Förälder med ambivalent anknytning
Jag är 30 år och har två barn. 2,5 år och 2 månader gamla. Jag har gått i terapi i olika omgångar och i olika former.
Mamma kontaktade BUP som liten då min separationsångest var stor. La mig under hennes säng, stod utanför badrumsdörren och väntade etc. I vuxenålder har jag haft behov av samtalshjälp då jag träffar ny partner eftersom jag blir så enormt rädd för att bli lämnad och ger upp hela mitt liv för dem.
Nu är jag förälder själv och vill verkligen ge mina barn en trygg anknytning. Jag har försökt läsa på om de olika anknytningsteorierna och känner mycket igen mig i ambivalent anknytning. Men hur ofta och hur mycket/starkt avvisar man ett barn för att den ska få otrygg anknytning? Om min son är gnällig/ledsen och sträcker upp armarna emot mig och jag säger "du får vänta lite mamma ska bara göra klart gröten" är detta dåligt för anknytningen? Med ett syskon i bilden så får han vänta mer och mitt tålamod har även blivit sämre.
Jag känner att jag blir mer som min mamma och det vill jag INTE. Eller jag känner att jag har hennes sidor i mig men jag kan behärska dem oftast. Men just de där med att avvisa, på vilket sätt blir barnet otryggt? Känns omöjligt att vara en bra mamma om jag aldrig kan avvisa mitt barn. Skulle aldrig göra det när han är riktigt ledsen men just de där gnälliga stunderna. Och min bebis som är två månader får också skrika och vänta mycket längre än min äldsta fick - kan det påverka? Jag tänker på detta varje dag. Det tar mer och mer upp mina tankar.
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Barn, och även vuxna, kan känna sig avvisade om deras behov inte blir omedelbart tillfredsställda, men jag tänker att det är skillnad på att avvisa någon och att be hen vänta en stund. Riktigt små barn förstår inte alls det här med att vänta och de ska heller inte behöva vänta länge på att få gehör när de försöker påkalla uppmärksamhet.
Genom att relativt omgående förse den lille med mat, fysisk närhet och rena blöjor ser man inte bara till att hen är mätt, torr och trygg, utan man lär även bebisen att det lönar sig att kommunicera sina behov. Trygghet och kommunikation är också själva grunden för anknytningen, det vill säga det starka känslomässiga bandet mellan två individer som står varandra nära. Att tillgodose spädbarnets basala behov, att svara på dess försök att kommunicera och själv aktivt söka ögonkontakt, prata, nynna, sjunga och smeka/beröra. Det är vad som krävs för att ge relationsbyggandet mellan barn och förälder goda förutsättningar.
I takt med att barnet växer minskar behovet av, mer eller mindre, omedelbar behovstillfredsställelse. Så småningom är det till och med rimligt att barnet får börja träna på att stå ut med att allt inte kan ske bums i alla situationer. Att behöva vänta leder till frustration men de flesta utvecklar successivt förmågan att hantera känslan av motgång/besvikelse (så kallad frustrationstolerans). Jag törs påstå att när det gäller äldre barn gör man dem en otjänst om de aldrig får träna på att vänta. Ju yngre barn desto kortare stund kan man förvänta sig att de ska klara.
Sedan finns det förstås situationer då ingen ska behöva vänta på att få uppmärksamhet, tröst eller hjälp, exempelvis om man skadat sig ordentligt, blivit skrämd eller väldigt ledsen av någon annan anledning. I ett lugnt läge kan du absolut be en 2,5-åring att vänta en kort stund på att bli upplyft tills gröten är klar, medan det i ett skarpt läge är bäst att lyfta av kastrullen från spisen eller låta gröten brännas vid, för att kunna prioritera barnet.
Jag uppfattar det som att du på ett plan förstår skillnaden mellan att avvisa och låta vänta lite, men att det finns en osäkerhet hos dig och en rädsla för att göra fel. Du undrar vad som krävs för att det ska utvecklas en otrygg anknytning och på den frågan går det inte att ge något konkret svar i form av antal avvisningar eller liknande. Inte minst är det svårt eftersom alla barn (och föräldrar) är unika, men att bli avvisad någon enstaka gång klarar de flesta barn av och att ibland få vänta klarar de betydligt fler gånger.
Frågan är vad du kan göra för att minska risken att dina barn känner sig avvisade när det egentligen handlar om att de bara behöver vänta lite. I ditt exempel med gröten ger du en fullt tillräcklig förklaring till dröjsmålet och om du gjorde det med en lugn röst och avslappnat kroppsspråk kan du inte göra så mycket mer. När det gäller minstingen på 2 månader spelar orden inte någon större roll, däremot kan det vara bra att prata lugnt med ett litet barn och förmedla att man har hört och är på väg.
Att ha två små barn, varav ett endast 2 månader, innebär ofta en stor påfrestning. Sömnbrist är vanligt förekommande hos föräldrarna, och att samtidigt tillgodose båda barnens behov är inte alltid möjligt. Att oroa sig för att göra fel, för att inte räcka till, gör nog de flesta i varierande omfattning – och det tar extra energi. Allt sammantaget ökar risken för att man ska bli stressad av barnens skrik och gnäll, och då är det inte så lätt att bibehålla lugnet. Därför kan det vara bra att påminna sig själv om att man varken kan eller behöver agera blixtsnabbt i alla lägen. Om du gör det så tror jag att det blir lättare för dig att tålmodigt förmedla ”såja, mamma kommer strax”.
Händer det vid enstaka tillfällen att orken tryter och du irriterat förmedlar ”JA, JA, JAG KOOOMMER” istället, ja då ska du veta att du långt ifrån är ensam om det. Ingen förälder är felfri eller har en ängels tålamod i alla lägen. Förmodligen är du en fullt ”good enough” förälder (tillräckligt bra förälder), men kvarstår din oro för anknytningen tycker jag inte att du ska tveka att ta kontakt med en BVC-psykolog. Ibland är det skönt att bara få bolla lite med någon och få bekräftat att man är på rätt spår, och ibland händer det att man behöver lite stöd och guidning.
Du nämner ingen partner. Är det så att du lever ihop med någon eller att du har kontakt med barnens andra förälder, så föreslår jag att du börjar med att prata med hen så att ni kan stötta varandra i föräldraskapet.
Vänliga hälsningar
