Livrädd sjuåring får mig att känna mig värdelös som förälder
Vår sjuåriga dotter är framåt och lär sig snabbt, både att skriva, läsa och räkna.
Men de senaste två åren har hon haft problem, av och till men mer tilltagande det senaste året, med att vara ensam i sitt rum eller i vilket rum som helst, oavsett tid på dygnet. Tidigare kunde hon knappt gå in på toaletten om vi inte stod med där inne, idag kan hon gå dit själv men måste ha dörren öppen för att inte bli rädd. Den här rädslan har även medfört att hon inte kan sova ensam i sitt rum, att hon vaknar flertal gånger varje natt - vilket tär på oss alla.
Lösningen från vår sida blev att lillebror på fem år fick börja sova inne hos henne så hon skulle slippa känslan att vara ensam. Detta har fungerat till och från men även eskalerat ibland. Hon får panik av att ingen av oss, mamma eller pappa, finns med i rummet. Min man har sedan en längre tid tagit på sig att lägga sig inne hos barnen när det är läggdags, för vår dotters skull. Mitt tålamod är tyvärr helt slut med att möta min dotters rädsla. Jag blir frustrerad och snabbt tyvärr väldigt arg på min dotter över att hon inte är som sin lillebror som älskar att vara ensam i sitt rum och leka med sina leksaker.
Vår dotter har aldrig lekt själv i sitt rum utan alltid plockat ut leksaker/pyssel till där vi befinner oss i huset, hon har alltid sagt att det inte är hennes grej att leka själv i sitt rum. Min dotter fick panik av att hennes pappa behövde åka iväg,trots att vi kommit överens om att jag skulle sitta i köket som är precis utanför hennes sovrum och lillebror sover fortsatt inne hos henne. Detta slutade tyvärr med att min dotter blir i upplösningstillstånd, får panik och gråter hysteriskt efter pappa och har en förbannad mamma med inget tålamod kvar som känner sig helt värdelös som förälder.
Har försökt att få råd och stöd när det hela startade via BVC men blev hela tiden avfärdad med att det är helt normalt och kommer lösa dig själv. Jag upplever inte detta längre som "normalt" utan känner att detta hindrar min dotter och utgör ett problem i hennes, och vår, vardag, speciellt nu när hennes kompis har börjat fråga min dotter varför hon inte kan vara kvar i sitt rum själv när kompisen skulle gå iväg på toaletten hemma hos oss. Vad kan vi göra för vår dotter för att hjälpa henne bli mer trygg i att kunna vara ensam i vilket rum som helst? Och hur ska vi kunna få vår dotter att fortsätta sova tryggt själv i sitt rum?
Hon sover, oftast, bra fram tills vi själva går och lägger oss, då kommer hon rusande i panik över att vi gått och lagt oss och inte är uppe längre, vilket medfört att min man och jag inte har något samliv alls i princip och heller aldrig får möjlighet att bara vara vi och samtala ihop innan vi somnar. Jag sover i princip ensam numera för att min man alltid tvingas gå och lägga sig inne hos vår dotter eller byter plats med vår dotter som istället sover på hans sida av sängen bredvid mig, Det har gjort att hon ibland vid läggdags får panik över att inte få somna i vår säng. Men vi håller oerhört hårt på att hon alltid ska somna i sin säng först.
Jag känner mig uppgiven och har tyvärr börjat känna att jag tröttnat på min dotter såpass att jag inte längre vet om jag faktiskt tycker om henne längre, vilket är en hemsk känsla.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Tack för ditt mejl och vad bra att du skriver tänker jag och att du söker hjälp i den situation ni befinner er i då den tycks tära mycket på er.
Jag vill ändå inleda med att säga att det inte är ovanligt att ett barn i din dotters ålder upplever det som kallas separationsångest. Separationsångest yttrar sig som en stark ångest inför att vara ifrån föräldern av rädsla för att något ska hända antingen föräldern eller barnet när de inte är tillsammans. Hos många barn utvecklas en stark rädsla för att bli lämnad på förskola eller skola eller för att sova borta. Hos somliga barn är rädslan så stark att det till och med är svårt att vara i olika rum i det egna hemmet. Rädslan kan bli starkare mot kvällen och natten då det dessutom kan smyga sig in viss mörkerrädsla i det hela.
Precis som med alla varianter av ångeststörningar oavsett om det rör sig om stark ångest för insekter, trånga utrymmen eller att tala inför publik, kan rädslan verka oproportionerlig och till och med den som är drabbad kan tycka att den egna rädslan är orimlig. Trots det går den inte att kontrollera när man väl hamnar i situationen utan paniken blir stark och önskan om att fly situationen omöjlig att stå emot.
Hos en del barn växer separationsångest bort med åldern men många upplever att den är för jobbig att leva med för att man ska orka vänta på det. Med tanke på att dina känslor kring detta är så starka och du uttrycker ett lidande över att du blir osäker på din kärlek till din dotter just nu tycker jag inte att ni ska vänta på detta utan att ni ska söka hjälp. Ju förr ni får stöd i att vända den här utvecklingen åt rätt håll desto bättre för er alla.
Kognitiv beteendeterapi, KBT har visat sig vara en effektiv behandling för barn med separationsångest såväl som med andra ångeststörningar. Behandlingen inleds med en analysfas där ni kartlägger problemet, hur det uttrycker sig och vilka försök ni gjort att komma till rätta med det. Utifrån det gör behandlaren i samarbete med er upp en behandlingsplan för hur ni ska jobba vidare. Det första steget brukar vara att både ni och er dotter får lära sig vad ångest och specifikt separationsångest är, hur det yttrar sig, hur vanligt det är och att man kan göra något åt det. Nästa steg är att göra det man kallar för exponeringsbehandling, där man i små och kontrollerade steg närmar sig det som är skrämmande. Behandlingen i sig behöver varken vara särskilt komplicerad eller lång, redan efter några veckor brukar de positiva resultaten visa sig.
Jag tänker att ni alla behöver få verktyg för att i första hand förstå er dotters ångestproblematik och i andra hand hantera den så att den minskar och jag tror att det blir skönt för er att känna att det finns en lösning inom räckhåll.
Vänligen
