Svårt att knyta an till barnen
Jag är separerad sedan min dotter var tre år och sonen nyfödd.
Det var min sambo som önskade separationen.
Jag kan tänka att det var bra att vi separerade, samtidigt som jag upplevde det som ett oförlåtligt svek. Han slutade vara kär i mig. Han var rätt missnöjd med att jag lade ned mycket tid på barnen, att jag inte ville resa på egna resor, "så att du kan komma hem och berätta något spännande"
Jag var nöjd å glad att vara hemma. Att vara mamma var spännande nog.
Själv reste han på olika långa resor.
Barnen bodde först hos honom varannan helg.
När de blev lite större bodde de fem dagar hos honom och nio hos mig. Det har fungerat mycket bra för barnen och mig. Bor nära skola å kamrater å aktiviteter.
Idag är barnen 14 och 11.
Nu har deras pappa bestämt att han vill att det skall "vara rättvist", det vill säga varannan vecka.
Min dotter samtycker till det då hon vill att det skall vara rättvist, å min son säger inget.
Nu till mitt problem. För mig är det så svårt när barnen är borta i en vecka. Vi hörs inte under tiden alls. Något sms ibland. Jag är sur för att pappan inte sköter barnens aktiviteter, men det som är svårast är när de kommer hem igen...
Det känns som att jag inte haft dem någonsin då de kommer åter, som att de liksom är två barn som plötsligt kommer till mig.
Jag har svårt att plocka upp kontakten igen, och jag vet ju inget om hur de haft det när de varit borta...jag känner mig arg sur besviken å rasande. För att deras pappa liksom tagit halva barnens liv ifrån mig. och det är så svårt att plocka upp där vi slutade veckan innan.
Vi har annars superfint tillsammans och livet är gott. Jag är oftast glad och vi har det bra tillsammans.
Men nu är jag så orolig då jag bara känner att det inte funkar för mig... jag kan inte vara sur och bitter när de kommer hem igen. Ganska stel blir jag.
Barnen har inte det här problemet, utan det är bara mitt. Jag kan "leka" att jag är glad och normal, men det brukar inte kännas bra och barnen känner oftast av det ändå....
Behöver någon hjälp
Psykolog Liv Svirsky svarar:
När jag läser ditt brev tänker jag att det kanske finns åtgärder av olika typ som skulle kunna vara användbara för dig. Dels väcks en fråga om du kanske skulle behöva hjälp att bearbeta de känslor som separationen från din dåvarande sambo väcker? Utifrån din beskrivning låter det som att en del av de känslorna fortfarande finns kvar i dig, att de är starka och att de ställer till det för dig. Har du funderat på att gå i en psykoterapi för att få hjälp med det? Om du tror det kan vara bra kan du till exempel på Psykologiguiden hitta psykologer i hela landet. Du kan också vända dig till din husläkare för att höra vilken hjälp du kan få den vägen.
Det andra jag tänker på är hur du kan hantera dina känslor i mötet med dina barn. Jag tror du gör klokt i att inte tala med dem om detta men liksom du själv skriver finns nog risken att de ändå känner av att du är spänd och inte helt nöjd och närvarande. Kan ni ha mer kontakt i veckorna då de är hos sin pappa? Kanske skriva sms mer regelbundet, höras på telefon eller videosamtal eller så? Du kanske kan förklara att du gärna vill veta hur de har det även om de är hos sin pappa. En del familjer gör ju också så att de ses mitt i veckan för att på det sättet hålla kontakten fast man inte ses på ett tag, till exempel går man ut och äter middag tillsammans en kväll då barnen bor hos den andre föräldern. Alla de här åtgärderna tänker jag skulle kunna hjälpa dig att hålla er kontakt levande så att du slipper upplevelsen av att, som du skriver, du inte haft dem alls.
Du kanske också kan testa att förbereda dig mot slutet av veckan utan barnen inför att de snart kommer hem igen. När jag skriver förbereda tänker jag att du kan börja ställ in dig på att de kommer redan ett eller två dygn innan de faktiskt kommer. Försök att i dig själv återknyta till dem genom att fundera på vad ni gjorde innan de lämnade, vad du vill fråga dem om, vad du vill att ni ska göra tillsammans nu när de kommer etcetera. På så sätt tänker jag att du gör en del av arbetet med dig själv innan barnen är på plats och då är du kanske mer närvarande när de faktiskt kommer.
Jag tänker att alla de här åtgärderna kan kombineras utifrån vilka du tror kan vara bra för dig. Kanske vill du både gå i en samtalskontakt, ha tätare kontakt med barnen när de är hos sin pappa och förbereda dig inför att de kommer tillbaka. Kanske vill du testa bara en strategi. Oavsett hur du väljer tänker jag att det kan vara värt att prova under en tid för att sedan utvärdera om det hjälpt dig. Lycka till!
Liv Svirsky
leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi
