När kommer sexlusten tillbaka?

Jag flyttade in med min sambo i hans lägenhet för cirka ett år sedan.

Dagen efter att jag flyttat in berättade han för mig att han var deprimerad och haft funderingar på hur det skulle kännas att kasta sig framför en buss. Han sa att han känns sig deprimerad länge och upplevde att han gått in i väggen och tyckte mycket illa om sitt arbete. Detta hade han inte berättat alls för mig innan vi flyttade ihop. Inom kort blev han sjukskriven i sex veckor och återgick sakteligen till jobbet efter detta.

Han har under ett års tid ätit medicin samt gått hos en psykolog med blandade resultat. En av medicinerna han åt gjorde honom extremt känslokall och elak men alla medicinerna har haft samma biverkan, det vill säga ingen sexlust alls. Han har nu slutat med medicinering för ca sex månader sedan men har fortfarande ingen som helst sexlust. Han har inte lyckats byta arbete än utan är kvar på samma arbetsplats som innan. Jag försöker pusha och uppmuntra honom att söka nytt jobb, prata med karriärscoacher och så vidare och blir irriterad på honom när han inte agerar snabbare för att förbättra sin situation.

Samtidigt gör jag allt hemma och har ett mycket mer krävande arbete. Har själv mått väldigt dåligt sista tiden över att vi har ett helt obefintligt sexliv. Vi har bara varit tillsammans i 1 1/2 år och har inte haft sex alls under det året vi bott ihop. Jag måste be om att få en puss samtidigt som han ofta säger hur mycket han älskar mig och trivs ihop med mig. Känns som det är mig det är fel på, att han inte tänder på mig längre, och är superrädd för att vi ska hamna i ett bror/syster förhållande. Det har även påverkat min självbild  och jag mår dåligt över att se mig själv på bilder eller naken framför spegeln. Har ofta andnöd och känner mig stressad över att jag är så ful. 

Jag vet inte hur jag ska hantera dessa negativa tankar och stressen som jag har när det som jag behöver är ömhet och närhet, vilket jag inte kan få. Vad händer om hans sexlust aldrig kommer tillbaka och är en bestående biverkan av medicinering?


Psykolog Anna Bennich svarar:

Jag förstår verkligen att du befinner dig i en svår situation. Det är omöjligt att inte själv påverkas då någon man lever tillsammans med är drabbad av olika problem. Det är dessutom vanligt när man lever med någon som har psykisk ohälsa att egna behov och problem får stå åt sidan. Så länge man också har övervägande bra stunder och så länge skutan inte kantrar enbart åt det ena hållet, brukar det gå att ta sig igenom. I ert fall låter det som att det varit ganska mycket du som fått stötta, hjälpa och stå tillbaka med dina behov sedan inflyttningens första dag. Och jag funderar över hur mycket påfyllning du lyckats få det här året. 

Jag reagerar faktiskt också lite på att din sambo inte berättat något alls förrän alla dina flyttlådor är på plats. Det tycker jag är lite ohederligt, kanske hade du avvaktat en flytt om du vetat? Nu mår han dåligt sedan ett år och ja, det gör du också bland alla hushållssysslor som bara du orkar ta ansvar över. Din sambo kan såklart inte rå för att han mår dåligt, kunde han välja skulle han ju vara pigg och stark. Men hur oavsiktligt det än är så kan man vara ärlig med sitt mående. Dessutom påverkas du väldigt negativt i det här - och det behöver också tas på allvar.

I bristen på närhet och sexuell uppskattning har din känsla av att vara attraktiv, eller att räcka till sexuellt, rasat. Du beskriver en påtaglig stress och oro kring det och det är inte konstigt. Människor har ju behov av bekräftelse, vi behöver känna oss uppskattade och attraktiva i våra kärleksrelationer. När det saknas brukar processen vara ganska snabb - vi oroar oss, tvivlar på oss själva, känner skam, kanske också skuld. Så plötsligt har din sambos problem att känna lust blivit lika mycket ditt, bara i andra skepnader. Dels i det faktum att du nu lever helt utan sex och fysisk närhet, dels i allt tvivel kring dig själv som skapats under det här året. Jag vill tro att du i starka stunder kan förstå att det här är din sambos problematik i första hand och att du inte har så mycket med den att göra. Bristande sexlust är ju både ett vanligt symtom på depression och en biverkan av antidepressiv medicinering. Din sambo skulle kunna flytta ihop med sin tonårs största sexfantasi – det skulle inte bli någon större skillnad. Men jag förstår din förtvivlan. Året har inneburit noll sex, men antagligen också tålmodigt väntande på att den ena eller andra medicinen skall hjälpa, förhoppningar att psykologsamtalen ska ta skruv, väntan på att han ska byta jobb och få mer energi tillbaka, ja, vem skulle inte vara trött, orolig, tvivlande och ledsen?

Du skriver att du är rädd att ni hamnar i en slags syskonrelation. Jag tycker det verkar som att ni redan är där? Om det här ska gå att komma tillrätta med så måste ni lägga det på bordet. Adressera det som ett allvarligt problem, prata om det. Jag gissar att ni inte gjort det så mycket? Det är vanligt att man undviker det här samtalsämnet, eftersom det är känsligt och svårt för er båda två att närma sig det. Han upplever sannolikt stress och skam över att inte känna någon lust och kunna ”prestera”. Kanske har han slutat med andra närhetsbeteenden som pussar och kramar eftersom han är rädd att han ska ingjuta falska förhoppningar hos dig, eller att det ska leda till något han inte klarar av. Något som talar för det är ju att han verbalt kan tala om att han älskar dig, men han håller sig fysiskt undan. Du i din tur har kanske också dragit dig undan eller börjar bete dig annorlunda för att hantera den här ”heta potatisen”.  Av rädsla att bli avvisad, av oro att inte vara tillräckligt attraktiv, eller av skuldkänslor inför att han mår dåligt och du inte borde ”ställa till det” ännu mer för honom. Och så pratar ni inte med varandra, medan frågan går på högvarv inne i era huvuden. 

Jag tror att ni behöver hjälp av någon professionell person för att komma vidare. Min rekommendation är att ni vänder er till någon som är duktig på att arbeta med den här typen av problem. Det är inte sannolikt att det är en bestående biverkan av en medicin han inte har ätit på ett halvår. Jag tror det är annat som spökar, som har att göra med depressiviteten och av egna rädslor. Försök reda ut det, och går det inte så har du i alla fall mer information att ta ställning till när det kommer till hur du vill leva i en relation längre fram. Det är inte svårt att förstå att du önskar både mer jämställd uppdelning av hemarbetet, och mer närhet, ömhet och sex. Att få en puss ibland - om du ber om det – det kommer ju inte att räcka. 

Vänligen