Jag ljuger hela tiden och kan inte sluta
Jag är 21 år och har sedan jag var liten haft stora problem med lögner. Jag ljuger hela hela tiden, om allt mellan himmel och jord. Ibland för att imponera, ibland för att få sympati, ibland för att ta mig enkelt ur jobbiga situationer men oftast av ingen anledning alls.
Lögnerna kommer liksom automatiskt och oftast inser jag inte att jag ljuger förrän meningen redan är avslutad. Det har varit lika illa under hela mitt liv. Redan på dagis ljög jag för mina kompisar och föräldrar om allt möjligt. Jag insåg dock inte att det var ett problem tills för ett år sedan.
Jag har ljugit om stora saker som har skadat relationer, har ljugit om min identitet för folk jag har dejtat. Hittat på ett fejknamn och en hel invecklad fejkad story om mig själv, jag tror det är för att verka mer intressant. Det har ibland men inte alltid uppdagats och det har satt mig i otroligt jobbiga situationer där jag har behövt krypa till korset och be om förlåtelse. Mina lögner kan vara allt från simpla (jag säger till någon att jag fick si och så många poäng på tentan men egentligen fick jag fler/färre) till stora lögner som en fejkad identitet.
Jag har med åren blivit bra på att bortförklara lögner när de har uppdagats men ibland går det inte. Att bortförklara lögner med nya lögner, alltså. Jag trasslar ständigt in mig i lögner och varje gång jag träffar två kompisar samtidigt blir jag livrädd eftersom jag ljuger om olika saker till olika personer och omöjligt kan komma ihåg allt. Jag har till och med försökt skriva ned listor över vad jag ljugit om till olika personer för att undvika att avslöja mig. Jag hör själv hur sjukt mitt beteende är. Jag vill sluta ljuga men som sagt kommer jag nästan alltid på mig själv när lögnen redan är ute ur munnen. Jag vet verkligen inte hur jag ska sluta med det här, är rädd att ingen kommer lita på mig snart.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Det finns ganska många orsaker till varför vi ljuger och du verkar ha koll på de flesta. Syftet med dina lögner kan vara att imponera på andra, att få sympati, att verka mer intressant och att ta dig ur jobbiga situationer.
De flesta av oss har nog tänjt på sanningen av minst någon av dessa anledningarna, men det som gör ditt ljugande problematiskt är omfattningen och, som du själv skriver, att det oftast sker automatisk och utan någon anledning alls. Det vill säga du kan varken se någon vinst för egen del eller för den du pratar med. (En vinst för den andra personen kan till exempel vara att den slipper bli sårad av att höra din egentliga åsikt om hens utseende, kläder eller beteende.) Tvärtom leder det ständiga ljugandet till uppenbara nackdelar. Dels måste du ägna tid och energi åt att försöka minnas vem du har sagt vad till, för att undvika att bli upptäckt, och dels finns en risk att andra blir arga och besvikna på dig om du blir avslöjad. Och din farhåga om att det kommer att sluta med att ingen vågar lita på dig kan mycket väl besannas.
Du har med andra ord flera skäl till att vilja förändra ditt beteende, men trots en stark motivation är det svårt. Med tanke på att det hela började redan under förskoleåren måste man ha lite förståelse för att det kan ta tid att bryta den gamla vanan. Hur det hela började är svårt att veta, men det är alls inte ovanligt att yngre barn överdriver och hittar på saker för att tävla om uppmärksamheten eller för att känna tillhörighet. Om både Kalle och Lisa berättar att de varit utomlands på semestern känns det bra att haka på och säga ”jag med”. Sedan är det inte så lätt för små barn att skilja mellan fantasi och verklighet alla gånger.
Ljuger, fabulerar, friserar sanningen, överdriver, fantiserar. Det är saker som de allra flesta av oss sysslar med i större eller mindre utsträckning även i vuxen ålder. Framför allt använder vi oss flitigt av så kallade vita lögner, det vill säga mindre allvarliga lögner vars syfte ofta är att undvika att göra andra människor ledsna eller besvikna. Detta leder sällan till något problem, utan gör snarare att det sociala samspelet flyter på lite lättare, men det finns en gräns där ljugandet börjar få negativa konsekvenser och den gränsen har du passerat. Frågan är varför du har hamnat där.
Jag tänker framför allt på inlärning. Med största sannolikhet har dina avsteg från sanningen lett till positiva konsekvenser, exempelvis att du känt dig sedd och uppskattad, eller att du har sluppit konflikter och obehag. Sedan har det uppenbarligen tagit lång tid innan vinsterna med ljugandet har fått konkurrens av nackdelarna. Och vad har då hänt med dig och din självbild? Tycker/tror du inte att du duger som du är i andras ögon? Har du blivit osäker på vem du egentligen är och vad som är viktigt för dig?
För att få syn på vad som gör det svårt att bryta ditt invanda mönster kan du stanna upp efter varje lögn och fundera över varför du sa som du gjorde. Så här skulle det kunna se ut: Varför sa jag att jag fick ett högre resultat på tentan? Jag ville imponera/verka smart. Varför var det viktigt att framstå som smart? För att andra ska vilja umgås med mig. Sedan kan du spinna vidare på flera sätt. Exempelvis kan du fråga dig vad en vänskap är värd om den bygger på akademiska prestationer. Eller om det är viktigt för dig att kompisen får bra resultat på sina tentor.
Ofta går det lättare att komma framåt om man får bolla sina tankar tillsammans med någon. Finns det en vän eller släkting som du skulle våga vara helt ärlig mot? Det vill säga berätta att du har svårt att låta bli att fara med osanningar, samtidigt som du verkligen vill sluta med det. Att vara öppen med problemet kan i och för sig innebära en risk för att du blir konstant ifrågasatt, men det kan också göra det enklare för dig att genomföra den önskade förändringen.
Kanhända är det enklare att börja processen tillsammans med en professionell samtalspartner. En legitimerad psykolog eller psykoterapeut. Någon som kan hjälpa dig att få syn på vad lögnerna fyller för funktion i de enskilda fallen och få grepp om vem du är och vill vara.
Även om du tar hjälp av andra för att ändra ditt beteende får du nog räkna med att det kan ta tid att nå målet, men att du är medveten om problemet och verkligen vill ha en förändring är en nödvändig och mycket bra utgångspunkt.
Vänligen
Ingrid Gråberg
leg psykolog
