Hur förklarar jag för min 14-åring att vi ska skilja oss
Jag är gift sen 20 år och min man och jag befinner oss i vår värsta kris. Efter ett antal samtal med en psykoterapeut hos familjerådgivningen har jag gett upp hoppet om att förhållandet ska kunna räddas. Jag har dock inte vågat säga det rakt ut till min man än, men jag känner mig mer och mer säker på att det kommer att sluta med skilsmässa.
Det är jag som är drivande och när jag försöker formulera för mig själv varför jag vill lämna honom landar jag i följande: Han har en negativ och pessimistisk inställning till allt, till människor, till livet, som jag inte orkar ha nära mig längre. Han vill inte träffa andra människor, klagar på det mesta. Vi är olika. När vi inte är överens blir det en dålig stämning - så dålig att man kan ta på den. Detta tynger mig. Drar ner mig. Jag känner att jag vissnar.
För egen del känner jag en väldigt stark känsla av att vilja bli självständig, vara min egen, klara mig själv, rå mig själv, bo själv. Jag känner mig stark, positiv, social, framåtblickande och orkar inte längre vara ena delen i ett par där jag inte känner att jag kan få energi och slappna av. Min man har många andra positiva egenskaper och även om jag känner att jag inte vill leva med honom, så tycker jag ändå om honom och vill honom inget illa.
Det är först nyligen jag har börjat formulera för mig själv att jag verkligen tror att vi kommer att separera. Jag har pratat med några vänner och kollegor som alla förstår hur jag känner och stöttar mig. Även mina föräldrar förstår mig även om de så klart tycker att det är tråkigt att vi har problem. Det känns bra att bolla det med andra, att få bekräftelse på att det jag tänker och känner inte är helt fel eller onormalt.
Det som oroar mig mest är min 14-årige son. Jag är jätterädd för hur han ska ta det om vi säger att vi ska skiljas. Jag vet inte hur mycket han ens har märkt. Dålig stämning är en del av hans vardag - på ytan ser nog det mesta ut som tidigare. Vad säger man till en 14-åring som kanske inte har anat något? Jag vill ju att han ska förstå varför jag känner att jag måste lämna, men samtidigt vill jag inte hänga ut min man. Jag vill inte ta hela skulden på mig själv eftersom jag tänker att det handlar om ett samspel som inte fungerar, men vill inte peka tydligt på min mans negativa egenskaper som förklaring. Jag vill att min son ska förstå utan att belasta honom med detaljer.
Räcker det att säga att jag inte känner den kärlek som behövs i ett äktenskap för att man ska kunna fortsätta bo ihop? Jag är livrädd att min man ska vända min son emot mig, att jag ska utpekas som den skyldige till att vårt äktenskap tar slut. Samtidigt känner jag mer och mer att jag inte har något val.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Trots att skilsmässor är vanligt förekommande (2018 registrerades nästan 25 000 i Sverige) föregås besluten ofta av stor vånda. Visst händer det att ett par i bästa samförstånd kommer överens om att gå skilda vägar, men många gånger råder det en obalans. Det vill säga ena parten är drivande – måste vara drivande – för att separationen ska bli av och då kan det både bli en långdragen och jobbig process.
I er relation är det du som är den drivande parten och du har landat i vad du vill göra, men ännu inte samlat tillräckligt med mod för att uttala din önskan. Som jag förstår det så är det både mannens och sonens reaktioner som du oroar dig för. I första hand är du orolig för hur det ska påverka sonen.
Kommer 14- åringen att bli överraskad eller närmast chockad av beskedet? Förmodligen inte. Om du upplever att stämningen i hemmet emellanåt är så dålig att det går att ta på den är det ganska troligt att alla familjemedlemmar har märkt av den. Helt säker kan man förstås inte vara, men ofta är barn medvetna om att föräldrarnas relation knakar i fogarna utan att det behöver förekomma högljudda diskussioner, skrik och bråk. Om er son har uppfattat de dåliga vibbarna mellan dig och maken kanske han till och med ser en separation som något positivt. Sedan kan de praktiska förändringarna, exempelvis av boendesituationen, ändå upplevas som jobbiga i ett första skede.
Kommer du att få ta hela skulden för att äktenskapet tar slut? Det beror hur ni vuxna agerar inför, under och efter skilsmässan. Vad som händer er emellan och vad ni förmedlar till sonen. Du fasar för att din man ska vända pojken emot dig och risken finns alltid att barn känner att de måste välja sida om föräldrarna fortsätter vara osams efter själva uppbrottet. Ibland dras barnen in i föräldrarnas konflikter på ett väldigt tydligt sätt och får agera budbärare mellan de vuxna. Men även i de fall då föräldrarna försöker vinnlägga sig om att skona barnen, genom att inte tala illa om varandra eller berätta om de negativa konsekvenserna av skilsmässan, kan det vara svårt att dölja vad man tycker och hur man mår. Exempelvis om separationen leder till att den ena parten känner sig övergiven och hamnar i en depression. Det undgår sällan någon.
Jag uppfattar det som att du vill prata med sonen i förebyggande syfte och är osäker på hur du ska formulera dig. Att inte tala illa om mannen och att inte gå in på några detaljer är dina ambitioner och det låter bra. Man behöver inte förklara så mycket mer för barnen än att man har beslutat sig för att gå skilda vägar och betona att det inte på något sätt har med dem att göra.
Om du tänker att du ska förebygga genom att prata med sonen innan du gjort klart för maken att du vill skiljas vill jag få dig att tänka om. Den viktigaste förebyggande åtgärden är – med stor sannolikhet - kommunikationen med maken. Du kanske har fog för din oro gällande mannens reaktioner, men jag rekommenderar att du i första hand fokuserar på hur du ska framföra budskapet till honom och skapa förutsättningar för ett fortsatt samarbete. I bästa fall kan ni komma överens om vad ni ska säga till sonen och ta det samtalet tillsammans.
Mitt förslag är att du tar hjälp av familjerådgivningen för att kommunicera med din man. Att du tar hjälp med att förmedla vikten av att lämna sonen utanför er konflikt. Familjeterapeuter kan både anlitas när man vill rädda ett förhållande och när man vill få till ett bra avslut. Det sistnämnda är särskilt viktigt när man har barn tillsammans. Då är det önskvärt att man kan gå vidare och inrikta sig på att ha ett fungerande samarbete i frågor som rör barnen.
Om du inte lyckas få med dig maken kanske du kan träffa familjeterapeuten själv för att få stöd i hur du ska förmedla ditt beslut till mannen och hur du bäst hanterar hans eventuella reaktioner.
Vänligen
Ingrid Gråberg
leg psykolog
