Vi älskar varandra men kan inte lösa konflikter

Min man och jag lever i ett relativt lyckligt äktenskap sedan många år. Med kärlek, samma grundvärderingar, en ömsesidig respekt och humor har vi det normalt bra. Barn och barnbarn, bra arbeten och ordnad ekonomi har vi också. Så vad är då problemet? Jo, vi är väldigt dåliga på att lösa konflikter. (Min man vill inte tala med en parterapeut, fastän jag tror vi skulle behöva det.)

Våra gräl har ofta samma mönster. Det börjar med att jag är missnöjd med något som berör honom. Jag försöker då att inte anklaga honom utan tala om hur jag känner. Min tanke är att vara öppen mot varandra för att kunna lösa problemet? Min mans reaktion brukar bli upprördhet, då han har lätt för att uppleva allt som kritik och har väldigt svårt att ta kritik. Han lägger därför stor energi på att tala om för mig att det jag sagt är fel. Det blir ofta långa, som jag tycker onödiga diskussioner som försvarar att han hade rätt. Jag blir då oftast upprörd och det blir lätt en upptrappning av grälet och anklagelser gällande annat också. 

Då jag vet vilka följder ett "påpekande" kan få, väljer jag ibland att hålla tyst om det. Men då vill han ha reda på vad det är som trycker mig. Om jag då svarar blir det som vanligt. Jag har också talat om att vid de tillfällen då han skapat stress hos mig, skulle det betyda mycket för mig om han sa att han var ledsen för detta. Men nej. Hans argument går ut på att han inte gjort något fel. Vi har olika personligheter. Jag är (nog) högkänslig och han är det inte. Detta kan ställa till det för oss. Jag inser det och försöker förklara hur jag reagerar och hur jag skulle önska att det var. Men det verkar inte gå hem.

Problemet är att han tar allt som anklagelse. Jag har sagt att det skulle betyda mycket för mig om han sa förlåt. Detta har hänt, men det är sällsynt. För att säga förlåt eller be om ursäkt verkar han tycka är ett svaghetstecken och det drar han sig för. (Jag själv är snar till att säga förlåt eller ursäkta om jag orsakat något.) Eftersom vi båda vill vara sams och bli vänner igen, är det oftast jag som får "krypa till korset" och säga något som "vi glömmer det" eller "det var inte så allvarligt". Det känns dock inte bra att nästan alltid vara den som vill göra det bra igen.

Jag förstår att min man inte kan trösta under ett gräl. Men ibland är jag ledsen av andra orsaker. Han kan då komma med lösningar, vilket är bra. Ibland vill man dock bara ha förståelse och kanske en kram. Att ligga på sängen och gråta utan att maken reagerar, gör mig ändå ledsnare. Jag börjar ifrågasätta allt och blir deprimerad. Efter gräl är min mans taktik att vänta ut mig tills jag blir som vanligt igen. Jag glömmer då bort problemen tills jag åter nämner något jag vill ändra på..... Min man är den finaste människa och min närmaste vän. Vi är hårt knutna till varandra och vill varandra väl. Så vi vill inte gå ifrån varandra. Men hur gör vi för att undvika gräl som inte tillför något utan bara gör oss ledsna.


Psykolog Therese Anderbro svarar:

Jag tänker precis som du att det troligen skulle vara hjälpsamt för er att tillsammans med en parterapeut prata om de problematiska situationer du beskriver, men eftersom din man uttryckligen sagt nej till att göra det fokuserar jag i mitt svar på vad du kan pröva på egen hand.

Du gör redan många bra saker; du anstränger dig för att uttrycka vad du känner, du talar om vad du behöver istället för att anklaga din man och du tar inte upp alla saker du är missnöjd med utan väljer dina strider. Alla dessa saker brukar vara användbara för att åstadkomma en fungerande kommunikation men för dig har de inte gett önskat resultat. Jag kommer därför att föreslå några ”justeringar” i hur du uttrycker dig som du kan testa samt även föreslå en ny strategi, validering, som kanske kan vara användbar.

När man hamnar i konflikt med sin partner är det lätt att fokusera på fel och brister hos denne. Det leder ofta till att man anklagar sin partner med uttalanden som ”du är så slarvig/elak/självisk/respektlös” eller ”du måste ändra på dig!”, ”du gör alltid så här!”. Sådana så kallade ”du-budskap” leder oftast mer motstånd, irritation och till att konflikten eskalerar. Det här har du förstått och använder i stället det vi kallar för ett ”Jag-budskap” som bygger på att det du säger utgår från dig själv, vad du tänker, känner och önskar. Så istället för att säga vad som är fel med din man (exempelvis ”Du är så lat”) säger du hur du påverkas av hans agerande (”Jag blir ledsen och besviken när du inte hjälper till med disken”). Det här sättet att kommunicera brukar öppna upp för mer konstruktiva samtal då den andre inte känner sig anklagad på samma sätt och därför lättare kan lyssna på dig.

