Min son vägrar att gå hem till mig
Hej, Jag är pappa till tvillingar och de är väldigt olika personlighetsmässigt. Den ena vägrar att göra som han blir tillsagt och för att straffa mig vägrar han gå hem till mig när det är min vecka med dem. Sist låste han in sig i sitt rum hos min ex och hon hjälper inte till heller utan säger till honom att det är helt ok att han stannar hos henne.
Min fråga är hur ska jag hantera detta. Jag älskar båda mina barn och vill förstås att båda kommer till mig. Ska jag tvinga honom eller ska jag strunta i det och vänta tills det går över. Det går inte att prata med honom när han är så arg. Han vägrar att följa regler hos mig och hos min ex får de göra som de vill.
Han tycker just nu att jag är en sur gubbe och vill absolut inte att jag sätter varken gränser eller regler, annars blir han sur. Jag är envis och står på mig men konsekvensen blir att han vill sedan inte komma hem till mig.
Vad kan jag göra? Tacksam för era råd
Ingrid Gråberg svarar:
Du skriver inte hur gamla tvillingarna är, vilket har en ganska stor betydelse när man ska ta ställning till i vilken utsträckning barnen själva ska få bestämma i boendefrågan. Men jag utgår ifrån att det inte är en äldre tonåring som låser in sig på toaletten för att slippa följa med, utan att det rör sig om lite yngre barn. Alltså utgår jag ifrån att det är rimligt att det är ni föräldrar som i slutändan avgör vad som är den bästa lösningen. Det innebär inte att barnens åsikter och önskemål är oväsentliga. Självklart måste även yngre barn ha möjlighet att uttrycka sina åsikter och sin vilja, men ju yngre barnet är desto svårare har det att överblicka konsekvenserna av sina val.
Om jag förstått saken rätt, så har ni beslutat om växelvis boende varannan vecka och då är det bra för barnen att ni håller er till den planen. Att kunna vara flexibel och göra undantag från regeln är bara positivt. Det kan finnas många olika skäl till det, exempelvis praktiska skäl, såsom att en av er föräldrar ska på tjänsteresa eller är sjuk, eller att ni vill sära på barnen och ge dem lite egen tid med vardera föräldern. Att frångå regeln för att sonen ogillar att/hur du sätter gränser är däremot att ge honom mer makt än han mår bra av. Därmed inte sagt att dina regler inte kan, eller får, ifrågasättas. Du och ditt ex behöver inte ha samma regler, men ni måste respektera varandra och de gemensamma beslut som tagits. Under förutsättning att tvillingarnas mamma inte har anledning att misstänka att barnen far illa hos dig, så gör hon pojken en otjänst genom att låta honom slippa undan konflikterna med dig.
Jag tycker inte att du ska vänta och se tiden an, utan jag tycker att du i första hand ska försöka få till ett samarbete med ditt ex. Sedan kan det vara läge att, tillsammans med sonen, gå igenom vilka regler som gäller hos dig och förklara vad reglerna fyller för funktion. Förhoppningsvis kan det leda till en ökad förståelse och acceptans för reglerna och kanhända kommer ni fram till att någon regel behöver justeras lite.
Kanske upptäcker du att det finns anledning att fundera över hur du genomför gränssättningen och hur du hanterar konflikterna. Även vi vuxna har en tendens att bete oss som 5-åringar när vi blir arga och sura, så ibland behöver vi påminna oss om att det faktiskt är vi som har huvudansvaret för att lösa konflikter – och helst då på ett lugnt och moget sätt.
Om du upplever att det är svårt att få till ett fungerande samarbete och samsyn kring barnen med ditt ex, så rekommenderar jag att ni tar hjälp av till exempel familjerätten eller en privatpraktiserande familjeterapeut.
Känner du dig osäker på vad som är rimligt när det kommer till gränssättning, så är det bra att höra sig för hur andra föräldrar tänker kring detta (och hur de gör i praktiken). Barn säger ofta ”alla andra får”. Då kan det vara bra att med säkerhet veta att det inte är på det viset (det är det sällan). Nu menar inte jag att föräldrar ska kontra med ”det får minsann inte Kalle eller Lisa heller”. Bättre argument än så bör man ha för sina regler, men det kan ibland vara skönt att känna att man inte är ensam i sitt sätt att resonera.
Vänlig hälsning,
