Min sambo klarar inte av att vara mamma!
Jag har varit sambo med min tjej i ungefär två år, hon har en son sedan tidigare på fem år. Han bor hos oss varannan vecka. Min sambo har en historik av depressioner, självskadebeteende och ångest som pågår fortfarande.
Hon är oftast helt utmattad när hon är hemma, hon sover 12-15 timmar per dygn (osammanhängande) och sedan jobba och hem igen för att sova. Under barnveckorna då hon är tvungen att vara med sin son så blir hon helt knäckt. Hon gråter sig till sömns varje kväll, får utbrott, man får inte röra i henne och hon får ångest med overklighetskänslor. Hon orkar inte engagera sig i sitt barn utan det är jag som får göra det, han är ganska krävande och trots att han är fem år behöver han tillsyn hela tiden vilket är något hon aldrig skulle orka.
Jag tycker hon inte kan ta hand om sin son på ett bra sätt och har försökt prata med sonens pappa som inte alls känner någon oro över detta. Hon är så likgiltig inför allt så det går inte att prata med henne om det. Men antingen så låter hon honom göra allt för att hon inte orkar säga nej, eller så får hon världens utbrott om han lever om lite grann, hon kan börja kasta saker i ett raseriutbrott om han råkar gå in i henne.
Det är sånt kaos hos oss varje barnvecka så jagvet inte vad jag ska göra. Eftersom hon tagit flera avsiktliga överdoser genom åren så har hon blivit anmäld till sociala men dom verkar aldrig göra någon närmare titt på situationen. Hon medicineras, går hos psykolog varje vecka och har tät läkarkontakt. Men ändå är hon så himla ostabil och utmattad, särskilt bland sitt barn. Vad ska jag göra?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Du befinner dig i en mycket svår situation och jag kan faktiskt undra lite över hur du själv mår av att leva med en partner som är så instabil, oförutsägbar och som mår så uppenbart dåligt. Vem hjälper dig och vem har du att prata med?
Men nu är det barnets väl och ve, och er familjesituation som du oroar dig för, och jag ska försöka svara dig. Jag förstår det som att du axlar ett stort ansvar i allt detta, och att ingenting kanske skulle fungera om inte du fanns där och erbjöd den mest grundläggande omsorgen om barnet. Jag vet inte hur grundliga utredningar soc-anmälningarna har lett till, men det skulle rent av kunna vara så att soc har bedömt att situationen för barnet är tillfredsställande just på grund av att du finns där.
Du beskriver dock en hel del tecken på att din närvaro verkligen inte löser alla problem. Först och främst tar du upp att sonen är ovanligt krävande för sin ålder. Det kan förstås bero på många olika saker, men en högst rimlig hypotes i det läge som nu råder är att han reagerar på sin mammas labila beteende och att hans beteende är tecken på en störd anknytningsrelation. Att kasta saker i vredesmod när man har en femåring i närheten är verkligen inte ett acceptabelt beteende, utan riskerar att sätta djupa spår av otrygghet, oro och ängslan eller rent av symtom på traumatisering hos barnet. Och sådana känslor hos små barn tenderar att ta sig uttryck i problematiska beteenden.
Att din sambo har kontakt med vården är förstås bra, men är inte någon garanti för att de också slår larm gällande hennes barn. De har ju bara hennes beskrivning att gå på, och det är kanske inte så troligt att hon berättar om alla de beteenden som du ser på nära håll. Att pojkens pappa inte heller oroar sig kan också ha väldigt naturliga förklaringar, såsom att hans liv i dagsläget inte är ordnat så att han skulle klara av att ha sin son på heltid. Det kan alltså vara rent egoistiska skäl bakom att han inte tar din oro på allvar.
Du beskriver att din sambo är likgiltig när du tar upp de här problemen. Det verkar alltså som att du och hon har helt olika bilder av vad ett barn behöver. Ett sätt att lösa den här meningsskiljaktigheten på är att söka rådgivning tillsammans med henne, och låta en utomstående göra en objektiv bedömning. Om du är beredd att gå rakt på sak så ber du henne om att följa med till ett möte med socialtjänsten där du tar upp din oro och beskriver de händelser du ständigt bevittnar där hemma.
Vill du i stället låta någon annan stå för en eventuell anmälan, så kan en annan väg vara att be att få följa med till hennes psykolog för att diskutera hur allt fungerar där hemma. All vårdpersonal är skyldig att göra en orosanmälan om de har anledning att misstänka att ett barn far illa. En annan instans att vända sig till är familjerådgivningen eller privata parterapeuter. Det som händer är förstås allra allvarligast för hennes barn, men berör i hög grad också dig och er relation, då det nog inte är hållbart i längden att du ska täcka upp för alla hennes brister och svårigheter.
Vänligen
