11/26/2009

3-åring som reagerar starkt när hon varit ifrån mig

Har en dotter på knappt tre år som reagerar starkt då hon varit ifrån mig.

De gånger jag, ensamstående mamma, tvingats "lämnats bort" henne över natten protesterar hon så fort hon får reda på att hon ska dit. Endast en natt i taget & till för henne & mig en välkänd barnvakt.

Vid tidpunkten för överlämnandet går det smidigt, men sen vid tidpunkten för återlämning & flera dagar därefter kommer reaktioner. Hon berättar att hon haft det roligt och gjort olika saker & tycker om sin barnvakt. Men reaktioner såsom undviker ögonkontakt med mig, säger "vill inte till dig dumma mamma", gråter, går tillbaka mot ytterdörren, visar mer trots & skrik , och mycket "dumma dumma mamma", försöker t.o.m. slå mig.. liksom bankar på mig.

I övrigt anser jag vi har en mycket bra & kärleksfull relation. Vid hämtning & lämning på förskolan händer mycket sällan liknande. Förutom de närmst följande dagarna efter hon återförenats med mig efter bortlämning.

En känsla av att hon känner sig sviken. Trots hon inte vill lämnas bort gjorde jag det i alla fall. När hon kommer hem släpper spärrarna & hon blir arg på mig.

Kan det vara så eller har jag "skämt bort henne" genom att lämnat "bort" henne för sällan ? Trodde jag bidrog till en tryggare unge ju mer trygghet hon får tanka av mig utan bortlämning , har jag tänkt fel, eller tänker jag rätt som försökt begränsa bortlämnandet till absolut minimum?

Snälla Hjälp ?


Jenny Klefbom svarar:

Du tänker inte alls fel. Man kan aldrig någonsin tala om att ”skämma bort”, då det handlar om kärlek, omsorg och närhet. Däremot måste man vara beredd på att barnet, precis som vuxna, blir van vid att ha det på ett visst sätt. Och det finns inga varelser som är mer konservativa än barn. De vill ha det som de alltid har haft det.

Kanske tänker man att ett nära förhållande ska leda till att barnet, just tack vare tryggheten, blir modigt, utåtriktat och tåligt. Så fungerar det i en del fall, men det beror i så fall en hel del på barnets medfödda läggning. Att barnet tvärtom blir moders- eller fadersbundet, känsligt och kanske till och med klängigt, kan då kännas som att man misslyckats. När det i själva verket är något av ett kvitto på att man har lyckats. Vad jag menar är att om målet var att barn och föräldrar ska ha ett nära förhållande med starka känslomässiga band, så är det också naturligt att barnet reagerar på ovana separationer.

Att ett knappt treårigt barn ska uppskatta att sova borta är ingen självklarhet. Samtidigt så ser mångas levnadsomständigheter ut så att man ibland behöver avlastning. Kanske reser man i tjänsten eller har oregelbundna arbetstider. Kanske har man ett barn med dålig nattsömn så att man ibland måste få sova ut. Kanske är man, som du, ensamstående och i behov av den avlastning som par med barn kan ge varandra. Och det finns absolut ingen anledning att tro att barn i 2-3-årsåldern far illa av att sova borta enstaka nätter. I synnerhet inte om det finns ett nära och förtroendefullt förhållande till föräldern i botten.

För att få ert liv tillsammans att fungera, behöver ni hitta olika kompromisser som gör barnvaktssituationerna lite lättare att hantera just nu (för du kan lugnt räkna med att din dotters inställning kommer att se olika ut i olika åldrar). Först och främst gäller det att göra barnvaktsnätterna så förutsägbara och rutinbundna som möjligt. Kanske innebär det att det skulle vara bra att anlita barnvakten lite oftare och regelbundnare under en period. Sen gäller det också att du lyckas behålla ditt lugn, trots din dotters utspel. Om du själv blir ledsen och uppriven av hennes utbrott, så ger du ju henne signaler om att det finns något att oroa sig över. Visa alltså med kroppsspråk, tonfall och ord att du är helt säker på att hon har det bra hos barnvakten, och även att du inte tvivlar på att ni har det bra tillsammans.

Ett annat alternativ är förstås att avvakta lite med nattbarnvakt, tills flickan blivit äldre. Men det förutsätter förstås att det inte innebär alltför stora ingrepp i ditt liv.

Vänlig hälsning