Jag sörjer min man och min dotter skyller sin depression på mig.

Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Dina intentioner, att ge din dotter all kärlek och låta henne växa upp i en ”hel” familj var goda, men ändå blev det helt fel, enligt din dotter. Jag förstår att din tanke har varit att försöka hålla ditt barn utanför din och din mans relationsproblem, men sådant fungerar sällan. En familj är ett system, som kan jämföras med kommunicerande kärl: det som händer i en ände av systemet fortplantas till hela systemet, och ju äldre barn är ju mer förstår de även på det intellektuella planet om de eventuella missförhållanden som råder.

Din dotter har alltså, precis som du, tvingats att leva i ett dysfunktionellt och kärlekslöst system, och då räcker det inte hur mycket kärlek du än har öst över henne. Men det finns också en skillnad mellan era roller i familjen. Till skillnad ifrån dig hade hon inte något val som liten, hon fick stå ut med hur det var och var hänvisad till de vuxnas agerande, precis som alla barn. Det är det ansvaret hon nu utkräver av dig. Det kan kännas orättvist när ni nu står på jämställd fot som vuxna och självständiga individer, men du måste komma ihåg att hon under många, många år faktiskt var helt beroende av dig och dina val.

Det din dotter nu beskriver om att hon som liten var tvungen att förställa sig, och som jag tolkar kommer som en total överraskning för dig, stämmer väl överens med hur barn som lever mitt i en dysfunktionell vuxenrelation hanterar detta. Barnet försöker ofta vara till så lite besvär som möjligt, och upplevs därmed också ofta som ”problemfritt”. Men vad barnet visar upp utåt stämmer ofta mycket dåligt överens med hur det mår och känner inom sig. Det här bottnar självklart inte i några medvetna val hos barn, utan är en följd av att de har tvingats hantera situationer som var dem övermäktiga ur ett känslomässigt perspektiv.

När man befinner sig i en så svår situation som ni båda gör: Ni har ju båda både haft det tufft under stora delar av era liv, och befinner er nu dessutom i något av en kris efter din mans bortgång, så är det inte ovanligt att man nästan hamnar i en ”tävling” om vem som har haft det värst, vem som lidit mest eller vem som borde ha gjort något, förstått något eller anpassat sig mer. Så blir det när krafter och resurser helt enkelt inte räcker till längre. Men även om man inte känner att man orkar bjuda till ett enda litet uns till så är den här typen av ”tävling” ingen väg som leder framåt, till utveckling av nya och mer positiva relationer.

Mitt råd till dig blir därför att – för en liten stund – helt sätta dig själv och dina upplevelser åt sidan och försöka se allt som har hänt ur dotterns perspektiv och då menar jag hur hon kan ha upplevt livet som liten. Fundera också över vilka värderingar som har rått i er familj. Du tar till exempel upp att det faktum att din dotter har varit duktig och skötsam har fått dig att tolka det som att ”allt är bra”. Men du nämner ju också att hon var deprimerad redan i tonåren. Jag funderar lite över dessa måttstockar, och en fundering är om det har varit starkt fokus på prestationer i ert hem, men inte lika starkt fokus på vad man känner och hur man mår?

Det är lätt att vara efterklok och i backspegeln se att det eventuellt hade varit bra om du och din man hade separerat. Jag menar med det inte att det skulle vara något fel med någon av er, utan att det var just er relation som det var fel på. Du tar upp att din man hade många goda sidor också, och så är det ju med alla människor: Vi har både bra och mindre bra personlighetsdrag. Men du tar inte bara upp hur du själv har resonerat kring en eventuell skilsmässa, utan nämner också att du ofta förde saken på tal men att din man inte ville skiljas. Under förutsättning att ni har levt i Sverige, och att det handlar om de senaste 30 åren, så är det en ganska ovanlig inställning. I vårt land räcker det ju med att en vill skiljas för att skilsmässan ska bli av. Så har inte du resonerat, utan du har velat ha din mans godkännande först. Kanske har du präglats av någon kulturell eller religiös föreställning som jag inte känner till, men faktum kvarstår att det ändå verkar ligga något i saken när din dotter anklagar dig för att inte ha varit självständig i relationen till hennes pappa.

De känslor du beskriver hos dig själv är verkligen begripliga. Du känner dig sårad, missförstådd orättvist anklagad och kanske till och med lite lurad av din dotter som ju verkar ha spelat ett spel mot dig under lång tid. Extra svårt kan jag föreställa mig att det känns när din dotter nu menar att det var kontakten med hennes pappa – den man som är orsaken bakom att du själv inte har haft det bra i livet – som lockade henne att besöka er. Men trots att dina känslor är både helt berättigade och lätta att förstå, tror jag att de riskerar att vara själva hindret för att du och din dotter ska nå varandra. Du måste helt enkelt bortse ifrån hur livet har drabbat dig och sätta din dotters upplevelser i centrum. Detta för att hon på sikt ska kunna lägga sina uppenbarligen svåra barndomsupplevelser och minnen bakom sig och i stället utveckla en ny, vuxen, relation till dig. Att du berättar om hur du har upplevt ert gemensamma liv är en sak, och kan säkert bidra till att föra er närmare varandra. Men det är en annan sak än att hamna i att försvara eller rättfärdiga sig själv och sitt agerande.

Vad din dotter behöver nu är att du tar ansvar för den roll du har spelat under hennes uppväxt. Även om du inte själv har menat något illa eller ens har förstått att det var något skadligt du/ni utsatte henne för. Det handlar inte om att du ska be om ursäkt, tvingas känna skuld eller späka dig på något annat sätt. Utan bara om att du måste se med klar blick på hur allting blev för henne. Och nu sikta framåt och hitta nya sätt att vara med varandra.

Vänliga hälsningar