som aldrig får plats hos dig. Upplever du till exempel att det är tillåtet för dig att bli irriterad på saker vänner pratar om? Tillåter du dig att känna en ledsenhet om något inte blir som du önskar? Upplever du det okej att spontant visa ditt intresse runt något, eller att ta plats och börja prata om det som du vill prata om? Eller fastnar du istället i grubbel och drar dig undan?
Du kan prova och se vad som händer om du börjar tänka att du har tillåtelse att känna allt du känner och att du har tillåtelse att vara spontan och få leda in samtal på det som intresserar just dig.
Men som sagt så är det ofta svårt att bryta sådana här mönster på egen hand, så döm inte dig själv om du inte förstår hur du ska göra, utan sök istället hjälp.
Lycka till
Sofia Viotti
leg psykolog
