Min 2,5-åring stöter bort mig

Jag och min sambo har två pojkar på 2,5 år resp snart 4 år. Jag är väldigt ledsen över att jag känner att jag mer och mer förlorar kontakten med min 2,5-åring.

Det började för ca 9 månader sedan att han blev lite "pappig". Jag tyckte det var jobbigt men försökte acceptera det och se det positiva i det. Det har dock i perioder fortsatt så och på senare tid även eskalerat. Han vill ibland inte veta av mig, han puttar på mig och säger "bort" och ibland på nätterna skriker och gråter han när jag närmar mig honom. Det som får honom lugn är hans pappa och det är då som han slappnar av och kommer till ro.

Det gör oerhört ont att inte få trösta och krama honom. Jag förstår inte varför. Om det är något jag gjort honom som jag inte vet om (jag sover väldigt hårt så kanske jag svikit honom om han legat och skrikit eller liknande och tappat förtroendet för mig eller om jag skrämt honom nån gång eller skällt på honom..). Jag skulle också behöva råd om hur jag ska hantera situationen, hur ska jag bete mig mot honom och hur ska min sambo bete sig? Tilläggas kan att jag är den som varit hemma mest med barnen, tagit med dem på resor och hittat på saker och alltid tyckt om det.

Min sambo har däremot väldigt sällan haft dem båda tillsammans ensam och tycker det är ganska besvärande. Sen så vill jag säga att det inte är så här jämt, visst har vi bra stunder också men jag känner mig inte så viktig för honom som jag tycker att jag som mamma borde vara. För en tid sen var jag iväg en vecka med min 4-åring, första gången som vi skiljdes åt mer än nåt dygn. När han upptäckte mig på natten i sängen när jag kom tillbaka så skrek han och var otröstlig en lång stund efteråt. Är detta normalt?


Psykolog Liv Svirsky svarar:

Jag vill inleda mitt svar med att direkt säga att det är väldigt vanligt att små barn har perioder då de väljer den ena föräldern framför den andra. Periodernas längd kan variera och ibland varvas en period med att föredra en förälder av en period då en annan förälder är favoriten, andra gånger varvas perioder av att föredra ena föräldern med att båda/alla går lika bra. 

Att vara den förälder som för stunden inte är mest önskvärd är för många ganska tufft även om man vet att det är normalt och försöker förhålla sig neutralt till det. Att vara logisk och rationell hjälper oss inte alltid när saker drabbar oss på ett känslomässigt sätt och att bli bortvald av sitt lilla barn brukar för många vara en sådan sak. 

Det är inte alltid heller så lätt att vara den som för tillfället är favorit. Dels kan det väcka en del skuldkänslor gentemot medföräldern dels kan det kännas tungt att vara den enda som duger och som därmed måste ta alla läggningar, vaknätter, ”tröstningar” och annat. För de allra flesta barn är det här en fas de går igenom när de är små, men givetvis kan barn i alla åldrar vara mer fästa vid en förälder. Barn har ofta också olika relationer till sina föräldrar, vanligtvis styrt av intressen, likheter och mängd tid man spenderar tillsammans. 

Så jag tror med andra ord att du kan försöka vila i att det som sker nu är alldeles normalt och inget som tyder på att din relation till din yngsta son är problematisk. Du har sannolikt inte svikit eller försummat honom, han är bara nu sugen på att vara nära sin pappa i vissa stunder. Försök att stå ut med att det är så nu och låt din son komma nära sin pappa i de stunder då det är vad han önskar. Om du upplever det som ett stort problem kanske det är något som din son känner av och det kan få honom att reagera. Om han upplever att han inte får vara med sin pappa när han vill kanske hans lust att få bestämma väcks och gör honom än mer ihärdig och arg. Han är ju i en ålder när önskan att få bestämma brukar vara ganska stark. 

Det är också så att när vi upplever något som jobbigt och svårt tenderar vi att fokusera mycket på det vilket gör att vi överskattar förekomsten av det jobbiga och underskattar frånvaron av detsamma. Du skriver att ni har bra stunder tillsammans. Kanske är det de du ska försöka fokusera på? Är det svårt att göra det kan det vara bra att skriva ner både de sämre och de bättre stunderna för att helt enkelt se hur ofta sonen faktiskt väljer bort dig och hur ofta han inte gör det. Kanske blir du överraskad av det du ser när det står där svart på vitt. 

Du frågar hur du och sambon ska agera i situationer när sonen väljer mellan er. När han puttar bort dig kanske du bara kan svara att han får gå till/vara med sin pappa och om han vill så får han komma till dig också. På så sätt visar du honom att du respekterar hans önskan och att du finns kvar för honom. Båda sakerna viktiga för honom att känna. Din sambo kan å sin sida säga att han finns där och skulle sonen hellre vilja till mamma kan han bara säga till så kommer hon för ni båda vill trösta och hjälpa honom. Då signalerar även din sambo att din sons önskan är värd att respektera och att ni båda finns där för honom. 

Hälsningar