Vill bort från allt för jag orkar inte mer
Jag är en 13-årig tjej och bor tillsammans med min mamma och syster.
Jag har många gånger försökt söka på Google efter andra som känt igen sig i mig. Det är ganska mycket i mitt liv som känns jobbigt. Nästan allt. Mina föräldrar skiljde sig för några år sedan och tiden har gått snabbt sen dess. Jag har försökt vara omkring människor jag gillar och hitta på saker trotts att jag har sån blyg personlighet.
En positiv sak är ändå att jag har börjat bli mer bekväm i situationer. Men när jag inte är med kompisar mår jag rent ut sagt skit. Vi bor ganska "trångt", min mamma sover på en bäddsoffa i vardagsrummet och jag skäms över det. Jag tänker aldrig ta hem en kompis eller om jag får en kille någon gång och det känns jättejobbigt. Jag känner att jag inte kan få leva som jag vill där vi bor för det bor folk under oss och därför kan jag inte spela musik, sjunga får jag göra i stallet eller videochatta med kompisar för mamma hör allt.
Detta är krångligt att skriva men det som jag mår mest dåligt över är min reaktion med min pappa. Vi har inte hörts på kanske mer än 1-2 år. Det gör jätteont i mig. När man ser alla andra små barn med sin pappa börjar jag nästan gråta. Jag är avundsjuk på dem. Min pappa har bara skitit i mig och mig syster. Jag antar han är besviken på att min syster har lite fetma och eftersom han jobbade så mycket när mamma och han var tillsammans blev han ofta arg och min systers temperament med hans trötthet efter jobbet blev ingen bra blandning. Men jag känner mig utanför detta. Dom brydde sig inte då mycket om mig. Hur jag kände. Jag var ledsen över deras bråk.
När mina föräldrar skiljde sig gick det ganska snabbt. Mamma hittade "lägenheten" och en vecka senare hade vi redan flyttat. Nu i efterhand känns det som att hon lockade mig med ridhus, fint stall till våra hästar, stort rum osv. Klart jag ville ha det. Men sen började jag tänka på det mer och är besviken. Eftersom min pappa tycker att min syster är tjock gör jag allt för att vara motsatsen till det. Jag har börjat tänka mycket på mitt utseende och i perioder försöker jag äta mindre. Men det som gör mig irriterad är att mamma vaktar så över mig så jag kan inte äta mindre. Vissa gånger har jag försökt spy upp maten med lyckas inte. Det är första gången jag berättar detta för nån.
Så sammanlagt av det här har jag bara en otroligt stark känsla av att jag vill bort från min kropp. Jag vill inte vara jag längre. Jag vill bara ha ett nytt liv för jag är så besviken på hur det har/är sett ut. Jag får ofta panik över att jag vill bort från min kropp. Vissa dagar vill jag dö. Men oftast inte, bara bort från min kropp och hjärna, allt. Alla dessa bitar av varje jobbig grej är svårt att skriva tillsammans. Att nån förstår mig skulle vara enormt skönt.
Psykolog Mathias Ortlieb svarar:
Först och främst, vad bra du beskriver dina upplevelser! Även om jag bara sitter och läser din text så kan jag föreställa mig en hel del av det du upplever och det är lätt för mig att förstå att du har det jobbigt. Google är så klart bra för mycket, men kanske inte för dina frågor just nu, ingen är ju som du och dina upplevelser är unika, förhoppningsvis kan du få en del tips i mitt svar nedan. Det finns flera olika områden som du skriver om som jag känner är viktigt för mig att ta upp så jag försöker att dela upp det i några olika delar.
Förståelse för dig själv: Du verkar vara en tänkande tjej som har mycket bra tankar och en god förståelse för dina behov, men jag vill inte att du ska vara själv i detta. Du mår inte bra och du skriver själv att du vill att någon ska förstå dig och det tror också jag är viktigt. Till exempel kan skolkuratorn hjälpa dig, och dit kan du gå nästa skoldag och knacka på. Fortsätt inte grubbla i din ensamhet utan sök upp någon som kan börja förstå dig. Ett annat alternativ kan var en kompis som du har förtroende för.
