7/29/2011

Storebror trycker ner lillebror

Vi har tva pojkar pa 7 resp. 5 år. Var äldste son har stark karaktar, kaxig och utåtriktad men han har alltid varit svartsjuk på sin lillebror, medan lillebror avgudar sin storebror. Vi får valdigt ofta säga till storebror som slår och "trycker ner med ord" den lille.

Vi har på senare tid märkt att lillebror blivit mer och mer osäker och undrar om det har att göra med hans storebrors ständiga avighet. Vad ska vi göra? Vi pratar och pratar och skickar även upp storebror på sitt rum för att begrunna sitt beteende. Men vi ser ingen förbattring.

Storebror delar inte med sig eller leker någonsin med den lille, men leker väldigt fint med andra barn i alla åldrar. Jag ar orolig för lillebror, han är känslig av sig, generös (ger exempelvis bort alla sina finaste leksaker till storebror som inte visar ett uns tacksamhet). Tack snälla på förhand från ledsen mamma.

Ps. vi föraldrar forsöker dela på dem och göra aktiviteter med varsin son.


Jenny Klefbom svarar:

Vad tråkigt att höra om hur det har blivit mellan dina söner, när de i själva verket skulle kunna ha en sådan stor glädje av varandra. Det är ju en enorm tillgång att alltid ha en kompis i närheten, vilket många syskon är för varandra.

Jag tror att ni behöver jobba på flera fronter för att komma tillrätta med den här konfliktfyllda situationen. Först och främst så är det jätteviktigt att ni går till botten med vad det är för känslor som driver storebror i hans svartsjuka. En viss rivalitet mellan syskon är normalt, men så som du beskriver situationen så är det här frågan om en svartsjuka som går lite utanpå vad som är att betrakta som normalt. Den måste rimligtvis ha sitt ursprung i väldigt starka känslor hos 7-åringen. Försök att utforska de här känslorna. Och även de tankar som ligger bakom känslorna. För bakom alla känslor ligger tankar och föreställningar som har sin upprinnelse i erfarenheter som ibland kan ligga långt bakåt i tiden. Det här behöver ni kartlägga och få kläm på, för att kunna ändra på det som kanske fortfarande är en grundläggande orättvisa ur er stora sons synvinkel.

Ibland är det som sagt gamla omständigheter som ligger bakom en känsla som ändå lever kvar, och då handlar det kanske snarare om att tydligt visa för er stora son att det som var då inte gäller nu längre. Den ledtråd som jag får i det här hänseendet av att läsa ditt mail, är att det tycks ganska uppenbart att er 7-åring får en hel del skäll och till och med bestraffningar, medan ni samtidigt beskriver er minsting som ett under av godhet och generositet. Det här är förstås negativa mönster som ni långsamt men säkert har glidit in i, och som vidmakthålls av er alla i hela familjesystemet. Men icke desto mindre måste det vara en väldigt jobbig roll för er stora son att axla. Vem som helst skulle nog känna sig ganska förfördelad och svartsjuk i hans situation.

Det första jag tycker att ni ska sluta med är bestraffningarna. Straff fyller bevisligen ingen som helst funktion för att förändra beteenden, så det enda ni uppnår med att skicka upp sonen på rummet när han gjort något dumt är att han blir arg på er också. Och känner sig ännu mer orättvist behandlad.

Vänd skutan och börja uppmärksamma honom när han gör något bra i stället. För något bra är jag säker på att han gör. För att göra mitt råd lite mer konkret skulle jag kunna säga att på varje tillsägelse han får, bör det gå fem tillfällen för beröm och annan positiv uppmärksamhet. Genom att göra så här, kommer han successivt att bete sig alltmer i linje med det ni ger honom uppskattning för.

En annan sak ni kanske ska fundera över är detta med att skilja pojkarna åt. Jag blir inte klar över i vilket syfte ni gör det. Visst har alla barn behov av enskild tid med sina föräldrar, men detta brukar inte ha något samband med bättre syskonrelationer. Så delar ni på barnen i syfte att få dem att fungera bättre tillsammans så är det upplagt för grusade förväntningar.

Tvärtom bör er roll vara att guida pojkarna i att kunna vara tillsammans och ha det trevligt. Ni behöver alltså vara ganska aktiva och initiativtagande i pojkarnas lek, för att de på sikt ska upptäcka att de faktiskt har något att vinna på att hålla sams. Ta initiativ till roliga och gemensamma aktiviteter, där ni också får möjlighet att ösa positiv uppmärksamhet över båda när de samarbetar och gör bra saker mot varandra. Fundera också lite över vad ni väljer för aktiviteter. Just spel kan till exempel hos vissa barn leda till mer konflikter än trevlig samvaro.

Kan ni också hitta naturliga tillfällen där storebror kan få glänsa lite genom att dela med sig av sina kunskaper och färdigheter till lillebror, så har ni lyckats åstadkomma något riktigt bra.

Vänlig hälsning,