Så hur kan det komma sig att din man ändå tar det du säger som kritik och börjar försvara sig? En hypotes kan vara att det inte handlar så mycket om vad du säger som hur du säger det. Det finns en hel del forskning som visar på att kroppsspråk och tonläge förmedlar mer än de faktiska orden. Runt 60 - 65% av betydelsen sägs komma från så kallad ickeverbal kommunikation. Kan det vara så att ditt tonläge och kroppsspråk säger något annat än dina ord? Det behöver naturligtvis inte vara så men det kan ofta vara svårare att justera det ickeverbala än själva orden när man är upprörd. Ett första tips är därför att du försöker samla dig en stund innan du pratar med din man så att du ger dig själv en chans att kunna låta lugn och därmed minska risken för att din man känner sig anklagad och går i försvar.

Likadant tänker jag kring de gånger du väljer att inte säga något. Kan det vara så att du i de situationerna ändå skickar ut signaler om att du är missnöjd t ex genom att du blir ovanligt tyst eller kortare i tonen? Om så är fallet tänker jag att du antingen behöver ta upp det du är missnöjd med eller faktiskt släppa det helt och agera som om du inte är missnöjd, annars kommer din man att fortsätta fråga och ni riskerar att hamna i ert mönster igen.

Om din man ändå går i försvar, trots att din ton och ditt kroppsspråk inte är anklagande, behöver du kunna hitta ett sätt att så tidigt som möjligt avbryta mönstret där ni båda argumenterar mot varandra och känslorna snabbt eskalerar. Ni riskerar annars att hamna i en strid där ni slutar att lyssna på varandra och istället fokuserar på att vinna eller ha rätt. Starka känslor av ilska, rädsla och ledsamhet tenderar under gräl att stå i vägen för en konstruktiv kommunikation kring problemet. För att kunna framföra det du vill säga och kunna lyssna på din man behöver du hantera dessa starka reaktioner. Du behöver strategier för att lugna ner dig själv och honom innan ni pratar vidare. Mitt bästa råd här är därför att du försöker avstå ifrån att gå in i argumentation med din man om han börjar försvara sig. Försök istället att lyssna på vad han säger och försök att förstå hur han tänker och känner även om du inte håller med. Det här kan vara riktigt utmanande många gånger eftersom du har ditt perspektiv med dina tankar och känslor som troligen inte stämmer överens med hur han ser på situationen. Men om du lyckas förstå hans perspektiv och också kan visa honom det är chansen mycket större att han ska kunna lyssna på dig sen.

Det här brukar kallas att validera eller bekräfta någon. Validering handlar om att acceptera den andres känslor och tankar men måste inte nödvändigtvis innebära att du håller med eller ger din man rätt i en sakfråga, bara att du tar reaktionen på allvar. Genom att validera visar du inte bara att du har förstått din man utan också att du respekterar de känslor och tankar som han gett uttryck för, exempelvis ”Jag förstår att du blev upprörd och kände dig jagad när jag bad dig städa undan efter dig i köket eftersom du hade tänkt göra det men inte hunnit”.

Att validera någon brukar ofta leda till att den negativa känslomässiga reaktionen avtar hos den andre. Personen känner inte längre att hon/han måste försvara sig eller rättfärdiga sina känslor och kan därmed lättare lyssna på vad du sen har att säga. Om du märker att dina känslor är för starka för att du ska klara av det är mitt tips att du tar en time-out för att lugna dig, precis som jag skrev tidigare. Föreslå för din man att ni diskuterar vidare vid ett senare tillfälle när ni båda har lugnat ner er.

Slutligen några ord om din önskan att få tröst och stöd av din man i lägen när du känner dig ledsen eller nere av olika skäl. En mycket rimlig önskan. Du skriver att han ofta kommer med lösningar på problem när du egentligen bara vill ha en kram. Det låter som att din man vill försöka hjälpa dig men kanske inte vet hur. Här tror jag att det är viktigt att du är tydlig med vad du behöver. Säg till exempel ”Jag skulle behöva en kram nu” eller ”Jag önskar att du bara lyssnar på mig just nu. Jag behöver nog inga råd eller hjälp att lösa problem”. Det blir mycket lättare för honom att förstå vad du behöver om du säger det rakt ut. Han kan ju faktiskt inte veta vad du behöver, även om du så klart önskar att han skulle göra det.

Om du vill läsa mer om validering kan jag varmt rekommendera böckerna ”The High conflict couple” av Alan Fruzetti och “Tillsammans” av Anna Kåver och Åsa Nilsonne.

Vänligen