Oavsett vem du väljer så vill jag säga till dig, ta kontakt! Genom samtal med någon som är villig att förstår kan man ta sig igenom mycket av det som är jobbigt i livet. Du går runt med tankar som är viktiga att lyfta med någon annan och jag tror att du vågar det. Det kan vara läskigt att tänka på döden, så som du gjort ibland, men jag lovar dig att många andra också har gjort det. Men när man går runt själv med detta kan det vara svårt att släppa tankarna. Lova mig att du inte är själv i detta framöver!
Din bakgrund och din familj: Det låter verkligen som att det finns mycket i din bakgrund och i dina familjerelationer som har påverkat dig och som fortfarande gör det. Hur är din relation med din pappa? Du skriver att ni inte har hörts på länge, kan du ringa honom eller känns det för jobbigt? Även om föräldrar alltid har ansvar för sina barn så kan ibland vuxna behöva hjälp med att se vad som är viktigt i livet. Kan du vara rak mot din pappa och berätta hur du känner? Kan du öppna dig mer för honom och berätta hur du känner inför att ni inte hörs, att du funderar på skilsmässan och om lägenheten där du bor?
Jag tänker också att din mamma behöver förstå att det inte riktigt blivit som du hade tänkte dig. Hon kanske behöver veta att du inte vill ta hem kompisar pga hur det är i lägenheten? Jag vet inte om tanken är att ni ska bo kvar i lägenheten eller om det är en kortsiktig lösning, men det kanske också är en fråga som din mamma kan svara på. Överlag tänker jag att din mamma kanske känner att det är en bra lösning med lägenheten och hon kanske just nu inte riktigt ser ditt perspektiv, hon behöver nog bara påminnas om detta.
Mat och kroppsideal: Så tråkigt att höra om de kroppsideal som påverkar ditt liv på detta sätt. Ingen människa ska behöva må dåligt för kroppens utseende. Det känns jobbigt att det verkar som att din pappa har vissa ideal som påverkar dig och din syster negativt, har du frågat om varför han tänker så? Oavsett tycker jag faktiskt att din mamma gör ett bra jobb här, även om det kan vara jobbigt för dig, du behöver äta och du behöver inte gå ned i vikt. Att gå ned i vikt är inget man behöver göra om man inte är så pass överviktig så att det är väldigt negativt för hälsan, och så tror jag inte att det är för dig. Jag vill verkligen inte rekommendera dig att försöka kräkas för att gå ned i vikt, det är inte en långsiktig lösning på något problem utan skapar bara negativa konsekvenser för din hälsa. Det absolut bästa är att ta stöd i det här hos till exempel skolkuratorn, kompisar eller via internet (se länkar nedan).
Sociala kontakter och kompisar: Vad roligt att höra att du blivit mer bekväm i sociala situationer, detta är något som är svårt för många, särskilt om man tidigare varit blyg! Du kanske har hittat några kompisar som du trivs bra med och som du litar på? Fortsätt träffa dem och om du vågar kan du ju berätta om hur du mår och hur din situation är, kanske har de liknande upplevelser? Jag tycker också att du ska prata med din mamma om att du behöver kunna videochatta, kanske kan ni hitta en lösning på något sätt så att hon inte lyssnar. Jag tror att din mamma verkligen är mån om att du ska ha kontakt med dina kompisar, men hon kanske bara inte förstår hur viktigt det är.
Avslutningsvis vill jag också säga att det är roligt också att höra att du tycker om sång och musik, det gör jag också, och man mår definitivt bättre om man får sjunga och lyssna på musik. Fortsätt att sjunga i stallet och förstås lyssna på din musik, jag tror absolut att detta kan hjälpa dig i ditt mående både i stunden och på längre sikt. Ta nu hand om dig själv och jag hoppas att du fått någon hjälp av mitt svar. Jag skriver också länken till BRIS och till 1177, två bra sidor med mycket information om flera av de saker som du nämnt i ditt brev.
https://www.bris.se
På BRIS (Barns Rätt I Samhället) kan du chatta med personer som kan hjälpa dig, testa!
www.1177.se
Här kan du hitta information om stöd, vård och behandlingar i ditt landsting.
Hälsningar
