2019-11-04
Jag kan inte älska mina barn
Jag har, tillsammans med min sambo, två barn som är snart fyra respektive sju månader. Problemet är att jag har skaffat dem trots att jag egentligen inte ville, och att jag nu inte känner att jag kan älska dem. Och att jag tycker att det är jättejobbigt, till och med hemskt, att vara förälder.
Nu biter jag bara ihop och försöker acceptera att jag kommer kunna vara mig själv och leva igen först när barnen flyttar hemifrån om 15-20 år... Jag har jättemycket prestationsångest i mitt föräldraskap, och är ständigt stressad och orolig för att jag inte känner att jag klarar av det. Jag vill bara smita från ansvaret och få vara ifred.
Jag ser att båda barnen är jättefina, men jag kan ändå inte älska dem eller njuta av dem. Jag kan ha mysiga och roliga stunder ihop med treåringen ibland, men generellt känner jag bara att jag ångrar att jag skaffade barnen. Jag har aldrig tyckt om barn, och föräldrarollen har alltid känts väldigt främmande för mig. Men jag vågade helt enkelt inte låta bli att skaffa barn - jag var rädd för att ångra mig när det blivit för sent. Dessutom ville min sambo (som jag älskar) ha barn, och jag ville absolut fortsätta vara tillsammans med honom. Och så hör man ju alltid att "när man väl har fått barn så älskar man dem" och att ingen ångrar sig - så jag hoppades att det skulle bli så för mig också. Men så blev det alltså inte.
Jag har ingen aning om hur jag ska hantera detta, så att det blir bra för både mig och barnen (som jag trots allt bryr mig mycket om).
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Vi lever i ett individualistiskt samhälle där det råder en relativt hög grad av acceptans för olikheter när det gäller val av karriär, livsstil och relationer. Samtidigt finns det fortfarande ofta en förväntan från omgivningen att man, förr eller senare, ska vilja bli förälder. Om önskningen sedan slår in utgår de flesta ifrån att man är nöjd och tacksam. Många föräldrar upplever också att barnen är det bästa som har hänt dem – trots att barnen i perioder ger upphov till mer trötthet, oro och frustration, än glädje. Men det gäller inte alla. Du är inte ensam om att känna dig missnöjd och obekväm i föräldrarollen. Det händer även att personer som längtat länge, och genomgått utredningar och behandlingar för att bli gravida, ångrar sig när de väl har blivit föräldrar. Men eftersom det kan upplevas som tabubelagt att säga att man inte älskar sina barn är det lätt att känna sig ensam med sina tankar och känslor.
Någon ångervecka med rätt till reklamation finns inte när det gäller barn och i ditt fall skulle det ändå inte vara någon lösning, eftersom jag misstänker att barnens far vill ha dem kvar. Så väljer du att fortsätta leva med din sambo, väljer du även att fortsätta vara en viktig person i barnens liv. Frågan är hur du ska hantera situationen så att det blir så bra som möjligt för er alla. Till att börja med tänker jag att det är bra om du får prata om detta med någon. Gärna med en psykolog, vilket jag återkommer till senare, men det kan även vara skönt att få dela erfarenheter med någon som befinner sig i samma situation. Använder du internet och söker på orden ”barn” och ”ångra” kommer du att hitta flera ”forumtrådar” där du kan ta del av andras tankar och upplevelser.
Sedan undrar jag om du överhuvudtaget har berättat någonting för din sambo. Vet han att du egentligen inte ville ha några barn? Och vet han vilka tankar och känslor du brottas med i nuläget? Om du inte kan prata fritt med din partner innebär det att du måste försöka dölja hur det står till och det tar onödig energi. Dessutom riskerar skam- och skuldkänslor att växa när man måste hålla allt för sig själv.
En annan viktig anledning till att prata med sambon är att han kan bidra till lösningar som gör ditt liv enklare. Han kanske kan avlasta dig både mentalt och rent praktiskt. Nu framgår det inte av ditt brev om ni fördelar jobb och ansvar för barnen lika eller om du tilldelats, eller påtagit dig, rollen som den primära vårdnadshavaren. Eller är det redan så att barnens pappa tar ett större ansvar för barnen än vad du gör?
Om sambon inte redan är insatt i din situation behöver han bli det så fort som möjligt. Känns det som ett svårt steg att ta föreslår jag att du först vänder dig till en psykolog och tar hjälp av hen för att prata med sambon. Sedan tror jag att du skulle vara betjänt av en professionell samtalskontakt även av andra skäl.
Du skriver att du har prestationsångest. Vad är det för idealbild som du försöker leva upp till? Det är en typisk fråga att utforska vidare tillsammans med en psykolog. Andra frågor att ta upp kan vara: På vilket sätt kan du inte vara dig själv? Vad är det du får försaka? Måste du försaka dessa saker? Går det att hitta mer utrymme för dina behov? Kan ditt faktiska och upplevda ansvar minskas? Måste man älska sina barn?
Din oro är också ett ämne att undersöka vidare. Du är orolig för att inte klara av ditt uppdrag som förälder. Jag antar att en del av detta handlar om din oförmåga att älska dina barn. Att älska sina barn låter fint, men det tål att påminna om att mycket ont har skett i kärlekens namn. Man kan bland annat slå och håna den man säger sig älska. Därför är inte kärlek en garant för ett bra liv. Något som är viktig för ett barn är trygghet. Att tillvaron är förutsägbar och begriplig. Kan du erbjuda dina barn trygghet? Barn behöver också känna sig sedda och uppskattade, känna att någon bryr sig om dem, och du avslutar ditt brev med att konstatera att du, trots allt, bryr dig mycket om dina barn. Tänk om det är ”good enough” (tillräckligt bra)? Tänk om de mysiga och roliga stunderna ni har är tillräckliga för att barnen ska känna sig omtyckta av dig? Och kom ihåg att barnen har en förälder till som kan kompensera för det som du inte kan ge dem. Det kanske finns andra i ert nätverk som också kan utgöra viktiga personer i era barns liv och samtidigt avlasta er föräldrar.
Slutligen vill jag tillägga att ditt mående just nu kan vara påverkat av hormoner och sömnbrist. Det skulle till och med kunna vara så att du lider av en förlossningsdepression. Du kanske aldrig kommer att älska dina barn, men det finns definitivt en möjlighet att du kommer att uppskatta dem mer ju äldre de blir. Vissa älskar spädbarn, medan andra drar en lättnadens suck när den tider är över. Förhoppningsvis kan du med tiden hitta ett sätt att vara förälder på som passar dig och din familj, även om det inte är det sättet som du hade önskat eller föreställt dig.
Vänliga hälsningar
Ingrid Gråberg
leg psykolog
