2021-07-23

Varför blir jag plötsligt jätterädd när jag går på stan?

Det händer att jag plötsligt drabbas av en olycksbådande känsla. Det kan vara när jag är ute och går på stan. Oftast händer det då jag är ensam, och oftare när jag är längre hemifrån, men inte alltid.

När det händer känns det som att människor runt omkring blir väldigt medvetna om mig. Jag andas ytligare och blir lite yr i huvudet och varm. Jag känner också att jag måste öka takten och snabbt komma därifrån, samtidigt som jag blir obefogat jätterädd över att jag kommer att behöva sätta eller lägga mig ner. Jag blir också väldigt rädd för att jag ska känna att jag vill ut ur min kropp, vilket jag har känt tidigare.

Jag vet innerst inne att detta är en känsla som kommer att gå över även om det inte känns så, men det är mycket obehagligt. Jag undrar därför vad det kan vara som fysiskt händer i kroppen när man får den här känslan och vad det kan finnas för biologisk orsak? Jag tänker att det skulle vara lättare att hantera sådana här känslor genom att tänka på vad som fysiskt händer i kroppen.



Psykolog Therese Anderbro svarar:

Hej!

Visst är det så att saker och ting blir mindre skrämmande när vi vet vad som händer. Alltså mycket klokt tänkt av dig att du vill veta vad som sker när du får den där olycksbådande känslan. Förhoppningsvis kan jag hjälpa dig på traven med detta. 

Jag tycker att det låter som att det som händer dig är att din kropps varningssystem eller alarm går i gång. Vi brukar kalla det kamp- och flyktreaktion. Det är en automatisk reaktion som går i gång som en respons på ett upplevt hot. 

Reaktionen syftar till att skydda dig genom att göra dig snabb och stark så att du kan slåss emot hotet eller springa ifrån det. Tänk dig att du helt plötsligt ser en varg komma emot dig. I det läget krävs det att du snabbt som attan kan springa därifrån eller slåss mot vargen (det sistnämnda är kanske inte att rekommendera). 

För att du ska bli snabb och stark sker automatiskt en omfördelning av resurserna i din kropp. Hormonet adrenalin utsöndras för att hjärtat ska kunna slå snabbare och pumpa ut mer blod till armar och ben. För det krävs mer syre, vilket gör att du andas häftigare. 

Även andra hormoner som noradrenalin och kortisol utsöndras, allt för att kvickt kunna förbereda dig mot hotet. Det här alarmet är något som utifrån ett evolutionärt perspektiv har fyllt en viktig funktion för människan. Det har hjälpt oss att överleva genom att skydda oss mot faror. 

Men, tänker du, hur kan det här ha någonting att göra med det du upplever? Du har ju ingen varg efter dig när du är på stan och är ju inte hotad på något sätt. Men se det spelar faktiskt inte någon roll. 

Alarmet kan dra i gång ändå och larma ”falskt”. Kroppen kan inte göra skillnad på faktiskt hot och ett tänkt hot. Det räcker alltså med att vi tänker på skrämmande saker för att kroppen ska reagera på samma sätt. 

Problemet är då att vi inte kan springa ifrån eller slåss mot hotet. Det gör att kroppens reaktion inte fyller någon funktion. I stället känns det obehagligt och många gånger får man precis som du en impuls att fly därifrån. Det är inte alls konstigt eftersom det är det kroppen är inställd på att göra. Det är också därför som motion, särskilt att springa, är något som kan hjälpa mot ångest. 

Den ytliga andning och yrsel du känner har troligen att göra med att du har börjat hyperventilera och därmed andas du ut mer koldioxid än vanligt. Det är inte farligt och känslan brukar gå över när man börjar andas som vanligt igen. Ett knep kan vara att hålla andan eller att andas i en papperspåse. Inte heller är det konstigt att du blir varm eftersom ditt hjärta slår snabbt. Din motor går alltså för högvarv, precis som när du tränar hårt och blir svettig. 

Kroppens alarm kan också gå i gång i vissa specifika situationer då vi tidigare har blivit skrämda och hotade. Då kallar vi det för en betingad eller inlärd respons. Kroppen har lärt sig att förknippa situationen med fara och drar i gång larmet fast inget faktiskt hot finns längre. 

Jag tror att det kan vara detta som händer dig när du är på stan eller långt hemifrån. Kanske har du vid något tillfälle fått en panikattack när du varit hemifrån och då har din kropp lärt sig att situationen är farlig? 

En panikattack är alltså att kroppens alarm utan förvarning går i gång och skrämmer en. Kraftiga kroppsliga symtom så som hjärtklappning, ytlig andning, spänning över bröstet, yrsel, domningar, stickningar i händer och fötter, svettningar kommer hastigt över en. Symtomen brukar inte sitta i särskilt länge, kanske högst i 10 minuter men känns mycket skrämmande och obehagliga eftersom de ter sig oförklarliga. 

Om vi upplever något skrämmande vill vi identifiera hotet, precis som du är inne på i din fråga. Det är viktigt för oss för att kunna veta hur vi ska skydda oss. Därför är det inte så konstigt att många, vid en panikattack, blir rädda för att det är något kroppsligt fel på dem, så som att man håller på att få en hjärtattack. 

Andra blir rädda att de håller på att bli tokiga eftersom de upplever overklighetskänslor, får tunnelseende eller en känsla av att vara i en bubbla. 

Alla dessa upplevelser, även de som du beskriver att andra iakttar dig, är mycket vanliga och en följd av den fysiologiska responsen. Om vi inte identifierar det som är farligt kan vi i stället få en olycksbådande känsla, så som du beskriver. Att det känns som att något hemskt kommer att hända, och då blir vi på helspänn för att kunna vara alerta på om något hotfullt händer. 

Jag hoppas att det här gör att du nu förstår lite mer om vad som faktiskt händer i din kropp vid dessa tillfällen och att det kan hjälpa dig att hantera upplevelsen om det händer igen. 

Förutom att förstå vad som sker rent kroppsligt vid ångest vet vi genom forskning att det finns några andra saker som verkar vara hjälpsamma för att minska rädslan för det man upplever. Det allra viktigaste är att inte följa din kroppsliga impuls att fly, utan i stället göra tvärtom, gå extra långsamt eller stanna upp helt. Försök alltså att stanna kvar och se vad som händer med din känsla i stället. Det brukar vara det bästa sättet att få en ny erfarenhet av att situationen inte är farlig. 

En annan sak som kan hjälpa dig i dessa situationer är att sätta ord på det du upplever, till exempel kan du säga till dig själv: ”Nu känner jag mig rädd” eller ”Nu känner jag att mitt hjärta slår hårt, att jag har ett tryck över bröstet”. 

Om du vill läsa mer om ångest och panikattacker kan jag rekommendera boken: Ingen panik: Fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi (Natur & Kultur) av Per Carlbring och Åsa Hanell.

Vänligen