Hur ska vi hjälpa vår vuxne son?

Min son, 37 år, bor i ett kollektiv i en annan stad än oss sedan 15 år och han mår psykiskt dålig. Jag vill så gärna hjälpa honom, men vet inte hur.

Han gör ingenting på dagarna. Han har inget arbete. Får ersättning från Socialtjänsten så att han kan betala hyran och lite mat. Det är långt för mig och min man att köra till honom. Jag ringer, skriver, mejlar etcetera till honom men jag får inget svar. Om vi träffas eller så är det ungefär cirka ett år emellan. Vid dessa träffar så kramar han om mig och säger att han skall höra av sig, men det gör han inte. 

Han är väldigt skör som människa. Vad jag vet så har han inga kompisar. Han verkar inte vilja ta emot någon hjälp, så vad kan jag göra. Han har blivit erbjuden hjälp inom psykvården, men han fullföljer det inte. "Det är inget för mig". Jag själv mår inte bra av denna ovisshet. Jag blir inte förvånad om det ringer på dörren och någon talar om att han har slutat sitt liv. Hemska tanke.


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Jag lider med dig i din oro och vanmakt. Att stå bredvid när sitt barn inte mår bra och att inget kunna göra går emot en av de starkaste instinkterna som förälder, nämligen omsorg till sitt barn. Att inte bli insläppt och därmed inte få en chans att ge stöd och hjälp måste vara en mycket svår situation.

Och vad kan du göra då? Jag gissar att du redan nästan provat alla sätt att få inflytande över din sons liv, det låter så på ditt brev. Jag kommer ge dig några råd på vägen som du kan prova om du inte redan gjort det. Men annars blir uppgiften för dig att ta hand om dig själv. Det är egentligen det enda du verkligen kan påverka – hur du förhåller dig till din vanmakt. 

Vad gäller bemötande av din son tänker jag att du troligen behöver prova något nytt, då du verkar kört fast på nuvarande vägar. Istället för att ringa och skriva brev utan att få svar, kan du visa omsorg genom praktisk hjälp? Exempelvis beställa en matleverans. Ibland glömmer vi att praktiskt stöd med vardagliga bestyr kan vara nog så stödjande och uppskattat när såväl handlingsförmåga som problemlösningsförmåga är nedsatt såsom är vanligt när man mår psykiskt dåligt. 

Om du känner med dig att du fokuserat för mycket på hans mående när ni väl fått kontakt kanske han drar sig undan dig bara för det? Kanske vill han inte belasta dig med sina problem, eller att han ser att hans mående går ut över dig? Kan mötet istället koncentreras kring vad som pågår i hans liv? Nyckeln är att vara genuint nyfiken, sätta sig in i hans värld och lyssna mer än du pratar. 

Om du känner med dig att du varit för coachande, kan du istället be om lov att få hjälpa med frågor som: ”vill du höra vad jag tänker?”, ”vill du ha hjälp från mig?” Du visar att du finns där om han vill ha din hjälp. Du ”öppnar dörren” till nya lösningar, men låter honom ta initiativet när han är redo. Omedvetet kan man som anhörig bli ”för på” för att man helt enkelt inte står ut med vanmakten i att se de man älskar lida. Kanske känner du att du ”måste rädda honom” från hans nuvarande liv. 

Som anhörig kan man riskera hamna i ett läge där man ger råd och lösningar, som den som mår dåligt ofta bemöter med att redogöra för alla hinder. Man riskerar hamna i en kamp där den anhörige vill lösa personens problem, och den som mår dåligt hamnar i en försvarsposition och gör motstånd. Det brukar sällan vara en framkomlig väg. Hur hårt det än låter måste han göra förändringarna i sitt liv, du kan inte göra dem åt honom. Slår han bakut måste du acceptera det och ta hand om dina egna känslor av uppgivenhet och maktlöshet.

Oavsett ovanstående råd behöver du hitta sätt att ta hand om dig själv i allt detta. Det är kanske en de allra svåraste livsuppgifterna - att förhållas oss till sådant som står utanför vår makt och försonas med det lidande det skapar. Du skulle behöva hitta verktyg att hantera dina svåra känslor och dina oroande tankar. Övningar i acceptans, medveten närvaro och självmedkänsla brukar kunna vara hjälpsamma för att hantera det vi inte kan påverka. 

Första steget kan vara det du gör genom att skriva detta brev – du uppmärksammar och noterar att du har det svårt. Nästa steg kan vara acceptans och tröst i att du inte är ensam. Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt ÄR en svår situation. Och lidande ÄR en del av livet. Att lyfta blicken från det egna livet och se sig själv i ett större sammanhang kan faktiskt bara det lindra smärtan något. Sista steget blir att ta hand om sig själv i allt det svåra. Det finns en del självhjälpsmaterial för att jobba med självmedkänsla och acceptans som kanske kan vara till hjälp för dig. Du kan också undersöka om det finns möjlighet till anhörigstöd i din kommun. Att få dela sina upplevelser med andra i liknande situation kan för många vara en stor tröst även om det inte löser problemen i sak. 
Ta hand om dig! 

Varma hälsningar