Nybliven pappa med förlossningsdepression
Jag är en nybliven pappa som har fått en depression efter att sonen föddes.
Min fru älskar allt och är upp över öronen förälskad i babyn och hela situationen så hon har svårt att förstå mig. Jag känner att jag förlorat henne, kvinnan jag älskade och fått ett logistiskt problem istället. Mitt vanliga liv har försvunnit och jag känner mig så ensam och ser inget att se fram emot, allt är svart. Allt är bara jobbigt.
Min närmaste släkt har drabbats av en annan sorg så jag vill inte tynga dem med hur jag känner. Denna baby-lycka som alla pratar om varför känner jag inte den!!! Var kan man hitta andra pappor som man kan prata med som kan ha upplevt samma! Ingen pratar om detta, allt är bara runt mamman och amning och hur himla viktigt det är.
Finns det någon annan att prata med som varit med om samma sak? Blir det bättre? Min fru bara pratar om när vi ska ha nästa bebis och jag vill inte! Inte än i alla fall!
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Du lyfter en väldigt viktig fråga. Som du kanske känner till, eftersom du själv benämner ditt tillstånd som en depression efter din sons födelse, så visar undersökningar att pappor i lika hög grad som mammor kan drabbas av depression efter en förlossning. Det här är dock helt ny forskning som bara har några år på nacken, så det är kanske inte jättekonstigt att det kan vara svårt att hitta litteratur i ämnet, eller att ens få gehör för sina problem hos vården.
Säkert spelar också föråldrade könsroller in, där man av tradition har ett starkt fokus på nyförlösta mödrars mående, medan pappans roll ibland reduceras till att vara ett ”stöd för mamman”. Andra saker som ingår i könsrollstänket är att män ska vara starka, inte visa svaghet eller känslor och att de ska axla en roll som hela familjens överhuvud och ta ansvar för att allt fungerar. Allt det här går ju stick i stäv med hur man känner det när man är deprimerad och kraven kan faktiskt förvärra depressionstillståndet.
Vad jag läser mellan raderna i ditt mejl är dessutom att din fru har svårt att förstå dig, och att det här bara leder till att klyftan mellan er, och här menar jag dig å ena sidan, och hon och barnet å andra, bara växer sig större, med följden att du känner dig alltmer utestängd ifrån den lycka som du förstås skulle önska var även din och det gör förstås inte ditt mående bättre.
Förlossningsdepression är ett vanligt tillstånd, som beräknas drabba ca 10 - 15% av alla kvinnor och män. Nu verkar det dessutom som att det kanske har hänt även annat i ditt liv som kan ha bidragit till att du mår dåligt. För det som har hänt din släkt/familj har väl på något sätt berört även dig?
Du efterfrågar att få kontakt med andra pappor som upplever samma sak som du, och det tycker jag låter som en bra idé. Var du kan hitta dessa vet jag dock inte. Du skulle kunna börja med att höra med MVC/BVC om de har någon samtalsgrupp för pappor, men jag tror att chanserna är större att hitta likasinnade via något forum på nätet.
Jag tycker dock inte att du ska nöja dig med detta. Först och främst behöver du få träffa en läkare, psykolog eller psykoterapeut som kan avgöra om du uppfyller kriterierna för depression, och om du gör det så finns det ju professionell behandling att få. Både i form av terapi och medicin. Kontakta vårdcentralen och boka en tid.
Förlossningsrelaterade depressioner brukar visserligen gå över av sig själva, men det kan ta många månader och forskning visar att behandling gör att tillfrisknandet går fortare. Eftersom det tillstånd du beskriver riskerar att få andra allvarliga följder, såsom relationsproblem med din fru, eller att hon kommer ha ett stort försprång i relationen till ert barn, så finns det absolut anledning att snabbt sätta in behandling. En annan viktig anledning till att söka vård, och eventuellt få en diagnos, är att det kanske skulle få din fru att omtolka situationen lite. Det hon ser nu är ju troligtvis en surmulen make som inte deltar så mycket i det nya livet med barnet. Om hon däremot får klart för sig att du har drabbats av en, ganska vanligt förekommande, sjukdom, så hoppas i alla fall jag att hon kommer ha lite större förståelse för och tålamod med dig.
Vänliga hälsningar
