Hur kan jag bota honom från depressionen?
Min make och jag har varit gifta i 25 år. Under alla dessa år har jag tyckt att han kritiserar mig för allt. Jag uppfattar det som att han är lite besviken på mig. År ut och år in.
Jag kompenserar mina "brister" genom att försöka vara honom till lags, ändra mig, bättra mig och sköta markservicen men känner att han ändå är oförändrat besviken på mig.
Vi har haft ett bra liv, bra jobb, fina barn, ordning.
För ca fem år sedan, när barnen blev större och jag fick mer tid för mig själv, ändrades jag. Jag hittade tillbaka till mig själv, den jag var som ung. Pånyttfödd vaknade jag upp och blev lyckligare. Vänner kommenterade min positiva förändring. Maken var inte lika positiv.
Några år därpå förlorade han jobbet. En möjlighet för honom att förverkliga sina drömmar istället. Men det har inte gått som han hoppades. Han drabbades av fysisk sjukdom samtidigt som han förlorade jobbet, har å andra sidan alltid varit hypokondriker. Han har oerhörd jäkt och stress i sin nuvarande förvärvssituation.
Han säger själv att han drabbats av psykisk ohälsa. Han är macho och tänker inte söka extern hjälp. Istället ligger ansvaret för hjälp på mig.
Å ena sidan vill jag hjälpa min make och mina barns far. Å andra sidan har vårt äktenskap varit dåligt i så många år. Jag är trött på att ta emot all skit. Jag vet inte HUR jag ska kunna hjälpa honom. Det hjälper inte att jag "lyssnar". Vi pratar knappt med varandra. Hjälper det om jag kryper tillbaka till rollen som tjänstehjon? Det vill jag inte. Överväger skilsmässa men är rädd att han då kommer sjunka ännu längre ner och jag vill inte att mina barn ska ha ett socialfall till pappa.
Jag lägger skulden på min man för att han kritiserar mig. Han säger exakt samma sak om mig.
Vi pratar inte med varandra. Jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Att ta ekonomiskt ansvar och sköta markservicen räcker uppenbarligen inte. Han kommer inte att söka extern hjälp. Hur kan jag bota honom från depressionen?
Psykolog Therese Anderbro svarar:
För de flesta innebär att leva i en relation att man av kärlek vill ta hand om sin partner och se till att denne mår bra. I det kan ligga att i viss utsträckning ge avkall på egna behov för att gå den andre till mötes. Det blir i de bästa fall en anpassning där man kanske inte alltid får som man vill på alla plan, men på det stora hela känner sig tillfreds med kompromisserna utifrån att den andre mår bra och att detta spiller över på en själv. Det bygger också på att anpassningen är någorlunda ömsesidig, det vill säga att ens partner också kompromissar och går en till mötes vad gäller önskemål och behov. Av din beskrivning verkar det som att denna ömsesidighet inte alls har funnits mellan dig och din man.
Det låter istället som att du under väldigt lång tid levt i en för dig destruktiv relation, en relation som fått dig att krympa dig själv och ta huvudansvaret för både barnens och din makes välmående genom att du ständigt försökt anpassa dig för att göra honom tillfreds. Trots dina anpassningar så har han inte varit nöjd utan fortsatt med att kritisera dig och visa sitt missnöje.
Nu har din make hamnat i en påfrestande situation med sjukdom och arbetslöshet samtidigt som du har återerövrat ditt liv och mår bättre än på mycket länge. Jag förstår det som att du känner dig fastlåst i en situation som du inte ser att du kan komma ur utan att någon blir lidande. Du känner dig å ena sidan pressad att stanna kvar i relationen för att hjälpa din make att må bättre, men ser ingen väg att göra det utifrån dina tidigare försök att göra honom nöjd. Å andra sidan, lämnar du din man är du rädd att han ska må sämre och att era vuxna barn kommer lida av det. Mot bakgrund av detta undrar du om och i så fall hur du kan hjälpa din make ur sin depression. Jag uppfattar dock att brevet också handlar om vilket ansvar du har för din makes mående och om det är ok för dig att lämna honom.
Jag vill därför börja med att säga att jag tänker att du varken kan eller ska bota honom från depressionen. Det är helt enkelt inte ditt ansvar eller din roll som maka att behandla honom, inte ens om er relation var bra. Som partner är det lätt att gå in och ta ansvar, kanske till och med känna skuld för att ens partner mår dåligt eftersom man har en så stark önskan om att partnern ska må bra, vilket jag uppfattar att även du har.
Det du däremot kan göra är att visa din omsorg om honom genom att tydligt uttrycka att du ser att han mår dåligt och säga att du önskar att han söker hjälp för det. Mer än så tror jag inte att du kan göra. Han är en vuxen människa och måste själv ta ansvar för sitt mående. Kanske kan det vara hjälpsamt för dig att tänka att du på sikt faktiskt hjälper honom att ta eget ansvar genom att du inte gör det åt honom?
Det här leder mig in på dina funderingar på skilsmässa. Jag tänker att det troligen inte är särskilt hållbart för dig att stanna kvar i relationen om det enda skälet till att vara kvar är rädsla för att dina vuxna barn ska se sin pappa må dåligt. Jag tror nämligen inte att du kan skydda dem från det, även om det är väldigt kärleksfullt av dig att vilja göra det. Dessutom är de nu vuxna och klarar sig själva. Men framförallt tänker jag att du behöver fundera på vad det skulle göra med dig att stanna kvar hos honom? Hur skulle du må av det? Precis som din man ansvarar för sitt mående ansvarar ju du faktiskt för ditt.
Så fundera på om du tror att du kan må bra i relationen och i så fall vad som skulle krävas för att du ska göra det. Kanske ska du själv söka hjälp av en psykolog för att reda i dessa frågor? Jag tänker att också du har rätt att må bra och leva ett meningsfullt liv så som du önskar.
Varma hälsningar
Therese Anderbro
leg.psykolog, leg.psykoterapeut, Med.dr
