2020-09-03

Humörsvängningar, datorspel och ilska

Min 12-åriga dotter har humörsvängningar och kan bli väldigt arg om hon "tvingas" umgås med mor- och farföräldrar, kusiner och andra släktingar.

Hon spelar datorspel nästan all sin vakna tid när hon inte går i skolan. Hon kan bli skogstokig om vi bjudit hem folk över helgen som ska övernatta utan att hon fått vara med och bestämma, helst vill hon inte ha besök alls. Gäster "stör" henne, tycker hon, även om det är oss föräldrar de hälsar på. 

Hon vill heller inte hänga med och besöka vänner på annan ort, utan vill helst då vara ensam hemma vilket vi inte går med på. Det blir alltid bråk om vi ska åka iväg en helg. Hon kan bli otroligt arg på sin pappa som hon tycker "provocerar" henne. Jag kan hantera henne lite bättre även om jag ibland blir så arg och ledsen att jag är tvungen att gå ut och gå en promenad. 

Jag skulle vilja hitta ett lättare sätt att hantera henne och få henne med på olika aktiviteter utan att behöva muta henne. Har ni några tips?


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Av din fråga tolkar jag det som att du i någon mån kopplar ihop din dotters ovilja mot att umgås med folk och hennes ”taggighet” mot er föräldrar med hennes datorspelande. Men vad är hönan och vad är ägget? Och kan det finnas andra faktorer som spelar in? Jag ska beskriva de tankar som din fråga väcker hos mig, så att du själv sedan kan gå vidare med att bättre förstå vilka mekanismer som ligger bakom konflikterna där hemma.

Om vi börjar med datorspelandet. Att spela nästan all sin vakna tid säger mig att det kanske inte är så mycket annat som hinns med i din dotters liv. När man är 12 år har man behov av att fylla sitt liv med ganska många olika saker för att må bra. Att röra på sig, att umgås med kompisar (inte bara via nätet) och att göra läxor är bara exempel på några av de viktigare sysselsättningarna. Vad som händer om man i allt för hög grad bara ägnar sig åt en enda sak, och försummar allt annat viktigt, är just att man börjar visa tecken på att må dåligt. Det kan handla om att man ter sig lättirriterad, är trött, okoncentrerad eller blir allmänt oföretagsam och passiv. Detta förutom de mer praktiska konsekvenser som ett så dominerande spelande kan få, som att man sover för lite, äter oregelbundet osv, som ju också kan bidra till att man inte mår så bra.

Bortsett från de här mer konkreta effekterna av ett väldigt omfattande spelande så finns det också en del symtom som man förknippar med beroenden av olika slag. Är man beroende brukar man bli oproportionerligt störd och irriterad när något dyker upp som hindrar en från att hålla på med det man är beroende av. Man tenderar också att alltid prioritera det man är beroende av framför annat och man klarar inte själv av att kontrollera och minska ner på beroendebeteendet.

En viktig fråga i det här sammanhanget är också hur ni hamnade där ni nu är vad gäller omfattningen av spelandet. Har er dotter haft någon särskilt anledning att ”få” spela så här mycket? Har hon kanske haft det svårt med något, kompisar eller skolan, som har gjort att ni ändå vill låta henne ägna sig åt det hon trivs med på fritiden. Eller handlar det mest om att ni föräldrar har haft svårt att sätta gränser för er dotter, och gäller det i så fall även på andra områden?

Visst kan det vara så att det är spelen som gör att er dotter så tydligt väljer bort allt annat än just spelandet. Men tänk om det är precis tvärtom: att hon spelar för att hon inte riktigt klarar av andra saker. Vad jag funderar över är om hon exempelvis har sociala svårigheter som gör att hon väljer bort umgänget med andra. En annan mer vardaglig förklaring kan vara att hon verkligen inte har något gemensamt med sina släktingar, eller helt enkelt inte tycker om dem, men det resonemanget håller kanske inte riktigt om det gäller precis alla andra människor runt henne. 

Vad jag menar är att det är lätt att förstå om en 12-åring inte tycker att det är jättekul att exempelvis bli ofrivillig barnvakt åt några betydligt yngre kusiner på en släktsammankomst. Men att så tydligt välja bort precis alla i sin släkt är något annat. Den viktigaste frågan för er föräldrar att ställa er blir hur relationerna har sett ut tidigare. Har er dotter aldrig velat träffa sina mor- och farföräldrar, eller är det här något helt nytt?

En annan viktig sak gäller er dotters ålder. Det är troligt att hon är i början av sin pubertet. Olika barn reagerar olika i puberteten, men för en del blir det otroligt viktigt att visa sin självständighet genom ett ganska starkt avståndstagande mot allt som förknippas med ”barndomen”, och kanske ingår i det sådant som att ”hälsa på mormor”. En annan sak som kan vara viktig att markera är att man vill ha lite större insyn, och lite mer att säga till om där hemma. Exempelvis vad gäller helgplaner. Det är ju trots allt ett ingrepp i livet om det kommer folk och bor över hemma hos en, och därför också begripligt om 12-åringen vill veta om detta på förhand.

Fundera lite över de olika hypoteser jag framför. Och framförallt, prata med er dotter om varför hon känner som hon gör. Kanske landar ni i att er dotter faktiskt behöver hjälp med något, och då ska ni inte dra er för att söka den hjälpen, från skolans elevhälsa eller en psykolog till exempel. Kanske landar ni tvärtom i att det här nog är en ganska normal del av hennes utveckling till vuxen, och då är det ni föräldrar som i stället behöver anpassa er lite mer till de ändrade förutsättningarna.

Vad ni än landar i så tror jag dock att det skulle vara bra om ni gjorde en liten översyn över vad dygnets timmar måste räcka till för att utgöra en god grund för att kunna må bra. För lite annat än att spela datorspel måste man ägna sig åt när man är 12 år.

Vänligen